måndag 30 november 2009

Första dagen tillbaka på jobbet

... och jag möts i hallen minuterna innan läggning av två barn som bara vill kramas. Måste faktiskt säga att det var dagens höjdpunkt.

lördag 28 november 2009

Pydd 9 månader




Smygande kom den där 9-månaders-personlighets-förändringen in i vår lilla Pydd. Gnällig, grinig, svår-road, lättretlig och blyg skulle man kunna beskriva henne för tillfället och vi undrar var den lilla L som vi känner har gömt sig. Det är lite som novembervädret faktiskt.

Sömnen är svårhanterligare just nu. Nätterna har varit bråkiga (kanske också pga av sjukdom och tänder) och ofta vill lillfröken gå upp innan kl 5 för att vid 9.30 sova två timmar och någon gång framåt eftermiddagen förhoppningsvis sova ytterligare 45 minuter. Hon som tidigare var så lätt att lägga dagtid röjer runt, gnäller, gnyr och protesterar trots att tröttheten är slående. Kvällstid somnar hon fortfarande efter amning (och vi måste ju snart ta tag i det där), men kan även därefter ta ett tag på sig att komma till ro ordentligt.

8 tänder kan lilla Pydd nu stoltsera med. Dem sätter hon gärna i mammas eller pappas hals eller, ve och fasa, i den lille arge storebrodern som vrålar "Hon bet mig!" och ser det som en invit att klappa till lillasyster rejält. För syskon"grälen" har verkligen eskalerat de senaste veckorna, mycket p g a mer tid tillsammans, men också, tror jag, p g a deras respektive faser som nu verkar stångas ordentligt med varandra. Pydden kryper efter Rubinen, vandrar runt soffbord och längs med soffan när Rubbe ser på film, sträcker sig efter honom eller hans saker när han satt sig "i säkerhet" och vill ha allt det där som han har. Och blir tvärarg om hon inte får det. Samtidigt är hon hans hejaklack när han gör sånt han inte får, som att fjanta sig vid matbordet med maten. Då skrattar hon hjärtligt och tittar beundrande på honom.

Hon pratar och pratar och pratar. Vissa ord kan man urskilja och hon härmar oss då och då. Vi tycker att hon både har sagt sitt eget namn, katternas och storebrors. Hon säger hej och hejdå, "titta", "katt" och "pappa". Vinkar och klappar händerna. Och det gör hon gärna på beställning.

Böcker har blivit intressant och nu inte bara att tugga på. Pussboken är favoriten när vi läser för henne, men hon sitter gärna själv och bläddrar och gör det med en försiktighet som vi inte känner igen från storebror vid samma ålder. Det bådar gott och det är roligt att ha hittat något som funkar i denna lite mulnare period.

torsdag 26 november 2009

Paus

i vardagen är den bästa medicinen mot frustrerande trotstillvaro. Paus, vin och choklad. Igår fick jag en sådan välbehövlig paus och när jag kom hem efter arbetsdagen, möttes jag av en liten ulv som verkade ha fått mer än bara fårakläder och höll sig trotsfri hela kvällen.
Däremot finns det en liten gnagande oro för Pydden som nu har lätt feber för sjätte dagen och fortfarande inte riktigt kan hantera maten. Allmäntillståndet är det inget fel på, men det är svårt att veta om gnälligheten som kommer och går är ett nio-månaders-uttryck eller en Pydd som inte orkar hålla uppe fasaden av sjukdomsfri. Men det känns som att vi gjort allt det där man kan göra. Vi har röntgat magen, vi har tagit allergitester och vi har ju dessutom varit på allmän check-up på vårdcentralen. Jag har bara en konstig känsla av att de glömt något... som något slags infektionstest? För det testas väl inte på allergiblodprovet?

