måndag 31 maj 2010

Ett sjukdomsdilemma

Bästa dagiskompisen T är hemma med vattenkoppor liksom hans lillasyster, som ännu inte börjat på dagis, men som självklart hänger med på alla lekdater. Rubinen stoltserade med kopporna kring halvårsdagen och löper därmed ingen risk, men Pydd... Pydd som börjar sin inskolning imorgon, kan med all sannolikhet erhålla de första kopporna i slutet av inskolningsperioden lagom till att... ja, till det att båda föräldrarna sitter med ytterst pressade arbetsscheman inför semestrarna. Kul.
Scenariot att hon redan är smittad sedan ett tag och får det imorgon eller under veckan är än mindre kul att leka med.
Självklart ska hon ha det förr eller senare, men en lagom lyxönskan i tider av oljekatastrofer, attackerade förnödenhetsskepp och naturkatastrofer är att det kanske kunde vänta till semestern började. Sisådär 2 juli?

fredag 28 maj 2010

Snor, bulor och annat kul

Gårdagen var minst sagt intressant på skadefronten; nu min egen. Jag lyckades vakna med världens förkylning, slå hissdörren i huvudet på mig själv med resultat; en megabula av sällan skådat slag OCH slå till min arm på vårt soffbord så att jag inte kan lyfta grejer med den.
Ganska sänkt av detta, lyckades jag förstås också bli ovän med Rubinen (som självklart i sitt känsliga lilla jag plockade upp moderns obalans) och dra på mig hans förbannelse resten av dagen. "Jag tycker bara om pappa", säger den lille dolk-instötaren och ger mig en föraning om hur det kommer att låta här om ett tag. Första gången, men självklart inte sista.
Och ont gör det. Både i huvudet, armen och hjärtat. Näsan rinner.
Nu är det en bättre dag - dock lika täppt - och gårdagen är nästan glömd.

torsdag 27 maj 2010

Pydden 15 månader


Imorgon blir lillasyster Pydd hela 15 månader.
Hon är plötsligt så stor att jag kommer på mig själv med att sakna min lilla flicka och tycker att jag inte riktigt hunnit med på resan.
Äter gör hon som en häst. Allt. Hon tar storebrors mat också när han inte äter upp den (vilket han mycket sällan gör).
Hon pratar en massa. Det mesta är svårt att urskilja, men sitter man med en bok och läser för henne, vilket hon väldigt gärna vill mest hela tiden, så förstår man vilka ord hon använder. Och de är många. Hon envisas dock med att kalla sig själv för "mamma".
Att hjälpa till är jätteroligt; städa och plocka samman leksaker, plocka ur diskmaskinen, duka och plocka upp saker som storebror tappar. Att sortera saker är också en favoritsysselsättning.
Däremot tycker hon inte om att tvätta sig, byta blöjor, bli klädd i kläder som hon inte får välja själv och inte heller att bli matad. Å andra sidan har hon blivit en mästare på att äta själv med sked.
Springer gör hon hela tiden. Och hoppar. Och dansar och sjunger. En mycket rörlig och aktiv liten person med en mycket MYCKET bestämd och fast vilja har hon blivit. Humöret är hiskeligt och får hon inte tillräckligt med uppmärksamhet eller upplever sig blivit orättvist behandlad så scannar hon rummet efter hyss att hitta på och då ger hon sig aldrig.
Men. Hon kan också sitta länge och koncentrera sig framför något; någon bok och vissa tv-program som hon ser tillsammans med storebror. Hon vill helst mysa en stund när hon precis vaknat annars blir humöret mindre kul. Hon kommer fram och säger "mys" och lägger armarna runt våra halsar och gosar in sig. Kramas länge länge och pussar med stort allvar.
Nästa tisdag börjar en ny fas i hennes liv som dagisbarn.

tisdag 25 maj 2010

Den heliga upprepningen

På temat läsning, måste jag ju då också berätta vad vi läser för Rubinen.
Man kunde tro att någon som äger så mycket böcker, som den unge Rubin faktiskt gör, skulle vilja höra lite olika läsningar från kväll till kväll, men nej. Så är det inte. När vi ber honom att plocka ut några - läs tre - böcker till kvällsläsningen så är de här tre böckerna alltid med.
Med andra ord, läser jag/vi om familjen Knorr, Misse och Dagge VARJE KVÄLL.
Rubinen vet dock vad han gör, för dessa tre böcker tar förmodligen allra längst tid att ta sig igenom av alla hans böcker om man som en Rubin måste kommentera varje liten detalj.
Richard Scarry tillhör inte längre mina ljusa barndomsminnen.

