Uteblivet dopdagsfirande

Idag har vi inte firat dopdag. Fast på vägen hem från den andra lekplatsen sprang vi in i en av Pydds faddrar som gratulerade, så kanske ändå?
Och när jag ser på bilden från gudstjänsten för två år sedan konstaterar jag att jag blivit gammal. På bara två år.
Fast ännu mer skillnad är det förstås på Pydd. Hon är dock fortfarande lika bestämd.

Dopdagsfirande

Idag för ett år sedan var det ungefär samma väder (15 grader kallt men långt mer sol).
Vi firade dopgudstjänst för Pydd och lille storebror Rubin skötte sig så där övernaturligt bra som bara händer när man förväntar sig något helt annat...
I dag tittade vi igenom alla bilderna för att påminna om dagen och Rubinen som koncentrerat hängde vid varje foto brast vid sista kortet på farfar ut i ett "Jag älskar farfar". Härmapan Pydd plockade upp och upprepade hela frasen till vår stora förvåning...

Pydd blev firad av en av sina faddrar i förmiddags med en mycket fin vindsnurra, fika och lek på lekplats med båda familjerna. Trevligt.
Och till middagen på kvällen tände jag både Rubinens och Pyddens dopljus. Det funkar ju faktiskt med levande ljus trots att ljuset inte tycks försvinna alls för tillfället. Märkligt eftersom solen aldrig visar sig...

Dopdag

Idag är det dessutom dopdag och trots mitt yrke funderar jag på hur man bäst firar den. Eller var det inte den som faddrarna skulle fira...?
Dopljuset ska tändas i alla fall och kanske tittar vi lite på bilderna från dagen för två år sedan.
Skumt att tiden flugit så snabbt.

Dop

Helgen gick visserligen i rutinförstörelsens tecken, men innehöll även dop av lilla fröken L.
Liksom sin bror, i samma ålder och samma situation, höll hon sig vaken och alert under hela gudstjänsten, men när brodern vid sitt dop "sjöng med" och hoppade upp och ned i faddrarnas knän så var L långt ifrån nöjd. Nöjdast var hon när hon fick sitta hos mig och dansa till psalmerna... Sen fattade jag varför. Med R var det alltid av yttersta vikt att han var äten, soven och bytt inför allting stort som skulle ske. Även om vi kanske inte alltid lyckades med konststyckena ändå, så fanns intentionen att underlätta. För oss och för honom. L "hänger med" i mycket större grad och hade inte sovit nämnvärt under förmiddagen. Följaktligen däckade hon i farmors knä och var så trött att hon t o m missade mattid. Inte mig emot visserligen, eftersom det innebar obrutet mingel med människor jag inte delat hela meningar med på ett bra tag. Trevligt!

Ytterligare en av mina principer föll kort före dopet. Jag, som i allmänhet står som gudstjänstledare vid dessa tillfällen, brukar vara noga med att poängtera att man inte ska uppleva stora ögonblick bakom linsen, d v s gärna vänta med fotograferandet tills efteråt.

På R's dop lydde vi inte den av mig satta regeln fullt ut, utan lät en släkting ta bilder under hela gudstjänsten. Det visade sig vara utomordentligt vettigt. Inför L's dop kunde vi ta fram bilderna (på datorn) och visa för R - hela förloppet inklusive det som han förväntades delta specifikt i. Abrakadabra och så hade vi en mycket förväntansfull och insatt tvååring som med glädje stod inför en massa okända människor och hällde upp vatten i dopfunten.
"Dopfunt" tillhör för övrigt inte direkt de tvåhundra nödvändigaste orden i en tvåårings vokabulär, men detta ord har gång på gång yttrats under helgen med stort allvar. Så otippat var användningen av ordet, att jag istället hörde honom säga domprost (vilket väl iofs är ÄNNU mer otippat, men uppenbarligen inte i min trasiga hjärna...)...

Så för att komma till någon slags konklusion, kan jag säga att jag hädanefter istället kommer att UPPMANA folk att se till så att dopgudstjänster och dylikt fotograferas. Pedagogiken framförallt!