tisdag 24 november 2009

Trots

Som allt annat, skulle jag haft svårt att förstå riktigt hur prövande trotsåldern är innan jag hamnade rakt i den tillsammans med min guide Rubinen. För övrigt tvistas det väl om det överhuvudtaget finns något som man kan kalla trotsålder; upptäckarålder lär vara att föredra enligt vissa.
Ungefär sen Rubinen blev sjuk förra onsdagen har trotset varit på maxvolym. Så där högt som det också kan vara på diskon när toaletten vibrerar av basgångarna. Den har funnits med från morgon till kväll och även nu på senaste tiden när Rubinen vaknat under natten. I natt kl 4 slängde han t ex sin kudde över hela rummet tillsammans med Spöket Laban medan han illvrålade av vrede och frustration.

Vissa människor, som antingen sett ett av hans utbrott eller hört mig berätta om dem, har frågat oss "Varför är han så arg?". Jag blev irriterad i början (jo, fortfarande) och ruvade på likvärdiga kontringar, men valde istället att berätta för dessa uppenbarligen oinvigda personer om hur trotsåldern kan visa sig hos vissa barn, lika uppenbart; inte deras egna. Men nu börjar jag känna att jag tappar greppet, orken och tålamodet. Och den där obehagliga frågan om "normalt" dyker allt oftare upp: Är det något fel? Borde vi söka hjälp? Går det verkligen över det här och i så fall vad finns kvar av familjen efter det? Och vi har nog faktiskt verkligen försökt allt, inklusive självklart att fråga honom vad det är, om det är något, vad han är arg på?

Jag längtar efter att börja jobba igen för att slippa lämningarna, hämtningarna och påklädningarna. På dagis under dagarna är allt lugnt i alla fall.

måndag 23 november 2009

Älskade dotter

Idag är den näst sista dagen för Pydd och mig tillsammans under den här föräldraledigheten. Bara vi två. Det som började med en biroll i familjen, i skuggan av storebror som tog och tar så stor plats, har långsamt men säkert förvandlats och utökats till en plats av samma dignitet. Hon äger världen med sina leenden och skratt. Hon lyser upp ett rum. Hon är så djupt sin egen. Just nu väldigt mycket så i 9-månaders-fas där humöret inte riktigt är det vanliga.

Det kändes som en lång tid som vi skulle spendera tillsammans; fyra årstider, men plötsligt har de bara gått och känner att jag blivit snuvad på något. Fast nu börjar en helt ny tid för henne och maken tillsammans, en lika viktig och speciellt tid. Det är ju bara det att jag måste ta ett steg åt sidan och det gör ju lite ont. Lite.

Hon erövrade mig direkt. Så där som man inte riktigt tror är möjligt. För hur kan man känna någon utan att ha spenderat tid ihop? Hon kan titta på mig med ögon som säger att hon och jag delar en hemlighet; något litet, men viktigt. Älskade lilla L.

lördag 21 november 2009

112

...ringde maken efter lunchen då vi egentligen skulle vara på väg ut. Pydd andades konstigt, stötvis och gnydde, gnydde, gnydde. Personlighetsförändrad klamrade hon sig fast runt halsen på mig och gick inte riktigt att nå. Ambulansen tog en evighet, tyckte vi, och maken hann ringa en gång till innan de äntligen var framme.

Lungorna lät inte konstigt. Det konstaterades i alla fall snabbt, men jag och Pydden fick åka med ambulansen till Barnakuten för en grundligare undersökning. Väl nere lugnade hon ner sig och kunde t o m kosta på sig att flirta med ambulansmannen. Dock i ett tröttare tillstånd än jag sett henne i på länge. Och undersökningen på Barnakuten berättade ingenting. Lite röd i halsen. Snabbt gick det i alla fall och efter någon timme var vi i bilen tillbaka igen. Utan några egentliga svar. Pydd enbart i body, eftersom vi åkt in så...

