Grönt på onsdagen

Sitter och kämpar med predikan i kallt rum och värmer mig med stor grön tröja från Zara.
Ska strax hasta vidare till föräldraråd och sedan till väninna för middag med gamla gymnasieklasskamrater.
Och i morgon är det visningar av krubban igen.

Tisdagsgrönt

Det är tisdag, våra visningar av julkrubban sätter igång (kul!) och jag tar en sedvanlig slipover över jobbtröjan - just nu utan istickskrage. Och slipovern är grön som sig bör.
Natten var bättre. Alla har nu en egen kudde i sängen. Fastän det känns som att vi resignerat så är det nog det enda som funkar. Just nu.

Måndagsgrönt

Försov mig efter förfärlig natt på 20 cm's bredd mellan två klängiga barn som slutade med att jag gick in i Rubinens rum och sov på en madrass. Och inte kunde somna för att det var för kallt. Det kunde inte heller dottern därefter till makens förtret... Därav den extremt fattiga gröna klicken idag. Bättre imorgon.

Och så här...

kan man också gå in i det nya kyrkoåret. Tiden är ur led. Sannerligen.

Gott nytt år!

Den första söndagen i advent innebär också kyrkoårets första dag och i kyrkan ropas det många "Gott nytt år!".
Jag och Rubinen var i grannförsamlingens kyrka idag; den kyrka där jag gick med stor regelbundenhet när jag var kring 20 år och än en gång intresserad av hur kyrkan kunde svara an till det jag bar inombords.
Känns förunderligt fint att bara få vara en i församlingen då och då och lika fint att få göra det tillsammans med sitt barn. Och få sjunga "Gå Sion.." och "Bereden väg för Herran". I eftermiddag bjuder vi traditionsenligt in familjen på nyårsglögg. Även det fint.

Varmt och hoppfullt

Fixar kallraset på rummet med fristående element och rustar mig för den kommande intensiva tiden i advent.

I morse var jag på BVC med Rubinen (och en käck och sorglös Pydd) för att kontrollmäta och -väga honom. Det visade sig att han på glutenfri kost gått upp en hel kurva och nu befinner sig på medelkurvan. Ganska fantastiskt faktiskt!

Frukost en måndag

"Jag är en flicka, men ofta är jag en pojke", säger Pydd vid frukosten.
Rubinen är snabb att skratta och säga "Men du ÄR ju inte en pojke."
Pydd står på sig och menar att hon visst det är en pojke allt som oftast.
Och jag säger diplomatiskt att om Pydd vill vara en pojke så får hon det.
Uppenbarligen är det något som pojkar får göra som Pydd också vill ha tillgång till, för det handlar varken om kläder eller utseende.
När jag säger att jag egentligen är en farbror, så skrattar båda barnen. Intressant det där.

Torsdagstankar

Maken har varit hemma och sjuk idag. Det hände senast sommaren 2010.
Varje gång ställer det livet lite på ända och jag tänker dels hur tacksam jag är över hur nötkärnefrisk han allt som oftast är, dels hur knepigt det är att rådda allt med sjukdom närvarande. Oavsett vems. Och jag är också tacksam över att det tenderar vara "vanliga" krämpor - peppar, peppar - på de stora hela.

Sedan någon dag tillbaka har The Mamas & the Papas repertoar klingat i mitt huvud och det är verkligen kärt återseende. 1991 hängde jag på musik-tv-kanaler och där fanns en reklamfilm för C&A Young Collection där de använde "Dream a little dream of me". Då började jag samla allt jag kunde få tag på av Mamas & the Papas och Mama Cass och kunde alla låtar utantill. Alla. Det kan jag faktiskt fortfarande. Och bra är de fortfarande!

Frestelser i vardagen

Dagen har varit en aning seg. Igår var jag på en fantastisk "föreställning" i Domkyrkan där vi som publik i högsta grad var deltagare. Jag kände mig ganska tagen under kvällen, inte minst för att jag fick jobba en hel del med mitt kontrollbehov. Bindel för ögonen är inte helt förenligt med det, om man så säger, men känslan efteråt var att jag övervunnit något. Trots att andningen under tiden var högst ansträngd ihopklämd långt upp i bröstet.

