Vardagsmödor

Bland allt jobb, jobb och åter jobb i en arbetssituation som nästan är absurd (vi är tre av ordinarie fem präster i tjänst sedan en och en halv månad tillbaka) har sjukdomskomat för tillfället släppt. Det är skönt. Och kanske inte bara skönt utan helt nödvändigt för att livet överhuvudtaget ska kunna levas.
Pydden är med sina dryga tre år inne i en fas (?) där ALLT gråts och gnälls åt. Allt.

- Kan du vända klänningen; den är bak-o-fram?
- Uuuuuääääähhh
- Kan du komma hit så att jag kan borsta dina händer/ditt hår?
- Uuuuuuuäääääääähh
- Kan du plocka upp din jacka från golvet/lägga leksaken på ditt rum/duka fram en tallrik?
-Uuuuuuääääääähhh
-Nu är det dags att gå in på dagis!
-Uuuuuuäääääääääääääääääääh

Jag funderade vid något tillfälle när Rubinens trots var på sitt klimax, hur man skulle kunna ta sig igenom den fasen med förståndet i behåll. Nu känns den typen av trots, med en tokvåldsam 2,5-åring som motsatte sig allt, som en barnlek i jämförelse med denna. Då kunde jag åtminstone rå på honom och bära honom. En välvuxen och välartikulerad liten trotsperson är långt svårare att bestämma åt. Vi försöker hitta bra rutiner för att underlätta de olika gnällstegen en vanlig morgon, men brister något av dem - ja, då är vi tillbaks i uuuuäääähh igen.

Framför mig hägrar fyra veckors 150%-igt arbetstempo och det är nu som klostertanken lockar som allra mest. Tänk att få helhjärtat ägna sig åt något, något alls, under en period? Tänk om det gick? Tänk om man kunde släppa allt annat...
Och jag vet i allt detta att det finns tusen och en saker att glädja sig åt. Det gör det:

Jag lever, vi lever, vi kramas mellan gnällsessionerna, jobbet är inte bara jobbigt utan också kul, jag har hunnit med några riktigt riktigt livgivande möten med de finaste av vänner och bortsett från de myckna sammandragningarna i magen så tycks det leva runt där inne också. Dessutom är ju faktiskt våren här. Äntligen. Äntligen.

Irritation

Bild lånad från classic-movies.blogspot.com

Har under de senaste dagarna ägnat alldeles för mycket tid åt att irritera mig på Universitetet och dess administration kring anmälningar. Och även fast jag vet att det kommer att lösa sig i slutändan är jag mest irriterad över den ton de (manliga) ansvariga har i sina mail. Jag fick ett mailsvar vidarebefordrat till mig - säkert inte avsett för mina ögon - där det talades om mig som om jag var ett våp. Detta baserat endast på att det blivit ett fel med min anmälan som ingen tror existerar.
Jag börjar känna mig allt mer som Rosemary i Rosemarys baby eller tja, annan kvinna of choice i filmens värld som långsamt håller på att bli galen av att ingen tror henne...

Och kontentan av det här är ju att det där manliga översittarsnacket sker på så otroligt många ställen. Inom mina numera "vanliga" områden hanterar jag det med sylvassa svar, men så fort jag hamnar i sammanhang där jag är mer osäker... Ja, då lyckas de platta till. Fasen, vad det irriterar mig. Tur för Per och Johan att de inte har mig på andra sidan skrivbordet. Då hade tonen varit helt annorlunda, kan jag lova.

Tiden mellan stunderna

Hemma och vänder mellan mässorna idag och jag känner att det är något som liksom kliar. Det har kliat hela hösten. Jag kan inte bedöma om det är en positiv känsla eller en negativ; den är frustrerande oavsett.

Det var länge sedan jag upplevde att jag tog mig tid till att lyssna inåt, fokusera kärnan i livet. Allt bara springer på och ska utföras och med lite sjukdom inkastad i leken blir marginalerna än knappare.

I kyrkan idag träffade jag ett par som väntar sitt andra barn ungefär så tätt som det är mellan Rubinen och Pydd, och det slog mig, när jag pratade med dem, att den där "jobbigaste" tiden för vår del är över. För tillfället i alla fall. Tiden då det inte fanns tid för den egna tanken överhuvudtaget, tiden då man mest sprang med andan i halsgropen och bad, bad, bad om att inget oförutsett skulle kastas in i det redan rådande kaoset. Nu är kaoset på ett annat plan och kanske mer "lyxbetonat": Vad ägnar jag min "fria" tid till, vad vill jag egentligen med mitt liv, mitt arbete, osv..

