Att tala om döden

Det har blivit en del prat om döden på sista tiden i vårt hem. På ett sätt är det bra att det "bara" handlat om vår älskade kattbroder och ingen av mänsklig sort, men principerna är förstås desamma.
Rubinen har haft svårt att acceptera att fine M inte är kvar på sjukhuset och kommer att bli bra, vilket är helt naturligt eftersom han ju inte sett något annat än att vi skyndat iväg dit. När vi kom hem med den tomma transportburen hände det något. R som inte är den som direkt slänger ur sig ord, blev märkbart ledsen och bedrövad över att buren stod där i hallen.
Och vad säger man till barn om döden? Ja, själv tror jag förstås att man måste säga som det är. Så småningom i alla fall. Att vi inte vet vad som händer efteråt, men kan hoppas och tro. Själv har jag inga problem att prata om himlen. Det gör jag i någon mening vid varje begravning om än inte i så konkreta ordalag.
I morse vid frukostbordet sa Rubinen att M är i himlen hos Gud. Att Gud är en doktor och hjälper M. Att Gud är snäll. Att M kan vinka från himlen till oss. Att vi saknar M.

Det där med Gud som doktor var ju inte direkt dumt. Inte alls. Det motsvarar ju precis vad jag tror, i alla olika bemärkelser. Och det var helt sprunget ur R.