"inte jag" och lekplatshäng

Veckan inleddes mindre kul med några besök på vårdcentralen, men urinvägsinfektionen var ett falsklarm och mina ögon är klart bättre så det har blivit en hel del lekplatshäng. Ungefär som under min föräldraledighet, fast med skillnaden att jag nu kutar runt efter två.
Fördelen är att de påminner en del om "Bonnie och Clyde" och där den ena är, tja, där är den andra... Nackdelen är att de trissar varandra i fuffens.
Pydd har börjat säga "Inte jag" och jag tror att det säger sig själv att det ofta är just det...
Hennes humör är riktigt riktigt hetsigt och trodde vi att vi visste vad vrede är med tanke på de helt otroliga utbrott vi upplevt under det gångna året... Ja, då hade vi ännu inte träffat en riktigt förbannad Pydd.
Så allt är ganska ok just nu, med andra ord. Snart är vi på väg ut till den andra lekplatsen idag. När lillasyster vaknat från sin välgörande skönhetssömn. Och beträffande en viss lillasyster och sömn, så ska jag inte andas ett ord om bristen på trubbel med den den senaste veckan. För då vänder det ju, det vi ju så väl...

En observation

De allra flesta mammor som är ute med barn på lekplatser interagerar och kommunicerar på olika sätt. Med sina barn, med andras barn och med varandra. Det innebär att bråk ofta kan avstyras. Man ser vem som började och vem som hamnade i kläm. Man kan faktiskt vara ganska opartisk domare i de flesta lekar. Och framförallt delar man upplevelsen med sitt barn.

En stor del av alla pappor som ensamma är ute med sitt barn eller sina barn på lekplatser är mycket upptagna. Det känns trist att skriva det; men det är inte i kommunikation med någon närvarande utan med sin mobil. Märkligt och konstigt. Umgås man så lite i vardagen att man inte vet hur man ska leka tillsammans? Tar man tillfället i akt och låter andra människor passa ens barn?
Jag blir faktiskt ganska ofta provocerad av det här och vill som bara den att det inte ska vara så som jag uppfattat det. Självklart finns det lysande undantag (min egen man, t ex, hoppas jag på) som leker, läser av, lotsar och lämnar ifred när det är läge för det, men faktum kvarstår att det sällan dröjer så länge innan den där sabla mobilen dyker upp i handen...

Mjaaaau

Rubinen är en katt. En liten gullig och söt en (har jag förstått utifrån hur den gestaltas...) som jamar, kryper nära och gärna lånar syrrans napp (!)...
Det har vissa likheter med Labolinas gestaltningar, men inte allt. Det är ett ganska trevligt inslag i en just nu lite lägre trotsfrekvent vardag och katter är ju att föredra framför det mesta annat faktiskt.

Leka tillsammans

På senaste tiden är det första Rubinen säger på morgonen, när han får syn på sin syster, att vi ska sätta henne i gåstolen. När detta väl är gjort (ja, inte FÖR tidigt. Vi har trots allt grannar under.), springer de båda två skrikande genom lägenheten. Storebror härmar Pyddens tinnitusskapande grisskrik och Pydd blir i sin tur så exalterad över att brodern så gärna vill vara med henne, att hon skriker ännu mer. Oftast urartar leken i att Rubin, som klimax, börjar slänga saker omkring sig och hänga sig fast på gåstolen och de tråkiga vuxna måste skilja barnen åt. En variant av leken är att de båda två jagar min pilates-boll genom lägenheten. Kul, men ack så högljutt...