Väl hemma fick hon några anfall till på liknande sätt. Det verkar vara kopplat till magen. Pyddens farfar (som är läkare) kunde ge några troliga förklaringar som hängde samman med hennes magsjuka under veckan och jag väljer att acceptera dem. Men fy attans vad läskigt det är. Nu är hon i säng i alla fall. Med Rubinens feber dessutom.

Det glimmar i träsket

Som tidigare nämnts är Små Einsteins just nu ett inslag i vår (tillfrisknande) vardag. Favoritavsnittet alla kategorier är "Den uppdragbara leksaksprinsen" med musiken ur Nötknäpparen.
Det ledde till att vi klockan 8 i morse satte på nämnda svit på högsta volym på Ipoden och dansade till "Waltz of the Flowers". Och mina ögon tårades med min nu feberfria Rubin i famnen för det var så vackert på något sätt. Just detta ögonblick. Solen genom vardagsrumsfönstren, tre helt obeskrivligt jobbiga men avklarade sjukdomsdagar bakom oss och nu helgmorgon med (halv)friska barn och fantastisk dansmusik runt omkring oss.

Det är för sådana ögonblick jag lever. Det är för sådana ögonblick jag konstaterar att det är värt det; alltihop - koliken, trotsen, oron, sjukdomar, sömnlöshet och kaputt kropp.
Och jag klarade det faktiskt. Det låter kanske löjligt och tamt, för man SKA ju göra det, vadå, vilken förälder har inte varit i samma sits och klarat det. Fast jag hade det inte och nu har jag.

Det handlar ju förstås om bristande självförtroende, bristen på tilltro till den egna förmågan och därför är det så makalöst gött när det funkar. Det funkar! Och jag tycker att det hänt något under våra tre dagar tillsammans under de här förhållandena. Vi har tagit oss över en tröskel som jag var så rädd för. Jag dog inte. Jag är riktigt lycklig idag. Riktigt riktigt lycklig. Men på måndag blir det dagis igen. Så det så.

torsdag 19 november 2009

Två avklarade, en kvar

Idag var det en något piggare, men fortfarande het Rubin, en något gnälligare och fortfarande magsjuk och hängig Pydd och en magkatarrig mamma som lade upp dagen.

För Rubinens del:
Färre Einsteins (men glada förtjusta skratt under tiden), färre tomma kolhydrater, ett rejält trotsutbrott ute på promenad (då unge herrn vägrade sätta sig i vagnen och med hög fart sprang mot en hårt trafikerad gata. Ett utbrott som fick sitt klimax hemma i lägenheten då han först feber-utmattat satt sig ute på gården och sedan stängde in sig i hissen.), lyckad påklädning, lyckad egen-påsatt socka samt ex antal tacklingar på lillasyster.


Här står en mycket trotsig Rubin inför hårt trafikerad gata och vägrar flytta sig .

För Pydd:
gnäll och grinighet hela dagen bortsett från promenaden och tupplurarna på 2x2 timmar. Tre klädbyten pga dålig mage. Ingen dusch idag dock.


För mamman:
hes hals, magkatarr (pga intaget av 3 koppar kaffe och tre toastmackor under dagen), ond och varm arm (pga vaccinet) och städning av toalett avklarad. Och faktiskt inte någon förlamande trötthet.
På det igen imorgon!

Läskigt och spännande

Man kan göra happenings av allt; det beror ju förstås mycket på inställningen och jag, om någon, vet att det verkligen inte är alltid man kan se det ljusa i tillvaron.

Idag är andra dagen jag är hemma med båda de krassliga barnen UTAN något planerat. För det går ju inte riktigt när de är sjuka. Igår fick vi ett mycket uppskattat besök av barnens farmor och farfar. Rubinen glömde sin feber och jag fick vuxet sällskap. Mycket välkommet.
Vem vet vad som händer idag? Ska vi se på "Små Einsteins" fler än en gång? Ska vi gå ut i stormens efterdyningar? Ska Pydds mage fortsätta bråka? Ska Rubinens feber hålla sig nere (för peppar, peppar, har den hållit sig hanterbar ett halvt dygn)? Många frågor och dagen lär ge svaren!