Dessutom kan man verkligen säga ett och annat om värderingar och könsroller i de här små "pärlorna"...

söndag 23 maj 2010

Att somna och lite till

Vi har ett antal böcker om att gå och lägga sig. Klassikern är förstås God natt, Alfons Åberg. Den har vi läst för Rubinen i olika omgångar, fast just nu är den inte den mest populära. För Pydden läser vi faktiskt tre olika sov-böcker; Godnatt Tyra!, Äntligen godnatt! och en bok som heter Läggdags, som jag och mina syskon hade när vi var små. Läggdags är väldigt läst; välläst, får man väl säga och riktigt fin med färgglada mjuka bilder som man nästan vill stoppa i munnen som karameller.Just nu har vi peppar, peppar, inga större problem med Pydds läggning; vi sjunger för henne efter det att hon druckit välling, bytt till pyjamas och borstat tänder. Sedan lägger vi henne i hennes säng. Hon säger "hejdå", tar sin älskade kanin under armen och blundar.

Tills Rubinens tvåårsdag var det ungefär lika lätt med hans läggningar. Nu är det långt lättare än vad det varit under det gångna året.
Vi läser en massa efter ombyte och tandborstning, går in på hans rum (på exakt samma sätt varje kväll - rutiner är viktigt för en snar treåring, annars blir allt "fel"...), han springer en runda i rummet, kryper upp i sängen och lägger sig. Någon av oss - oftast jag när jag är hemma - ligger bredvid.
Sen kommer det.
"Bajsinajschi", säger han med retsam röst och trycker sin näsa hårt mot min, fortsätter med hårda små fingrar i kinderna och en hård puss på munnen. Sjunger. Håller på med det där dagisspråket till vansinne för oss... Sätter sig upp i sängen och puffar kudden. En, två, fjorton gånger. Kastar sig av och an, varvid han ofta knockar min näsa eller mina tänder; vill det sig illa gör det ont på honom också och då får vi liksom börja om...
När det blir allt tystare kan man ana att det börjar bli allt sömnigare - ofta någon gång mellan 20.10-20.30 - och det går oftast att smyga ut när hans ögon klipper så där rejält.

Och lite mysigt är det faktiskt också. Inte bara överfrustrerande. Det har hänt något med mitt tålamod under de gångna månaderna. Det har växt och ett slags lugn har trätt in. Om man ska vara sanningen trogen så har det ju hänt något med honom också. Han har blivit äldre. Det slår mig hela tiden. Inte minst när han kunde sitta sig igenom en hel högmässa idag. Första gången. Våghalsigt experiment, men en otroligt cool kille som åt sina russin, äpplebitar, kex och ritade med lite pennor, pekade på kollegorna och sa "Är de präster?". Han är stor. Oj. Det har verkligen gått snabbt.

lördag 22 maj 2010

Sleepless

Och så fick jag snyfta lite. Skönt. Tänk att vissa filmer alltid lyckas fylla mig med feel-good-känsla. Oavsett vilken gång i ordningen jag ser den. Bra avslut av kvällen.

Fotokul


Jag som inte är någon fotograf - förmodligen handlar det om tålamod som jag saknar - har enormt roligt med hipstamatic-appen i min telefon. Äntligen blir det något kul med bilderna trots spontanitet och fantasilöshet.
Här är Rubinen. Obs, han är INTE tvingad till knäböjande bön vid sin sängsida. Trots att det ser ut så...;)

tisdag 18 maj 2010

Avslutning

Det finns inget som smakar avslutning så mycket som "Den blomstertid nu kommer". Det sitter liksom i blodet. Och det trots att jag sjunger den många MÅNGA gånger under sommarhalvåret på dop, vigslar, begravningar och i andra sammanhang där man sjunger psalmer. Barndomens skolavslutningar ljuder långt högre än vardagsliv och jobb för mig. Lustigt det där.