Och, ni förstår säkert att jag inte menar att det är lyx att tänka de där tankarna; det bara framstår som lyx när man försöker få en vardag med två mycket små barn att gå ihop.

Att vara nöjd tror jag på ett sätt är farligt, för det främjar ju ingen framåtriktning. Jag börjar känna att jag är redo för nya utmaningar i jobbet och som ett svar damp det ner ett antagningsbesked i brevlådan i fredags. Det andra positiva den här hösten, vilket innebär att vårterminen kommer bli tämligen stressartad. Men kul, tror jag. Absolut kul och omvälvande.

Nu ska jag springa tillbaka till jobbet. Eller, vänta, jag ska nog faktiskt gå. Makligt och närvarande.

Och idag

...känner jag mig grå.
Grå som himlen, grå som datorn (fast utan silverblänket), grå som rök och dimma, grå som smutsigt vatten.
Vet inte riktigt hur jag ska få ihop mig till offentlig person med det förkylningsläge jag befinner mig i just nu, komplett med plitor i hela ansiktet, hosta och andfåddhet så fort jag går uppför några trappsteg. Vi kör nog ingen långbänk ikväll, trots att bröllop är bästa festerna.
Jag har i alla fall en ny prästklänning som ska på. Det är ju alltid något.

Turbulens

Och jag är fortfarande ordfattig. I helgen tömde jag mina formuleringsreserver i tre mässor och dessförinnan i en artikel som skulle in med rasande fart och jag har märkt att jag inte ens orkar skriva i min femårsdagbok just nu. Det har inte hänt på mer än fem år.

Omgivningen är kaotisk för tillfället. Förmodligen är det inget jag någonsin kan skriva i detalj om, men jag märker att jag trots allt är ganska opåverkad av det hela bortsett från en lätt irritation som dröjer sig kvar i magtrakten och som ger sig till känna då och då.
Fast i morse när jag borde vara dödstrött efter helgens mastodontinsats, var jag snarare pigg och nästan lite rusig av energi från många bra sammanhang. Dock fortfarande utan formuleringskraft.

Den där irritationen påverkar tålamodet med barnen. Det är tydligt. Framförallt är jag och Rubinen ständigt på kollisionskurs. Han gnäller och retas, vägrar lyssna och gör tvärtemot medvetet. Jag tar i från tårna nästan omedelbart och känner så gott som genast skuld över att jag inte orkar lirka.

En vecka till kommer jag att bada i jobb. Kanske får det vara som det är just nu. Eller, jo, det måste nog få vara det. För det är ju så här. Just nu.

Näsan över ytan

Så känns det just nu när en våretapp snart är avslutad. Påsken ligger sent i år och energin som ska räcka över det rejäla pass som påsken innebär, kändes något på upphällningen förra veckan.
Bättre nu. Fast förkylningskänslan ligger där i halsen och stör.
Kanske ska jag kunna vara mer närvarande i nuet nu? I alla fall när påskveckan är till ända.

Under helgen insåg jag att Rubinen som närmar sig den magiska fyraårsåldern har börjat fundera över sakernas uppbyggnad.
Hur fungerar en toalett, hur fungerar magen, hur fungerar avloppssystemet och rören för vatten, hur får man göra mot varandra och varför? Mängder med frågor och oerhört spännande att fundera på saker som jag inte gjort på många år.

Att vädret tycks ha accepterat våren är inte sämre.

I ett

Är inne i en period av jobb upp över mina öron. Avslutade arbetsdagen kvart över sju i kväll och ska på imorgon bitti igen med allt som inte hunnits med, trots att jag tycks jobba hela tiden.

Jag känner mig egentligen inte så trött, mest frustrerad över att vissa delar av jobbet blir halvdant gjorda p g a tidsbrist. Förhoppningsvis märks det inte, men det känns ändå inte bra.