Och händer det inget storslaget idag finns det en morgondag som har ungefär samma upplägg.

onsdag 18 november 2009

Men trotsen, min vän, hänger med! Eller vad sjukdom gör med trotsbarn och orolig förälder.

Följande övertalningsdialog utspelade sig i badrummet idag efter det att jag hittat Rubinen liggande med underhyllan på tevagnen som kudde för sitt febertunga huvud:

Orolig moder: Nu ska vi ta tempen på dig och ge dig alvedon så att du ska känna dig bättre.

Skållhet och arg Rubin: Nej.

O m: Jo, jag MÅSTE ta tempen för att se HUR varm du är. Du får välja den här eller den här! (Håller upp rump- respektive örontermometer.)

S o a R: Nej.

Efter lite tvekan pekar han på rump-termometern. Den är mindre. Men när han gjort det säger han nej igen och står fast vid det, trots lock och pock i form av glass, pepparkakor och you name it och så håller det på tills jag av oro och desperation slänger pumptvålen i väggen.

S o a R: Mamma är arg.

O m: Nej, älskade vännen, jag är OROLIG.

Hmm... Efter ca 20 minuter (och en genomgång av alla tjuren Ferdinands matadors grimaser - mest för egen desperations del) lät han mig faktiskt ta tempen och då konstaterades 40,1, vilket gjorde att jag nästan bröt samman av oro. Igen. Jag gillar inte feber. Så är det. Som tur var gillade han smaken av flytande alvedon. Supparna är slut och det är inte helt lockande att gå till apoteket för påfyllnad när det är storm ute och båda barnen är sjuka. Suck.

Och en första till...

Rubinens feber steg som en flodvåg till 40,1 och hela dagen fick vi slåss mot den med hjälp av Alvedon. När även Pydden började sova allt längre i svett-fuktiga-lakan, kändes det ju bara för bra. Men någon gång ska ju vara den första med två sjuka barn samtidigt. Det verkar dock som att sjukdomssymptom gärna visar sig som feber hos Rubbe och tydligen i form av väldigt usel mage hos lillasyster. Jag lyfte upp och fick famnen full av "genomblöt" Pydd som gråtande fick duscha av sig det läskiga. Handsprit en masse och galltvål är bästa vännerna just nu. Samt förstås alvedon och ipren.

Ironi

Igår vaccinerade jag mig, som sagt. I natt vid den vanliga övernattningen inne hos Rubinen, märkte jag att han var varm. I nattens ovanligt jobbiga dimma med både vaken Pydd och väldigt orolig Rubin, pallade jag helt enkelt inte gå upp för att kolla temp.
I morse visade det sig att febern var och är ett faktum och att det blir hemmatillvaro resten av veckan. R är dock väldigt pigg och inga andra symptom finns. Jag håller andan och funderar på att låta bli att läsa om hur svinis börjar. Det hade väl varit typiskt att barnen åker på den nu. Å andra sidan, var det ju ett av mina starkaste argument för att självklart ta sprutan. För att kunna ta hand om eventuellt sjuka barn. Fast det var ju knappast vad jag önskade... Och, for the record; maken kastar sig iväg idag för att även han köa för spruta.

tisdag 17 november 2009

Vaccinerad

Åh, så lättad jag är. Men en kö på en timme och en kvart fick det bli. Och mängder med bekanta. Kul. Lite som ett mingel, helt enkelt. Nu väntar jag bara med spänning på mina biverkningar.

måndag 16 november 2009

Rutiner eller snarare brist på dem

Jag är, som tidigare meddelats, mycket fäst vid rutiner av alla de slag. Rutiner gör mig lugn, gör mina barn lugna (upplever jag) och är den enda fasta klippa som finns i trotsstormar.

