Vaska och att hjälpas en aning på vägen

I lördags kl 19.36, lagom till jag börjat ta det lugnt mellan mina två arbetsdagar, ringer värden på dörren och säger att vi inte får använda vasken i köket. Det är stopp hos en granne två våningar ner.
"Imorgon förmiddag är den fixad", säger han och går sin väg. "Jag lägger en lapp i lådan när det är ok att börja använda den igen."
Det innebär förstås inte bara vask, utan även diskmaskin och jag känner mig mycket lättad över att vi inte har ett sällskap på tio personer över på middag och att jag dagen till ära dessutom är helt ensam i lägenheten. Disk efter en person är ganska mycket mindre än efter fyra.

Idag kommer han upp och säger till oss att vasken fortfarande inte är fixad. Han försöker fortfarande fixa den själv och vi är sedan i går kväll fyra personer i hushållet igen.
Jag har ikväll slutat tro att vi ska kunna hetsdiska i maskinen och fått diska all disk böjd över badkaret eftersom vårt handfat på toaletten är för litet.

Till detta kommer att Pydden hade sin första blöjfria dag sedan i somras. Maken, som hämtade henne, tog, förutom de smutsiga kläderna, av misstag även påsen med alla hennes extrakläder hem, i tro att hon kissat i dem också och hällde sonika ned dem i badkarets galltvålsvatten.

Jag känner - idag i alla fall - att jag är reda för att flytta till vårt hus. Nu.

Imorgon får vi gå upp kl 6 för att stjäla till oss en tvättid i tvättstugan och jag gissar att parallellt med det så diskar vi gröttallrikar i badkaret.

Gnällspik

En viss nybliven treåring har förvandlats från argsint och viljestark vredesutbrottsunge till gnällspik. Förvandlingen skedde inte över en natt, men nästintill.

Allt är: "Välll inte" och åtföljs av fejkade snyftningar eller gnällskrik. "Välll" med riktigt diftongerad vokal för att riktigt betona hur lite han vill, förstås. Det kan vara ganska ansträngande de dagar då han dessutom är på dåligt humör i grunden.
Det går verkligen att gnälla över allting. Fel kalsonger. Fel glass. Påsmörjandet av solkräm. Att man inte får på sig sina skor själv. Att bli hjälpt med skorna. Att vi ska åka till djurparken. Att vi ska åka hem därifrån. Att det är gurka på mackan. Att mackan inte är likadan som våra (dvs när vi inte lagt någon gurka på). Att man tappar något på marken. Att man inte kan bli buren närhelst andan faller på. Att vi stänger av tv:n orsakar närmast ett nervsammanbrott och garanterad attack mot personen som sitter bredvid. Att vi ska läsa böcker istället för titta på tv. Att den boken vi läst är den sista innan läggning. Och så förstås varje gång man ramlar och slår sig litet eller mycket. Vilket blivit mycket på sista tiden i tunnare sommarkläder.

Där uppstår för mig ett dilemma. För jag menar att pojkar måste få vara ledsna på precis samma sätt som flickor när något ledsamt hänt eller när något gör ont. När armen fick ett skrapsår även om det är litet. När någon varit taskig och tagit ens saker, slagit en i huvudet och puttat en. Det borde vara självklart, men det är ju inte det, alltså måste det påpekas.
Men. För Rubinens del är det väl mycket "vargen kommer" just nu. Så mycket att det är svårt att avgöra när man ska säga "Ta dig samman nu!" eller "Stackars dig!". Och jag märker att den senare tidens allomfattande gnäll gjort att jag allt oftare suckar även när skrapsåren kommer. Dock är jag väl egentligen övertygad om att jag skulle suckat lika mycket om det var Pydden som förgyllde dygnet med gnäll. Fast säker kan jag aldrig bli. Jobbigt det där.
Och är det någon som vet om det här möjligen är en fas? Jag skulle verkligen bli själaglad då...

Å ena sidan, å andra sidan

..arbetar jag med att påminna mig om livets värde och skörhet. Och i mitt jobb blir det lätt rutin och tomma, om än korrekta, ord av det, så det krävs faktiskt en del arbete med att aktualisera och hitta nya ord, tankar och bilder.

Å andra sidan, brottas jag (vi) hårt med den nya trotsfasen som Rubinen gått in i, där allting som går honom och hans planer emot bemöts med ett strupvrål i form av ett "NEEEEEEEEJ" ackompanjerat med slag, sparkar, bett och nyp. Och där det faktiskt inte går att vare sig tala lugnt med honom eller avleda. När jag talar med honom efteråt, viker han ner blicken och har svårt att be om förlåtelse. Dessutom upprepar han beteendet inte bara fem, utan kanske tjugo gånger per dag just nu. Jag känner mig matt och maktlös. Ledsen.