Idag sjöng vi - ett större antal föräldrar och barn, farmödrar och mormödrar - två verser utantill, och tänk; sången flödade stark och vacker med toner av nostalgi och sentimentalitet. Det känns lite konstigt att mina barn förmodligen inte kommer få sjunga den på det sätt som jag själv gjorde, men saker förändras. Det gör de ju.

söndag 16 maj 2010

Så var helgen slut...

Den här långhelgen har rymt mycket. Och jag är rätt trött. Faktiskt. Man blir trött av oro. Och två tämligen aktiva barn i sin bästa småbarnsålder. Förutom akutenbesök har vi haft ett späckat schema.
Vi har lekt med bästa dagiskompisen i två vändor.
Vi har varit ute i Bokskogen i regnväder och hoppat i vattenpölar och struntat i smuts och väta. Och påmint oss om att det är vår och inte vinter igen, genom att se på alla vackra nya ljusgröna blad på träden. (För här nere i söder kan man faktiskt undra, med tanke på att temperaturen ligger fast och bestämt på 11 grader och de grå skyarna aldrig visar vad som finns där bakom.)
Jag och Rubinen har fikat med kollega på besök från det lilla aktuella grannlandet ute i Atlanten.
Det hanns med en utekväll med henne också. Dock utan Rubin.
Vi har huttrat i trädgården hos mina föräldrar och huttrat på lekplatser.
Huttrat är ordet för detta års maj.
Jag har förstås jobbat också. Lite grann. Det kan vara skönt att få en paus i allt vardagsliv även mitt under långhelg.

lördag 15 maj 2010

Att svänga vänster

Varje gång vi gör en vänstersväng med bilen tänker jag på det ödesdigra i en eventuell kollision. På de högra platserna i vår minibil sitter nämligen barnen - liten bakom stor - och vi vuxna sitter "skyddade" på vänster sida. Sedan jag blev förälder känns det som att jag alltid försöker undvika vänstersvängar; och då menar jag förstås inte i bokstavlig mening (även om jag är MYCKET försiktigare nuförtiden). Jag menar livets vänstersvängar, s a s.
Men att undvika vänstersvängar gör ju vägen väldigt begränsad. Risker måste tas, livet måste levas. Fast varje gång något händer känns det som att vi utsatt oss för en onödig risk trots att shit happens. Ständigt. Utan att man egentligen kan göra så mycket åt det. Det är i själva verket ett under att inte fler kollisioner vid vänstersvängar sker.
23.30 kom de hem i torsdags kväll. Dagen då Jesus Kristus for till himlen. Allt de fick med sig hem var diagnosen virus. Det har hänt förut. Det har drivit mig till vansinne förut. Det har fått mig att gå in och titta på sovande barn, fått mig att vara sömnlös, givit mig magkatarr förut.
Fasen.
Virus, liksom.
Är det inte bara en diagnos man ger någon när man inte vet vad felet egentligen är?!
I alla fall. Jag tänker hålla mig till rävsömn framöver och titta extra noga i den där ljumsken. (För jag anar ugglor i mossen och bråck i ljumsken... Trots virusdiagnosen.)

torsdag 13 maj 2010

Om tro

Jag hade inte tänkt att skriva så mycket om min gudstro i den här bloggen. Det är helt enkelt en annan fåra i mitt skrivar-jag och jag skriver ju, om man ska vara ärlig, redan en hel del om den. I jobbet, alltså. Men det var fåfängt att tro att den går att utesluta i mitt skrivande om föräldraskap, för att så fort det handlar om liv och död, relationer, skuld, sjukdom, oro och lycka finns den där. Centralt.

Troende människor skyddas på inga sätt mot kriser och katastrofer. Det kvittar hur mycket vi ber. Så är min övertygelse i alla fall. Bönen handlar inte om det. Den handlar inte om att klara sig undan, som i ett tv-spel.
Trots det handlar de flesta av mina böner - snabbt uppsända - om just det.
Skydda mina barn, Gud. Skydda oss.
Men jag tror inte när krisen kommer att det beror på att jag inte bett tillräckligt innerligt. Verkligen inte. Snarare handlar min bön om relation. Om en känsla av att inte vara ensam, om att inte behöva informera om det jag står mitt i, om att kunna luta mitt rödgråtna ansikte in mot någons axel även fast ingen är närvarande i person. Om att få stöd när krisen väl är ett faktum, när det som inte får hända, ändå händer. Om att med hjälp av det stödet hitta en väg ut.