Men nu är det ju förstås så att jag har ett enormt illamående-område längst bak i huvudet. En slags rutinbristsångest. Detta läskiga område handlar om att vi fortfarande inte riktigt pratat oss samman och fått till en rutin vad gäller Pyddens läggning och därmed egentligen båda barnens läggningsritual.
Jag upplever att kvällsamningen hänger kvar just p g a detta (och visserligen även p g a svinishotet), d v s så fort kvällsamningen försvinner måste vi ta itu med det och; orkar vi det? Har vi några uppslag/taktiker/smarta formler att ta till i det vakuum som uppstår?

Och grejen är att det börjar bli lite eller ja, ganska akut läge. Min bokcirkelsträff som jag längtat så efter på onsdag, sitter riktigt löst och är förmodligen utom räddning. Snart börjar jag dessutom jobba och well, i mitt jobb är det lite svårt att komma undan kvällsaktiviteter. Men det är ju också hela grejen med att sluta amma som känns lite jobbig. Kluven, helt enkelt.
Så, ni som har två barn, hur har ni löst situationen då man ensam behöver lägga båda barnen? Det kommer åtminstone för makens del att bli ungefär en kväll i veckan, för min del något färre gånger.

Två första och en sista

Lördagen kan i korthet sammanfattas som rubriken.

Jag och Rubinen gick på bio. Jag, som är en extrem filmnörd, fick den stora glädjen att inviga min finaste lilla trotsson i biomörkrets mystik för första gången. Rubinen satt som ett ljus på stolsinsats med en liten påse popcorn i knäet, overallen nedrullad (inga påklädningstrotsscener efter filmen, nej tack!) och ögonen stint fästa på filmduken. Andaktsfullt åt han och vid ett enda tillfälle hördes den lilla rösten; "Vad gör Labolina?"

Yes, det var "Lilla Spöket Laban: Bullar och bång" som blev premiärfilm.

(Bilden lånad från Moviezine.se)
Poster Lilla Spöket Laban - Bullar och Bång (2009)

När filmen var slut, sa Rubinen "Igen?" och lät den ömma modern klä på honom igen. Och visst blir det bio igen. Snart, snart, snart! Åh, så häftigt det är att kunna uppleva saker tillsammans med sitt barn!

Det var första gången för Pydd att blöda näsblod också. I full karriär styrde hon sin gåstol mot en tröskel och föll handlöst i gåstolen över den. Näsan blödde som ett vattenfall och allt såg väldans läskigt ut.

Och det leder oss till den sista. Vi vinkade adjö till nämnda gåstol. För någon så aktiv som Pydd kan helt enkelt inte hantera redskap utan att skapa livsfara omkring sig. Nu kryper hon med ilfart, står, går längs väggar och klättrar som en liten apa. Då behövs ju inte gåstolen mer.

torsdag 12 november 2009

Tryggande BVC

Det finns såklart oändligt mycket åsikter om bvc. I allmänhet och på det egna, lokala och personliga planet.

Från allra första hembesöket, när Rubinen var alldeles purfärsk, till dagens öppna-mottagningsbesök med Pydd, har jag trivts och känt mig trygg med "min" bvc-sköterska. Hon är helt enkelt precis den jag behöver.

Som oftast handlade dagens samtal inte om närvarande Pydd, utan om frånvarande Rubin. När Pydds längd (74 cm) och vikt (9890 g) avhandlats, lättade jag mitt hjärta.
Om trotset. Om vredesutbrotten. Om känslan av att inte räcka till, inte göra rätt, vara felande länken. Om oron att allt inte är "normalt" i vardagsröran. Om olikheterna mellan barnen, som absolut inte handlar om kön.
Och även idag lyckades bästa A lugna mig, stötta mig, ge mig råd och bekräfta mig som förälder. Efter gårdagens hejdlösa 800-meters-hemresa från lekplatsen med Rubinen till fots i mörker och regn efter att jag totalt misslyckats med att få ner honom i vagnen, efter slag och bitförsök, hårdragning, sparkar och nyp, ja, då kan även den mest trygga behöva en bvc-A.