Det är också en ny slags svartsjuka i luften som jag aldrig sett förut, en som tränger fram genom en ny sorts sorgsen blick. En blick som inte är menad för oss att se egentligen, utan som iakttar oss när vi umgås med lillasyster. Då vill jag bara ta den lille arge i famnen och krama honom länge, länge, men oftast, när jag försöker, trycker han ifrån och vill inte.

Och visst. Det är säkert en fas det här också. Det enda som oroar mig något, är att kraften och problematiken kring trotsandet gradvis verkar trappas upp från fas till fas. Det gör ont att växa upp. För oss alla.

Sömn 2

Sömn kommer förmodligen vara ämnet för otaliga inlägg på den här sidan, men eftersom jag insett att jag är en junkie på området så kanske det inte är så konstigt. Där maken blir matilsk, blir jag sömnilsk, s a s.

Just nu håller vi på med de där evighetsläggningarna av Rubinen som inleddes strax innan han fyllde två och som jag massvis med gånger offentligen klagat över (inte för att jag inbillar mig att vi är de enda som har det så här, utan för att vi varit så bortskämda med just detta tidigare, till skillnad från en hel del annat).
Lilla L är i den fas då amningen störs av ljud, ljus, rörelser, människor etc och därmed har det som tidigare fungerade som sövande amning gått över till att vara "på-väg-till-sängen"-amning. Följaktligen har hennes läggning också börjat ta en del tid och haltar i sin trygghet. Och tanken har börjat formas i ett "vad gör vi nu?", "vilket är nästa steg?".

Jag kommer ihåg sen storebror var så här gammal, att vi vid den här tidpunkten började skapa de där rutinerna som sedan skulle följa honom upp till aktuell ålder och som funkat ypperligt;

• varva ner
  
• klä om till pyjamas och byta till nattblöja
  
• födointag
  
• borsta tänder
  
• "Gud som haver..."
  
• lägga i sängen, söva och gå ut.
  

På något sätt, med få undantag, har Rubinen sedan somnat själv på mycket kort tid, trygg i sin säng. (Visserligen med varierande antal nattliga uppvak). Vi har, tråkigt rutinkörande som vi är, undvikit att som familj vara på andra ställen vid läggdags än hemma och accepterat att livet fått en ny form. Det har som sagt funkat bra. Tills nu.

Man kan så klart stirra upp sig över en mängd saker vad gäller hur ens liv är inrutat eller där det saknar nämnda rutor eller också kan man acceptera faktum i ett; "Ok, livet är så här just nu". Det knepiga, tycker jag personligen, är balansen på denna lina. För ibland är det ju faktiskt helt nödvändigt att något fungerar på ett visst sätt. Man måste exempelvis kunna lägga två barn själv utan att inkalla hjälp utifrån. Man måste hitta ett sätt att leva på, inte bara överleva på. Om det innebär att rutinerna får ruckas på då och då, kanske det är så det får bli. Men, det handlar också om att intala sig själv att det är en kort tid, en tid då man får offra en del av det som man tidigare lyxat med (som kvällsaktiviteter en masse). Jobb, å andra sidan, är svårt att rå på och det är svårt att motivera arbetsgivarens schemaläggning med ett "min man kan inte lägga båda barnen, alltså kan jag inte ha någon kvällstjänstgöring".

Så, nu gäller det alltså. Nya rutiner för Rubinen, eller acceptans och väntan på ett fas-slut? Fasen, vad svårt...

Andas lugnt

Det gäller att fortsätta med profylaxandningen även efter förlossningen. Ungefär ett år till, om jag minns rätt. Nu kom ju dessutom nästa graviditet emellan för min del, så profylaxandningen har kanske pågått av och till i si så där 21 månader... Och då menar jag förstås motsvarigheten till det klassiska "räkna till 10". I morse räknade jag inte till 10 och glömde allt vad andning är när jag vaknade efter amningsnatt (dock utan kolikkrydda just i natt) av gnällskrikande R vars bajs togs om hand av maken.

När L dessutom visade sig på gnälligt inget-är-bra-humör à la tre veckors bebis och maken beordrar ut R till min vård för att kunna gå på toaletten, ja, då funkade det inte ens att räkna till 50 (om jag nu skulle tänkt på det).
Attans så tråkigt det blir med sådan atmosfär och det är betydligt jobbigare att vända skutan på rätt köl igen istället för att redan från början andas djupt. Så, nu ska här suddas ut sura miner och andas lite till innan R och maken kommer tillbaka från lekplatsen...