Peppar, peppar är sömnen hos barnen just nu ok. Rubinen kommer in under natten, men märks knappt. Pydd sover oftast igenom - tack och lov - och det innebär faktiskt att vi är någorlunda pigga när vi vaknar.
Och ljuset.
Ljuset är både en välsignelse och aningens svårt att ta in. Jag har liksom inte hunnit ifatt våren mentalt och därför är jag lika förvånad och småirriterad varje gång jag konstaterar att solen inte vill gå ner. Efter påsk tänker jag att jag har tid att förstå att vintern inte är ett faktum längre.

Jag älskar mitt jobb...

och menar verkligen det.

Att stå inför sammanlagt 80 barn i åldrarna 4-9 år (i två omgångar) och få dramatisera påskens händelser tillsammans med bästa musikerkollegan är bara... hur roligt som helst. Det blir inte tråkigare av att man träffat en hel drös av de där barnen tidigare och de känner igen mig, pratar med mig som om jag vore någon viktig vuxen i deras liv och att deras lärare säger att de ser fram emot att träffa oss till jul igen. Sådana uppgifter är jag faktiskt själaglad att jobbet rymmer. Och vi har fyra visningsdagar kvar. Kul, kul. Jag ömsom skäms för, ömsom myser åt personen som var jag för sisådär en 7 år sedan, som sa att hon aldrig skulle vilja ha en tjänst som var inriktad på barn. Ganska fantastiskt att jag förändrats så!

Idag fredag är jag tröttare än tröttast, men känner mig verkligen inte mentalt trött i alla fall.

Läger

Om en timme drar jag på arbetslagsläger. Och eftersom den jobbrelaterade irritationen var stor igår, får vi väl se var jag hamnar senare idag. Förhoppningsvis på plus.
Accessoarer är jag ganska dålig på (har alltid samma örhängen, avskyr armbandsur, blir irriterad av halsband) och därför blir det inget tema för mig den här veckan.

Trötthet och nåd

Ofta blir jag ganska trött och dålig på att koncentrera mig när jag jobbat intensivt en helg.
Så även nu.
Jag hittar tusen slitna hårstrån och måste nästan tvinga mig till uppsatt hår för att inte fastna i de där hårstråna.
Inga tankar sätter sig längre än någon minut och därför blir projekt osedvanligt svåra att starta upp och fullfölja.
Mitt tålamod med barnen blir icke-existerande och sorgen över att brisera hela tiden påtaglig, men svår att göra något åt.

Skönt då att kunna gå en trappa ner till grannarna med barn i samma ålder och få sätta sig till dukat bord och öppnad flaska vin och bara få ta emot. Nåd, skulle jag säga, i min kyrksvenska formulering. Och långt lättare att klara de där dagarna som är kvar till den lediga tredagarshelgen.

Det tar egentligen emot att rapportera om, men...

här är det sjukt i stugan.

Vår numera ensamma kattbroder är inlagd på djursjukhuset sedan igår morse och det har visat sig idag att det är njurarna som är problemet. Det är fasansfullt tomt utan honom och när han åkte igår sa Rubinen "Nu har vi ingen katt längre." För barnen är djursjukhuset=döden. Och för mig med. Snacka om att jag har blivit kritisk till denna institution. Inte minst under helgen då inga andra alternativ finns. Något jag hade velat ge dem i julklapp är en bra kurs i mänsklig psykologi och pedagogik. Samt medvetenhet om att när taxorna är så höga som de är, att valutan för de där pengarna inte ska vara möjlig att djupt ifrågasätta.

Pydd är inne på fjärde dagen av hög feber och det ser inte bättre ut än att veckan kommer att ägnas åt hemmatillvaro med henne. Eller rättare sagt, "pussel" för att få det att gå ihop, så här dagar innan jul.

Vi vuxna är smått märkta av tre febernätter och en helg fullständigt fullspäckad med jobb för min del. Roligt jobb, men hyperintensivt.

Och predikan som behandlade Maria, #prataomdet och Julian Assange funkade faktiskt.

Det röda som jag burit under helgen har inte kommit med på bild och igår var det nog faktiskt inget annat än det röda i ögonen och på mitt eksemiga ben...