Och, ja, allt är ju förstås normalt om än EN sorts normalitet.

tisdag 10 november 2009

Pappiga Pydden

Ett gnällvrål, snabba små krypsteg och armar som sträcker sig uppåt, uppåt. Så möttes maken av Pydd i hallen idag. Väl i famnen fick jag triumferande och naggande blickar slängda efter mig.

Jag misstänker starkt att lillgäddan var sur på mig sedan en oväntad, men välbehövlig dusch, efter en lika oväntad läckande blöja. Lustigt att någon så liten kan vara så tvärarg och surpuppesur. Oftast visas det mot Rubinen och oftast går det över på ett kick. Hon är trots allt i grunden en solstråle.

I min kamp mot trotset

... uppkommer ur desperationen diverse intressanta dialoger och situationer jag hade ryst åt för fem år sedan:

Jag med mild röst: Kom nu, min kära Rubin, så ska vi sätta på dig lite kläder för att gå till dagis...!

Rubinen: Nej.

Jag, fortsatt med mild röst: Jo, kom nu, älskade lilla vän. Nu är det dags och det regnar ute så du måste ha kläder på dig.

Rubinen springer iväg samtidigt som han ropar nej.

Jag, nu med förställd löjlig röst: Men jag, polisbilen, (Här håller jag Rubinens polisbil framför honom) vill att du kommer nu och sätter på dig kläderna! Jag kan hjälpa dig! Vilket ska gå först höger- eller vänsterbenet?

Rubinen: Nej. Inget.

Och så tar han polisbilen och springer sin väg igen. Jag går efter med en jag-vill-inte-se-blick på Pydden som svettas i sin overall och nu har ställt sig upp mot Rubinens säng.

Jag, nu med spöket Laban i handen och en annan slags förställd röst: Snälla Rubinen, kom nu, för Pydd är varm och arg och jag vill gå med dig till dagis nu! Jag hjälper dig på med overallen!

Rubinen: Jag vill INTEEEEEEE!

Även idag slutade sessionen med gråt och tandagnisslan, tvingad påklädning, arg lillasyster och apsur mor. Imorgon gör vi det vinnande konceptet "pappa klär på dig" igen.

Med lite distans är det t o m ganska komiskt i all sin jobbighet.

måndag 9 november 2009

Måndag morgon...

och det osannolika händer att båda barnen sover utan avbrott till klockan 6.
Trotsutbrotten denna morgon var få i antalet och lämningen på dagis efter tomtestegspromenaden var sagolik. I'm amazed.
Men, i ljuset av mardömmen som var gårdagen - eller som egentligen startade med ett mega-gräl redan i fredags - så kändes det nästan nödvändigt.

Igår fick jag känna var min gräns går. Jag fick också prata med maken efter läggningarna om allt det där förbjudna; känslor av ren avsky, av otillräcklighet, av ren och skär skam. Upplevelsen av att ha helt olika slags kärlek - men inte olika mycket - för de helt olika barnen. Kärlek trots allt. Och upplevelsen av att Rubinen och jag stångas och stångas och stångas. Det gör ont, men är förmodligen helt som det ska och fullständigt nödvändigt. Men nu väntar jag gärna ett litet tag till nästa gång.

söndag 8 november 2009

Time-out

I morse kände jag hur jag bara inte orkade längre. Orkade inte fler tvåårings-slag och trots, orkade inte mer gnäll från en dotter som förföljer mig med snor rinnande och separationsångest lysande i ögonen, orkade inte vara närvarande mamma, helt enkelt.
Så jag gick.
Nu sitter jag på jobbet framför datorn, dit jag snart ska bege mig på heltid igen och försöker andas. Jag märker att andningen sitter spänt, axlarna befinner sig uppe vid öronen och det är nästan så att jag glömt hur man gör när man drar in luft i lungorna. Jag försöker kämpa mot impulsen att gå hem igen, men vet ju logiskt att barnen klarar sig utomordentligt bra med sin pappa och imorgon börjar hela trallen av vardag igen.
Så jag stannar här. Ett tag till.

fredag 6 november 2009

Explosion

Det finns de som flyttar till förort eller åtminstone hus med orsaken att stan är så farlig för barn. Jag kan hålla med. Den är farlig för oss alla. Det är ju farligt att leva och röra sig överhuvudtaget.