Groundhog day

Efter ytterligare en skitnatt med en dotter som konstant (känns det som) grymtat och krystat (ett hån för oss värksvaga...) så fort hon fyllt på mjölkreserven, följt av små pölar av kräks över hela sin sida av vår dubbelsäng, är jag riktigt lättretlig. Dessutom "roade" jag mig med att jämföra sonens första tid med denna och fann skrämmande likheter. Skillnaden är att vi än så länge sluppit gallskriken; men än är det inte försent, och att vi då inte hade en snart 21-månaders som också vaknar på nätterna och som maken är upptagen med och alltså är han ingen hjälp att räkna med vad gäller Grymtfröken.
Detta följdes dessutom av en morgon/fm där dottern fortsatte med gråtandet fram till det att jag tog på mig selet och begav mig till apoteket för inköp av Minifom. Minifom, hånet för oss föräldrar som genomlidit en kolikperiod redan. För seriöst, Minifom är ungefär som ett plåster på ett amputerat ben. Jag ber uppriktigt och innerligt till den Gud jag ändå tror på, att detta bara är en dålig dag för L och inte början på en R-repris. För någon rättvisa måste det väl ändå finnas. Eller?

Det lustiga och tragiska är att tacksamheten över en frisk dotter, en någorlunda ok förlossning och framförallt det fantastiska i att få vara med om en till liten människas utveckling och uppväxt blir smolkad av en sådan skitsak som magont. Men vi är ju bara människor, eller hur?

Som sagt...

så var det inte tänkt att detta skulle bli en gnällblogg. Men när klämmandet av nerverna på fram- och baksida av lår och i ljumsken är så ihärdigt att jag skriker rakt ut och ischiasen bara blir sämre och sämre (och nu gjort att motsatt fot har börjat bete sig smärtsamt och underligt som följd av kompensationen med det benet), så kan jag inte annat än att gnälla... Ett slut på det här NU! Och idag är det bf. Men alas, inget ljus på horisonten. Snarare lika grått som februarihimlen utanför. Käck krumbuktande bebis som klämmer nerver stup i kvarten istället.

Och, ja, jag vet att det kroppsliga inte försvinner. Långt ifrån. Så länge sedan var det inte som jag satt där fast i soffan under bebis och amningskudde med en värkande bakdel och ett sårigt underliv, såriga bröstvårtor och en rygg som nog aldrig fungerat sämre. För att inte tala om eftervärkar som enligt alla ska bli än värre nästa gång... Och konstant sömnbrist.

I det här fallet byter jag nog gladeligen den här situationen mot nästkommande dock. Inga "Better the Devil you know", här inte... Eller, jo, det är kanske just det det handlar om? Har aldrig känt mig så här handikappad förut och då har jag ändå både opererat hjärta och knä efter långvarig knäskada...

Jaha?

Och om man skulle ha trott att saker och ting skulle vara som inför förlossningen med sonen, så är det dags att ge upp nu. Han föddes två dagar innan bf, föregicks av propp i tre faser och visserligen en fasligt aktiv mor som gick två-timmars-promenader åtminstone 3 dagar i rad innan den magiska dagen var inne.

Nu ser det ju lite annorlunda ut. Pga ischiasen kan jag knappt röra mig, än mindre stå stilla under någon längre tid. Inga proppar har gått (måste den det förresten?) och även om förvärkarna har varat ett längre tag nu så känns det liksom inget...? Annat än trött, trött, trött och ont, ont, ont.

Börjar dock känna mig mer psykiskt redo förutom att sonen under den gångna veckan plötsligt kommit in i en fas (?) där han är synnerligen gnällig, klängig, ömsom mammig, ömsom pappig och väldigt svårlagd. Skäms lite för att säga det, men gnällandet tär en smula på sinnesron och framförallt när dagen börjar lida mot sitt slut och tröttheten är påtaglig är gnällandet som ett slags billarm (eller varför inte som gårdagens hiskeligt irriterande glassbil som envisades med att köra förbi på vår gata vid åtminstone två tillfällen; fram och tillbaka; precis kring läggningen...).

Med allt detta undantaget, är den gnagande frågan just nu: NÄR?

Det är inte sant...

...och tanken var inte att det här skulle bli en gnällblogg, men just nu är det verkligen ingenting som arbetar för oss (Läs: mig). Jag hade två saker - kanske tre - jag skulle göra den här veckan, i övrigt skulle jag försöka fokusera på den kommande förlossningen och bara vila. Sedan blir det inte mycket vila av. Det vet jag. Vad händer?
Jo, i ett obevakat ögonblick ramlar sonen mot ugnsluckan och får en andragradens brännskada på hela sin handflata. Visserligen tar maken (som får sägas vara delvis ansvarig för förloppet) ytterligare vab för att akut-åka till sjukhus och sedan stanna hemma, men vilan blir ändå noll för mig. Sonen måste dessutom vara hemma ytterligare; åtminstone imorgon också. Och på fredag är dagis stängt. Jag är just nu så trött att jag helst av allt vill gråta, men det är ju minst synd om mig. Egentligen. Och samtidigt: Hur ska jag kunna förbereda mig på den kommande jobbiga första tiden med ett spädbarn när allt bara kör ihop sig? Hela tiden?