Idag smygäter jag kakor, för timmen var sen när jag kom hem och timmarna få innan en viss Pydd ansåg att det var morgon. Och på det följde dessutom hennes andra horribla trotsutbrott den här veckan. Igår grät jag på dagis, idag blev jag mest arg och skämdes över att alla glodde. I teorin vet jag att jag ska låta bli, men i praktiken är det svårare.

Röstresurser

Ungefär en gång i halvåret händer det som helst inte ska hända i mitt jobb. Jag tappar rösten.

Så är det idag. När jag öppnar munnen, kommer bara ett krax ut och hur mycket jag än harklar mig, blir det inte mer.
Varje gång det händer inser jag hur handikappad jag blir utan röst. I relation till mina barn, i mina arbetsuppgifter, i möten med människor överhuvudtaget.

Och då, just där och då, blir jag så tacksam över att jag de allra flesta dagar på året inte behöver begränsas så. Att min röst både funkar och är "jag" på vardaglig basis.

Men just idag - här och nu - försöker jag att inte tänka på morgondagens morgonmässa, på begravningen på torsdag eftermiddag och på kvällens kurstillfälle i Lund. Det löser sig säkert. På något sätt...


Äpplen sägs vara bra för rösten...

Vaska och att hjälpas en aning på vägen

I lördags kl 19.36, lagom till jag börjat ta det lugnt mellan mina två arbetsdagar, ringer värden på dörren och säger att vi inte får använda vasken i köket. Det är stopp hos en granne två våningar ner.
"Imorgon förmiddag är den fixad", säger han och går sin väg. "Jag lägger en lapp i lådan när det är ok att börja använda den igen."
Det innebär förstås inte bara vask, utan även diskmaskin och jag känner mig mycket lättad över att vi inte har ett sällskap på tio personer över på middag och att jag dagen till ära dessutom är helt ensam i lägenheten. Disk efter en person är ganska mycket mindre än efter fyra.

Idag kommer han upp och säger till oss att vasken fortfarande inte är fixad. Han försöker fortfarande fixa den själv och vi är sedan i går kväll fyra personer i hushållet igen.
Jag har ikväll slutat tro att vi ska kunna hetsdiska i maskinen och fått diska all disk böjd över badkaret eftersom vårt handfat på toaletten är för litet.

Till detta kommer att Pydden hade sin första blöjfria dag sedan i somras. Maken, som hämtade henne, tog, förutom de smutsiga kläderna, av misstag även påsen med alla hennes extrakläder hem, i tro att hon kissat i dem också och hällde sonika ned dem i badkarets galltvålsvatten.

Jag känner - idag i alla fall - att jag är reda för att flytta till vårt hus. Nu.

Imorgon får vi gå upp kl 6 för att stjäla till oss en tvättid i tvättstugan och jag gissar att parallellt med det så diskar vi gröttallrikar i badkaret.

Tiden mellan stunderna

Hemma och vänder mellan mässorna idag och jag känner att det är något som liksom kliar. Det har kliat hela hösten. Jag kan inte bedöma om det är en positiv känsla eller en negativ; den är frustrerande oavsett.

Det var länge sedan jag upplevde att jag tog mig tid till att lyssna inåt, fokusera kärnan i livet. Allt bara springer på och ska utföras och med lite sjukdom inkastad i leken blir marginalerna än knappare.

I kyrkan idag träffade jag ett par som väntar sitt andra barn ungefär så tätt som det är mellan Rubinen och Pydd, och det slog mig, när jag pratade med dem, att den där "jobbigaste" tiden för vår del är över. För tillfället i alla fall. Tiden då det inte fanns tid för den egna tanken överhuvudtaget, tiden då man mest sprang med andan i halsgropen och bad, bad, bad om att inget oförutsett skulle kastas in i det redan rådande kaoset. Nu är kaoset på ett annat plan och kanske mer "lyxbetonat": Vad ägnar jag min "fria" tid till, vad vill jag egentligen med mitt liv, mitt arbete, osv..