Där jag växte upp var det golfgreens-putsade gräsmattor, hus efter hus efter hus med likadana elljusstakar i fönstren vid jul, inofficiella lämna-företrädes-regler och leka på gatan-tillvaro. Men, vi hade vår beskärda del av blottare, mobbare, misshandel och annat trevligt; allt som man vill skydda sina barn mot.
Jag tror inte det finns ett enda rätt vad gäller hur man låter sina barn växa upp. Valet måste vara familjens gemensamma.

I natt briserade en rejäl sprängladdning på vår gata. Jag missade den uppenbarligen, slagen-i-huvudet-tungt sovande i sonens rum efter några härliga störningstimmar av lilla tandfröken. Maken vaknade av att sovrumsfönstren skakade av en horribel smäll och mötte grannarnas ansikten i fönstren mitt-emot. En uppgörelse. En "liten" sprängladdning. En hel lokal fullständigt sönderblåst. Jaha. Alla "tänk om" som figurerar i mitt huvud är lyckligen lite dåsiga pga nattens övningar. Men jag frågar mig igenom allt det här ändå, om detta är den tillvaro som Rubinen och Pydd ska växa upp i?

Och den här bloggen skulle ju inte handla om...

kyrkan, men åh, så irriterad jag blir på ständigt lika aggressiva Dilsa Demirbag-Sten. Vet inte vad hennes problem är. Hon kan aldrig vara saklig. Jag förstod aldrig roten till hennes hållning när jag såg henne i intervjuprogrammet som fd Existens-Anna höll i. Hon slingrade sig hela tiden, men det var uppenbart att det handlade om ett personligt dilemma. Hon rymmer en sån ilska att jag undrar hur länge det dröjer innan hon exploderar eller kanske imploderar. Det kan inte vara nyttigt. Stackars.

torsdag 5 november 2009

Frisörbesök

I vår-vintras någon gång gjorde vi ett halvhjärtat försök att klippa Rubinens plötsligt gödningsväxande hår hos vår frisör i huset. Det gick inte så bra. Eller rättare sagt, det gick inte alls. Rubinen var inne i en fas då både obekanta och halvbekanta människor tillhörde det farligaste man kunde råka ut för och han ville inte ens följa med in för att titta på när maken satt i friserstolen för sin klippning. Kort sagt, det slutade med att vi fick klippa honom själva.

Utrustade med lite tips från frisörgrannen, satte vi igång och det visade sig att det är betydligt svårare att klippa hår än vad det ser ut som. Jag tillhör inte kategorin som ägnat uppväxten åt att frisera eller klippa mina vänners hår och kan fortfarande idag bara sätta upp håret i hästsvans, så det kanske inte var helt otippat att det blev så.
Frågan är ju bara hur länge kommer familjen undan med att barnet ser ut att ha klippt sig själv? Kan det vara dags att testa frisör igen?

onsdag 4 november 2009

Tandsprickning 2

Tre tänder är på väg upp i Pyddmunnen varav två är de där skumma som nämnts i tidigare inlägg. De tar tid, tydligen. Gnälligare barn får man leta efter, eftersom hon dessutom uppenbarligen kommit in i 9-månaders-fasen lite i förtid. En meters avstånd till henne och gnällkarusellen blir svindlande. Vågar inte ens tänka på vad som händer om man lämnar rummet. Å andra sidan, det bör man inte, eftersom hon har en alldeles förskräcklig lust att stoppa precis allt i munnen.