Intensiv tid

Jag snabbandas lite inför mastodontdagen imorgon då hela tre gudstjänster ska firas; högmässa, familjegudstjänst och kvällsmässa. Idag har jag döpt och förberett morgondagen.
Trycket över hjärtat kommer och går, men igår kväll fick jag möjligheten att sitta i min vackra arbetsplats och lyssna på himmelskt vacker musik. Och tänka. Jag insåg då att det är just tänkandet som får stryka på foten när jag är så här överbelastad. Allt annat hinns ju med av bara farten. Och jag längtar. Längtar, längtar, längtar efter tid för eftertanke. Efter att få åka iväg på retreat igen. Det var många år sedan nu.
Under tiden räknar jag ner till nästa helg som är helt ledig.

Idag efter dopet slank vi iväg hela familjen till gamla vanliga lekplatsen och åt muffins på en bänk. Vantarna fick sättas på efteråt och då kom den där känslan av point-of-no-return över mig. Hösten är här och snart vintern. Vinterkängorna till barnen ligger hemma i väntan på användning liksom overaller och vinterjackor. Dessutom har även jag och maken införskaffat nya vinterjackor i år. Och ändå är det så svårt att inse och acceptera att nu blir det bara mörkare och kallare. Mörkare och kallare.

Jobb och skyfall

Arbetslördag med dop och vigsel. Dagen har vadat i regn. Cykelturen till kyrkan för sista jobbtimmarna gjordes som tur var i uppehåll, men så fort brudparet begav sig på sin vandring runt knuten mot intåget började himlen öppna sig igen.

Familjen min väntade bakom kyrkan efter vigseln. I skyfallet. Och hela mitt jag fylldes av värme och fjärilar när jag såg dem. Mina. Mina fina fina.

Sedan började gnället och lekplatsen vi åkte till var helt vansinnigt våt. Överdragsbyxor och regnjackor gjorde ingen skillnad. Och Rubinens byxor blev dessutom våta av kiss. Åskmullret och blixtarna drog igång och cykelfärden genom en spöklikt människofri men syndaflodsfylld stad blev som att cykla i havet. Våra regnkläder var genomvåta. Barnen satt oskadda i sin lilla kur och hörde på regndropparna som var stora som spelkulor.

Väl hemma firade vi att Rubinen lyckats sitta på toaletten hela två gånger idag med lyckat resultat och tågbanan utökades med en kran och två skenor.
Nu återstår predikan.

Avslutning

Det finns inget som smakar avslutning så mycket som "Den blomstertid nu kommer". Det sitter liksom i blodet. Och det trots att jag sjunger den många MÅNGA gånger under sommarhalvåret på dop, vigslar, begravningar och i andra sammanhang där man sjunger psalmer. Barndomens skolavslutningar ljuder långt högre än vardagsliv och jobb för mig. Lustigt det där.

Idag sjöng vi - ett större antal föräldrar och barn, farmödrar och mormödrar - två verser utantill, och tänk; sången flödade stark och vacker med toner av nostalgi och sentimentalitet. Det känns lite konstigt att mina barn förmodligen inte kommer få sjunga den på det sätt som jag själv gjorde, men saker förändras. Det gör de ju.

Fördomar

Som ju har önskats i kommentar till ett tidigare inlägg, så tänkte jag faktiskt skriva lite om mitt jobb. Mycket generellt hållet, förstås;)...

En vanlig fördom om mitt yrke, förutom det där om att vi inte jobbar andra dagar än söndagar, är att det roligaste i övrigt som vi har att göra är att tjänstgöra vid vigslar. Missförstå mig inte; självklart kan det vara hur roligt som helst. Speciellt om man känner brudparet. Men i ärlighetens namn blir det ju väldigt mycket ceremonimästare av det och dessutom känns det också ofta ganska skumt att hela sällskapet åker iväg tillsammans efter vigseln och lämnar oss kvar. Plockande psalmböcker och agendor. Det är verkligen inte så att jag vill bli medbjuden på en massa bröllop där jag inte känner brudparet. Absolut inte. Och det är verkligen inte heller så att jag inte kan vara glad för bröllopsgästernas skull. Men känslan av utanförskap och av att vara legosoldat är ändå ganska påtaglig.

Då är det betydligt mer uppfyllande och fantastiskt att döpa, att begrava och att konfirmera. För där känner jag att jag har en viktig roll. Där får vi dela sorg och glädje på ett helt annat sätt; dela liv.

Så fastän det låter lite skumt, så känner jag mig faktiskt ganska lugn och harmonisk så här på kvällen efter en begravningsdag.