Och, ni förstår säkert att jag inte menar att det är lyx att tänka de där tankarna; det bara framstår som lyx när man försöker få en vardag med två mycket små barn att gå ihop.

Att vara nöjd tror jag på ett sätt är farligt, för det främjar ju ingen framåtriktning. Jag börjar känna att jag är redo för nya utmaningar i jobbet och som ett svar damp det ner ett antagningsbesked i brevlådan i fredags. Det andra positiva den här hösten, vilket innebär att vårterminen kommer bli tämligen stressartad. Men kul, tror jag. Absolut kul och omvälvande.

Nu ska jag springa tillbaka till jobbet. Eller, vänta, jag ska nog faktiskt gå. Makligt och närvarande.

Helg, mörker, stillhet och fart

Den gångna veckan har bjudit på en del att berätta om, om man så säger.

För en vecka sedan precis, befann vi oss ute på Österlen, som vi faktiskt gjort ganska många år just på den dagen. Vi besökte Vitaby kyrka och gick vandringen tillsammans med barnen på den mycket stämningsfullt upplysta kyrkogården. Pydden däremot chantade "Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem..." från det ögonblick som hon stötte på en dam som läste bibeltexter endast upplyst av en boklampa i pappren. Just när barnen passerade kunde man höra orden "...döda alla..." och genast blev det mer Halloween över helgen än Alla-helgon...

På måndagen när jag hämtade de två på dagis klagade Rubinen på huvudvärk och jag fick panik-ringa maken på hemväg och kalla hem honom från jobb-middag eftersom det var totalt stopp. Rubinen grät för att huvudet gjorde ont och Pydden trots-vägrade att gå ett endaste steg från dagisporten och hemåt. Och min rygg... ja, den medgav inga lyft av två 16,5-kgs-barn.
Två akuten-besök senare visade sig vara halsfluss och penicillin skrevs ut. Tack, läkaren för det. Det hjälpte väldigt snabbt och därmed blev umgänget med Rubinen tisdag-fredag (för maken, mormor & morfar och mig) mycket lättsamt och trevlig.

Lättsamt och trevligt, har däremot inte varit kodorden för lämningarna av en viss Pydd som varje morgon säger "Kan du säga till mina fröknar att jag kan vara på storbarnsavdelningen?". Till saken hör att hon skickats fram och tillbaka mellan småbarns- och storbarnsavdelningarna hela hösten och att hon helt enkelt är fullständigt vill kring var hon hör hemma. På utvecklingssamtalet i fredags fick vi negativt besked kring flytt för henne, men samtidigt gehör för att hon inte överhuvudtaget får någon stimulans där hon är. Hennes kontaktfröken tog in alla förslag på vad Pydden skulle kunna bli lite utmanad genom, men jag gick ändå därifrån med en kombinerad känsla av det-visste-jag-väl-att-ni-gjorde-fel-i-somras och sorg. Det är ju trots allt vår lilla Pydd som sitter i kläm.

Och slutligen, idag. Jag är ensam hemma. Jobbar intensivt hela helgen medan resten av familjen tagit tåget norröver för att besöka kusinerna. Bra för oss alla, tror jag. Nästa helg är jag äntligen ledig efter tre helgers jobb.

Men alltså... skärpning, K

Nu börjar jag bli trött på min brist på ord och tanke.
Det är ju inte det att det inte händer något värt att rapportera, men däremot umgås jag nästan perverst mycket med min Fån och bloggandet därifrån är faktiskt bara halvkul, tycker jag. Inte minst i knepigheten i att använda foton från apparna (eller har det blivit lättare..?).

Man nu är det skärpning som gäller och därför blir det från och med nu ett inlägg om dagen, just för att hjälpa mig hitta tillbaka. För jag saknar ju er, mina bloggvänner, och det känns inte riktigt på samma sätt när man bara läser bloggar på mobilen och aldrig riktigt får ron att kommentera. Så, ja, nu. Nu blir det skillnad.