söndag 1 november 2009

My sister

En enormt enerverande lek har utformat sig mellan syskonen. Vid matbordet upphäver Pydden ett illvrål, tittar utmanande och leende på sin bror varvid Rubinen tar ton. Så håller de på, gång på gång tills våra förmanande "nej" blir till konsekvens och Pydden får sitta i sin gåstol i stället. Utanför köket. Vi kan faktiskt inte äta när det slår lock för öronen. Men ute i hallen fortsätter hon att hojta och brodern ropar på henne från sin stol med gaffeln i hand.

Det finns ett starkt, starkt band mellan dem. Trots otaliga puffar och tjuvnyp från storebrors sida och ilskna skrik från lillasyster, är relationen solid och kärleksfull. Redan. Plötsligt, mitt i ett bråk, lägger sig Rubinen på hallgolvet med huvudet mellan lillasysters ben och låter hennes små händer gripa, klappa, nypa och massera. Fnissande ligger han kvar och bara låter det ske och jag kan se hur de formar en liten syskonallians som kommer utmana föräldramakten så småningom. Hmm, eller redan, förresten, inser jag, och vilar öronen från skrikduellen...

Tid 4

Pydden kryper. Någon meter i alla fall, på händer och knän. Det är stort. När jag ser henne ta sig framåt lite trevande, spritter något till inombords och jag saknar lite. Saknar det där lilla spädbarnet som avlägsnar sig allt mer. Samtidigt är det ju så otroligt skönt. Plötsligt ligger inte alla de där "Tänk när barnen är så stora så att..." så långt borta längre.

Vi hann aldrig riktigt uppleva en sån tid. När Rubinen hade hunnit bli så där stor att friheten som vuxna kommit tillbaka något, låg där redan ett litet frö och växte som påminde om att en ny, ganska tung och påfrestande tid var i antågande. En ny spännande tid förvisso, men ändå en slags pausknapp för fortsättningen; vad kan man göra mer - uppleva - tillsammans med barn annat än att bara sköta om och ta om hand? Redan nu börjar vi ana lite smått. Största gudstjänsten, rent deltagarmässigt, under året - Luciahögtiden - närmar sig med stormsteg. Dit ska jag gå i år. Med Rubinen. Det är också stort.

Österlen lyser

Vi hävdade att det var en tradition, men det måste nog till fler besök för att kallas det. Oavsett vad, så får det nog bli så nu: Österlen lyser.

Första gången var för tre år sedan. Rubinen var alldeles ny i magen och vi tillbringade helgen med min syster och hennes S. På lördagskvällen åkte vi i bilen till Vitaby kyrka genom ett av hundratals ljus upplyst Vitaby. Kyrkogården strålade av ljus från gravarna och från marschaller som lyste längs en slinga där besökarna leddes runt i mörkret. Läsningar på olika håll på kyrkogården och kyrkan; varm och upplyst med gott om besökare så där på Alla helgons dag. Vi tände ljus och stod i stillhet och tog in stämningen. Efter besöket värmde vi våra frusna kroppar vid den härliga sprakande vedugnen i huset på landet och la pussel medan vi umgicks över varmt te och en god middag.

Igår var vi där igen. Nu med två barn, lite extra uppmärksamma eftersom scenariot var så speciellt. Rubinen stod med stora ögon och stirrade på eldarna som brann på kyrkogården, sprang fram till marschallerna, viskade andaktsfullt i kyrkan i samband med att han fick tända ett ljus att sätta i en ljusbärare. Pydd, tyst och koncentrerad, i sele på min mage, spejandes ut i mörkret på ljusglimtarna och på den fantastiska månen som stod som en klar, rund boll ovanför kyrktaket. En helt annan upplevelse än sist, men minst lika stark. Åh, vad det är underbart att få upptäcka världen på nytt genom våra barn!