Och när min fina lilla rubin är på akuten för andra gången på fem dagar och allt känns ovisst, obehagligt och maktlöst, ber jag av hela mitt hjärta.

tisdag 11 maj 2010

Utan dina andetag

När jag då och då tvivlar på min moderskärlek (ja, det händer i de mest svarta av trotshålen) behöver jag bara sätta på den här låten och tänka på den första urjobbiga koliktiden med Rubinen, då jag kastades mellan känslor och ändå landade så varmt och mjukt i Kents ord. Mina egna fanns inte.
Vi hade den dessutom på Rubinens dop sjungen av finaste kollegan och hennes man.
Jag börjar min barnlösa tisdag med den och snyftar lite i längtan efter mina fina...

söndag 9 maj 2010

Helgen i korthet

Lördag: Underbart tår- och stämningsdrypande bröllop med lika ljuvligt trevlig fest och strålande bordskamrater.

Söndag: Ett besök på akuten med en Rubin och hans panna. Fall från trehjuling i hög fart är inte att leka med. Och hjälm på innergård; är det något man kanske borde praktisera?

Båda dagarna: Trots, trots, trots och vredesutbrott.

lördag 8 maj 2010

Jag kan inte fejka

Jag är en usel lögnare. Det har jag alltid varit; från vem som startade bråken och gjorde hyss när jag var liten via den fullständiga oförmågan till poker-face vad gäller spel och känslor till parlivets och föräldraskapets snårigheter.
Det är ju bra. Egentligen, alltså. För man ska inte ljuga. Man ska åtminstone alltid försöka vara så ärlig som det bara går och som är bra för den man har framför sig.
Eftersom jag vet om min brist, har jag fått hitta alternativa vägar. Som att undanhålla. Det går ju fram till det att man får en direkt fråga. Då går det inte längre.
Knivigare är det i grälen med barnen. För när jag är sårad och ledsen - på riktigt, alltså - då kan jag inte fejka att allt är bra efter ett förlåt, om det inte är det. Mitt ansikte skvallrar. Hela mitt kroppsspråk formligen skriker ut att det inte är ok. Fastän jag försöker skyla över och säga med munnen: "Ok, vi är vänner igen." Jag behöver en liten sjö av tid och avledning mellan grälet och nya tag. Och alla föräldraskapsteorier som jag har läst säger att man ska snabbt lämna det som hänt bakom sig när barnet ber om förlåtelse.

Jag har ett problem, tror jag. Jag måste lära mig ljuga.

fredag 7 maj 2010

Och ännu lever...

traditionen. Nyss hemkomna efter en härlig grillkväll hos vännerna, känner jag mig ganska revived efter dagens stridiga atmosfär.
Tidigare idag, apropå temat middag, bestämde Rubinen i sandlådan att han var pappa och Pydden var mamma. Sen sa han: "Nu ska jag laga mat till dig, mamma. Pasta och tårta. Det blir gott!"
Så skönt att han verkligen förstått uppgiftsfördelningen i familjen. Och det sagt helt utan ironi.

Just nu...

tycks det mig som ett jämnt lopp mellan skatteverkets och försäkringskassans telefonkötider.

Konsekvenser

När morgonen startar med ett "jag vill inte", utan att någon fråga ens har ställts, då vet man att dagen bara har guld i sina gömmor;).
Det iskalla duggregnet drev oss in på besök hos dagiskompisen, som Rubinen i vanliga fall leker bra med. Rubinen tycker det i alla fall. Nu fick vi gå därifrån efter en halvtimme eftersom en viss ädelsten fick ett vredesutbrott över att behöva dela med sig av kompisens bilar. Utan ytterkläder på och med en av mina knappar avsliten, styrde vi hemåt de 100 meterna och sedan vägrade samme ädelsten lämna hallen där han stod och ropade sitt mest sorgliga "Pappa!" ut ur brevlådan.
Tja, vad säger man. Dagen är inte på långt när slut än.
Hoppas att helgen inte går i samma tecken. Eller, tja, jag jobbar imorgon, så go ahead.

torsdag 6 maj 2010

Fördomar

Som ju har önskats i kommentar till ett tidigare inlägg, så tänkte jag faktiskt skriva lite om mitt jobb. Mycket generellt hållet, förstås;)...

