måndag 27 augusti 2012

Lyssna...!

Femårige R är disträ. Man skulle kanske t o m kunna mena att när man talar till (!) honom så talar man till en vägg 95% av fallen. Jag är egentligen inte orolig utan tror mig kunna se viss ärftlighet och har också hört andra med pojkar som beter sig liknande. Framförallt är jag nästan förvånad och överraskad (dumbstruck är ett bättre ord, varför finns det inte motsvarande i svenskan?) över hur många gånger man kan upprepa ett budskap utan att det går in. Och R's svar på varför han inte lyssnar? "Du pratar så mycket mamma att jag inte orkar lyssna...".

onsdag 22 augusti 2012

Det gör ont.

Koliktiden tycks för tillfället vara från ca 18 och pågår fortfarande nu kl 21.15 med en amningspaus mitt i. Måste säga att amning känns som förgiftning, men känslan går över, jag vet, om några månader.
Tv-tid är ju att glömma, men det är överskattat. Det går att blogga istället. Eller kanske hysteriskt trycka i sig smågodis. Eller både och.

Vardagsrealism

Ibland kan man (läs:jag) inbilla sig att livet hemma med en liten bebis - oavsett skrik eller ej - är rätt lugnt och möjligt att fylla på med åtminstone hundra andra saker som läsning, uppdaterande av diverse sociala medier, samhällsnyttig verksamhet av olika slag, studier, jobb, städning, tvätt och ja, allmän nytta helt enkelt.
Det inbillar man sig när bebis sover i korta sjok. Sen avbryts sovandet bryskt och då måste man rätt omgående lägga ned den aktivitet som man precis höll på med.
Värst läge är det förstås för studierna, eller typ de uppgifter som ska skickas in tämligen omgående till den kurs man ska åka iväg på om en vecka. Här gäller planering, planering och planering och ständigt ett worst-case-scenario-tänk (läs: realism) om ifall att plan A skulle skita sig. I det här fallet är plan B, om man inte skulle finna de där fina stunderna för studiemöjligheter under kvarvarande veckostump: lämna bort "stora" barn på lördag till deras mormor och morfar, låt bebis hänga med pappan som får störa vid amningsönskemål och försöka sno ihop en juste hjärnkapacitet tills dess. Låter det som en plan?

söndag 19 augusti 2012

Araknofobi i vardande?

En skillnad med huslivet jämfört med lägenhetsditot är mängden småkryp att hantera. Vi hade visserligen stora problem med pälsänger i vårt gamla hyreshus, men mängden är inte att jämföra med myrinvasion och framförallt spindelkaoset i radhuset. Två gigantiska korsspindlar har kunnat närstuderas under den gångna månaden när de belägrat källardörren respektive vardagsrumsfönstret. Källardörrsspindeln var riktigt obehaglig och gömde sig för att sedan hoppa fram stridsberedd när någon tog i dörrhandtaget. I natt togs det itu med problemet och hela tio (!) korsspindlar hittades på fasaden.
När jag skulle tömma badkaret på leksaker kravlade två monumentala spindlar till fram och trots att jag aldrig sett mig som spindelrädd, är just deras snabbhet rätt lätt att skrika åt. Samtidigt är jag uppvuxen med devisen: spindlars närvaro garanterar färre andra småkryp... Hu, åt alla håll...


Detta är en minivariant som häckade i tvättstugan idag.

Nattliga övningar

Efter två bra nätter, steg förhoppningarna om tillfällighet vad gäller just nattliga skrikperioder, men sjönk igen när jag vaknade halv ett av en ledset gnyende och snart skrikande dotter. Den här gången pågick det under en timme. Sedan var hon klarvaken och då tog maken över.
Eftersom det redan skrikits en hel del under kvällen, på samma sätt, inbillade jag mig dumt nog att dagens dos var klar.

Det är en klar fördel för hela familjen om mönstret medger vanliga nätter också, kan konstateras. Inte minst för föräldrarnas humör, psykiska hälsa och tålamod med fem- och treåring.

Och jag är rätt glad över att det är söndag idag och att vi gemensamt kan ta i.

torsdag 16 augusti 2012

Ok...

Nu har jag suttit i en timme med gallskrikande magonting. Jag gissar att jag får vänja mig...

onsdag 15 augusti 2012

Tredje gången gillt?




(Och egentligen vill jag inte göra ett sånt där tråkigt och gnälligt inlägg, men ventilerna är få i radhusidyllen och behovet att ventilera är stort...).

Som kanske en och annan bloggläsare uppmärksammat, led våra två förstlingar av kolik under sina tre (och en halv) första månader. Något som definitivt gjorde dessa månader till en tid som handlade om allt annat än spädbarnsmys. Överlevnad, snarare. Rätt och slätt.

Oddsen, som talade så fint för att en trea skulle slippa samma åkomma, ser allt lägre ut och i natt var natten då magontet fick mor och dotter att ofrivilligt hänga halvvakna och smådesperata vid varandra i dryga timmen strax innan vargtimman. Den ena med gråten i halsen och den andra med skriket, om man så säger.

Jag vet att jag har en tendens att springa i förväg med tolkningarna, men är man trött som tusan och hormonig är det inte riktigt någon som kan klandra...
Och då, framåt småtimmarna kan det vara så att man frågar sin översta arbetsgivare hur tusan Hen tänkte. Två, ok, liksom, men tre? Som den ödmjuka tjänare man är har man nu gett möjligheten för chefen att tänka om och förhoppningen är att det görs. Typ redan innan kvällen...

(Men hon är söt när hon sover.)

tisdag 7 augusti 2012

Det där med kärlek

Jag minns hur vansinnigt provocerad jag blev för dryga fem år sedan då jag läste förlossningsberättelser efter min egen första erfarenhet. Det var den där återkommande frasen "...och jag kände en enorm kärlek från det att hon/han landat på mitt bröst". Fast i varianter då.

Min egen första tid som förälder var inte kul alls. Jag kunde inte känna den där ofantliga lyckan och kärleken. Jag mådde dåligt. Av sömnbrist, av att inte räcka till för en konstant missnöjd och kolikskrikande bebis, av kemi i kroppen också förmodligen. Och av oro för allt, inklusive för oron som plötsligt tog upp mina tankar så där så att den uteslöt annat.

Mitt barn vägrade vagn, skrek sig igenom varenda biltur, tvingade oss att skapa rutiner för att överleva varje liten situation. Jag minns hur jag alltid var på språng för att undvika att hamna i en skriksituation ute på stan.

Sakta, sakta blev det bättre. Och när han var ett halvår kändes livet enklare igen. Ytterligare en tid senare väntade jag rätt oväntat lillasyster och fick då träffa någon att prata med. Om all den skuld som de där oskyldiga och i själva verket fina raderna i förlossningsberättelserna hade skapat i mig.

Kärleken kom ju och är gigantisk idag. Eller så fanns den där från början, men inte i det där rosiga och oblandade formatet som jag trodde var det enda godkända.

Och nu kan jag ändå förstå de där raderna. För varje erfarenhet är olika. Det hänger inte samman med vem barnet är, det hänger samman med vem jag är just då. Just nu. Och trots en hel del gnäll och kvällsoro, håller jag lugnet och känner att jag kan släppa fram kärlek på ett rosigt sätt. Lite löjligt låter det faktiskt, men livet är enklare om det vid sidan om det djupt allvarliga också kan få vara lite klyschigt...