Många är mycket

Idag var jag inne i studentstaden på det årliga mötet mellan alla kollegor i vårt sydliga område. Det är en viss känsla att titta ut över en folkmassa med människor i olika storlek och av olika sort med kännetecknande klädesplagg på sig och se att vi är så många. Häftigt.

Och varje år tänker jag den där läskiga tanken som jag bara måste tänka varje gång; tänk om en bomb briserar just här och nu och sveper bort oss alla bara så där. Vad skulle hända med alla våra inplanerade aktiviteter framöver?
Så kan jag tänka medan jag dricker mitt kaffe och rättar till min krage.

Livet efter påsken

Jag har i ett par månader nu, sen början av februari, sagt att "efter påsk blir allting lättare". Arbetsmässigt, menar jag ju då förstås...
Och nu sitter jag här och har egentligen nått målet när morgondagen blir till kväll. Upploppet, med andra ord. Nu är det bara att prestera max imorgon!

Jag är faktiskt riktigt trött, har lyckats skaffa mig ett sockerberoende och en extra del av mig själv runt midjan, lite sämre kondition (och jag skyller på förkylningen) och ett aptrist ryggont som borde åtgärdas (men hänger säkert lite samman med den dåliga konditionen, d v s träningsuppehåll...).

Och samtidigt är jag ju ganska nöjd. Faktiskt. Ja, faktiskt riktigt fasligt nöjd att jag lyckats simma mig igenom allt det där jobbet utan att stryka med på kuppen. Och att familjen mirakulöst verkar finnas kvar! Det är helt otroligt, när man tänker på det. Så nu ska här minsann downshiftas så där lite i smyg. Så det så.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

I morse

... drabbades jag av det där stynget i hjärtat igen, som jag valt att begrava långt långt ner i minnet. Plötsligt ville inte Rubinen att jag skulle hjälpa honom, att jag skulle trösta, att jag skulle vara där med honom. Återigen var det bara pappa, pappa och pappa. Det har nog smugit sig fram den senaste veckan. Ja, sen jag började jobba igen.
Jag blir som en osäker tonåring som vill ha bekräftelse, som säger "jag älskar dig" tjugo trettio gånger för att åtminstone få ett tillbaka, som startar gräl för att få möjligheten att bli sams igen.

Och hela tiden känner jag mig så patetisk, för det är ju fantastiskt, underbart och helt enastående att Rubinen älskar sin pappa, vill vara med sin pappa och har roligt med sin pappa. För nu är det ju min tur att arbeta, att få komma hem till en städad lägenhet där två älskade små barn rusar emot mig och bara berättar spillror, om ens det, av vad de upplevt under dagen. Det är min tur att uppleva vissa saker endast i återberättelse och foton. Det är min tur att under dagen inse att jag långa perioder helt glömt att jag är förälder, att jag slipper hålla ordning på vantar, nappar och vällingflaskor.
Och det är ju som det ska vara egentligen. Helt riktigt. Fast jag vill ju liksom både ha kakan och äta upp den.

Tid 5

Jag har ett jobb som äter väldigt mycket av sådan tid som ofta räknas som möjlig familjetid; kvällar och helger. Ja, storhelger är ju t o m mina allra viktigaste dagar under året.
Hur man balanserar arbete, familjetid, partid och egentid är inte en enkel historia, fast självklart inte vare sig enklare eller svårare, egentligen, än för någon annan familj.

När jag precis var klar och började jobba "på riktigt", älskade jag känslan av att vara i huset när ingen annan var där; att sitta kvar sena kvällar och planera storslaget, möta människor på tider som inte var kontorstid och jobba med nattverksamheten inne i vår huvudbyggnad. Det gör jag fortfarande. Egentligen. Men nu tävlar allt det där riktigt roliga av det arbetsmässiga med familjetiden, tiden med barnen. Och där är det givet vilka vinnarna är rent känslomässigt. Plötsligt kan arbetet upplevas som mest problematiskt.

Igår besökte jag min forna verksamhet på kvällen och slogs i hjärtat av den där starka kärlekskänslan till jobbet som jag hade då, för ett antal år sedan, när det begav sig, när det var jag och natten. Och det är skönt att konstatera: Kärleken finns där fortfarande, även om den får stå tillbaka lite just nu.