En vanlig fördom om mitt yrke, förutom det där om att vi inte jobbar andra dagar än söndagar, är att det roligaste i övrigt som vi har att göra är att tjänstgöra vid vigslar. Missförstå mig inte; självklart kan det vara hur roligt som helst. Speciellt om man känner brudparet. Men i ärlighetens namn blir det ju väldigt mycket ceremonimästare av det och dessutom känns det också ofta ganska skumt att hela sällskapet åker iväg tillsammans efter vigseln och lämnar oss kvar. Plockande psalmböcker och agendor. Det är verkligen inte så att jag vill bli medbjuden på en massa bröllop där jag inte känner brudparet. Absolut inte. Och det är verkligen inte heller så att jag inte kan vara glad för bröllopsgästernas skull. Men känslan av utanförskap och av att vara legosoldat är ändå ganska påtaglig.

Då är det betydligt mer uppfyllande och fantastiskt att döpa, att begrava och att konfirmera. För där känner jag att jag har en viktig roll. Där får vi dela sorg och glädje på ett helt annat sätt; dela liv.

Så fastän det låter lite skumt, så känner jag mig faktiskt ganska lugn och harmonisk så här på kvällen efter en begravningsdag.

tisdag 4 maj 2010

Att bli äldre

Ibland tittar jag på min återreflektion i ett skyltfönster som jag hastar förbi och undrar vem det är som går där. Och trots att jag inte röker har jag små tunna rynkor på överläppen som stundtals gör att jag undrar vems mun det är jag ser.

Under träningen idag kom jag att prata med en av instruktörerna om mina kvaddade fötter och inläggen under trampdynorna och jag hör mig kommentera något om ålderstecken. Men, gode Gud, jag kan ju rimligtvis inte vara gammal! Det är ju så ologiskt! Jag kan inte greppa att min kropp ska fortsätta vara så här, att det inte bara är en fas, att allting annat kräver ansträngningar som jag förmodligen rent krasst inte är beredd på att göra i det liv jag lever nu.

I söndags kväll kom jag på att det var 20 år sedan jag såg filmen Ben Hur. 20 år sedan. Under min konfirmationsläsning. 20 år sedan. Jag kan inte säga att det var som igår, för ärligt talat kommer jag inte ihåg handlingen ens när jag läser om den. Men att det skulle vara 20 år sedan jag satt i det där lite småsunkiga källarrummet i församlingshemmet och tillsammans med andra hormonstinna tonåringar tittade på en film vi mest låtsade att vi tyckte var töntig - ja, det går bara inte att greppa.

När jag träffar människor som sörjer är det alltid sorgligast på något sätt när vi kan konstatera att man skjutit på själva livet i väntan på något bättre, något annat. När man bara hastar från en station till en annan. Mellan de där stationerna smyger omärkligt inläggen i skorna och rynkorna i ögonvrårna på. Men jag vill faktiskt inte ha det så. Jag vill kunna titta mig i spegeln om 30 år och veta när de där rynkorna steg på - både på mig och på min älskade make; ungefär som i den ljuvliga sången av The Beautiful South, här nedanför.

lördag 1 maj 2010

Vissa dagar

Det är lite så där med nej-andet och vill-inte-fraserna just nu. Lite tröttsamt, lite tärande, lite frustrerande. För liten är stor på många sätt, men liten på minst lika många.
Och nu hjälper det inte att ta i med den djupa kraftrösten när lirkandet har pågått i evigheter. Och det hjälper inte heller att förklara. För är man arg så är man ARG.
Men efteråt kan vi reflektera tillsammans. Fast det är ju det där med att jag också blir ledsen. Och liten, fastän jag är stor. Och jag kan förstå vad som händer - hindra det värsta och resonera med mig själv - men känslorna finns där ändå.

Så just nu är det så där. Lite så där. Imorgon ska vi gå på disco tillsammans. Det blir nog bra.