Lata dagar i glaskupan

De första dagarna här ute kämpade jag med att göra mig fri från jobbet. Huvudet ville liksom inte ha med jobb att göra, men den lilla ordningstörstande rösten pockade på och viskade: begravning i Stockholm, artikel att skriva, uppgifter att skicka in, dop att planera. Tills jag, efter att ha pratat musik med begravningsbyrå, svarade rösten att ingenting brinner i knutarna. Ingenting brinner annat än alla de sekunder och minuter, timmar och dagar som ska användas väl med mina barn.

Veckan som startade semestern, ensam med barnen, förde mig in i ett helt annat mode. Tvärt avslut. Det fanns fortfarande lösa trådar - finns lösa trådar - som jag måste ta itu med. Fast här går det liksom inte. Det är fysiskt möjligt för visso, men mentalt? Nej. Underbart skönt att bara gå upp på morgonen, rakt ut i köket och titta ut över hagar åt ena hållet och trädgården åt andra. Att lära känna barnen bättre, mina, dem som jag inbillat mig att jag visste allting om, men som jag sörjer lite över att jag tycks förlora kännedomen om under ekorrhjulets påverkan.

Det är så häftigt att se hur de leker, samtalar, resonerar och grälar, lär känna varandra avskilt från oss. Skapar en alldeles egen relation och värld. De är så olika och samtidigt så lika. Jag tror att jag minst en gång om dagen konstaterar hur fantastiskt roligt det är att de gillar varandra och att det där första skitjobbiga året med två så små barn var värt det - sjuttiotusen gånger om - när jag ser deras samspel idag.

Just nu bävar jag lite för att komma tillbaka till verkligheten i staden på måndag. Bävar för att det kommer att vara så svårt att skjuta jobbet ifrån mig trots flera veckors semester kvar, att låta bli att göra morgonritual med krämer och smink, att låta bli att planera dagen till fullo, att bara vara, rakt upp och ned.

Fast kanske ska jag mest vara tacksam för att det trots allt går att någon vecka om året sjunka ned i en bok, ha på sig samma kläder varje dag, söla fram i tillvaron och inte känna att tiden rinner bort för att någon inte håller tempot. Kontrasterna är livet. Och något annat vill jag inte ha.

Vad man tänker på i bilen

...är att cd-samlingen definitivt behöver uppdateras och bytas ut. Visserligen är "Helsingland" inte fy skam, men lite tjatig att lyssna på varje biltur.
Grådaskig midsommar på väg ut till landet ger de här barnen:

Långsamhetens lov

Under den sovtid som Pydden fortfarande är intresserad av, ägnar Rubinen och jag tiden åt diverse spel som erhölls på kalaset i söndags. Detta elefantbokstavsspel är inte alls dumt, t ex.
Fast distraktioner dyker upp titt som tätt. Päls- och svansprydda sådana.

Semester på riktigt

Fem dagar avklarade på egen hand med barnen och det funkade ju. Det brukar göra det.
På egen hand kanske är att förvränga sanningen något, dock. Vi har haft mycket sällskap och lekträffar på lekplatser och tre av kvällsmålen har vi ätit med utökat sällskap. I onsdags hos mina föräldrar, i torsdags på pick-nick i sällskap med Pydds hela dagisgrupp och i går hos vår födelsedagsfirande fredagstraditions-delare!

Maken hade förberett mat att värma för i princip hela veckan (eftersom jag oerhört motsträvigt lagar mat och för att han älskar att göra det) och vi har faktiskt lyckats hålla oss ifrån pasta och korv som daglig föda.

Sömnen har varit helt ok. Verkligen helt ok. Kanske jag inte borde skriva det, men barnen har ju också blivit klart äldre och det är förstås hela skillnaden från tidigare tillfällen då maken varit iväg.

Mellan syskongrälen och trotsutbrotten från Hell har det dessutom funnits tillfällen då jag inte rutit eller skrikit åt dem och dessutom kunnat fokusera på andningen. Inte dumt alls.

Idag ska här förberedas för Rubinens fyra-års-kalas med dagiskompisar och några jämnåriga vänner till som äger rum imorgon och funderas över hur den här semestern egentligen ska spenderas. Sju veckor kvar!

Arla morgonstund

I morse väcktes jag för andra gången av den morgonpigge Rubinen som låtit mig sova en stund till efter första väckningen.
- Mamma, Pydd har gjort ett hål i tvålen!
- Vad menar du? Hon sover väl?
- Nej, hon klättrade ut ur sängen, gick upp och gjorde ett hål och klättrade ned i sängen igen...

Yrvaket går jag in till Pydd som nyvaket tittar upp med solskensleende och kråkbo på huvudet och inser att Rubinen just berättat om sina egna synder fast bytt ut förövaren. Ganska god lögn-förfining om lillasyster nu inte hade haft ett så gott alibi.

Inlägget hade alltså kunnat heta både "Rubinen och sanningen" och "Nackdelarna med ekologisk hårdtvål som inte är så hård".

Att inte reda ut det

Hon provocerar mig.
Provocerar till vansinne och ibland känns det som att allt hon gör är till för att irritera och provocera mig med.

Gång efter annan har jag funderat över om det är så att det här är värre än storebror i samma ålder. Men nej. Det är det nog inte. Bara annorlunda eftersom de är olika. Rubinen hade inte de språkliga färdigheterna så grälen blev mer explosiva och fysiska än grälen med lillasyster.

Vi munhuggs. Och jag blir VANSINNIG på hennes ihärdighet i att hitta sätt att inte göra så som jag säger.

Visst, man kan säga att det är bra med bestämda barn. Det är det. Absolut. Men när allt är kamp - allt - så är det faktiskt inte roligt att umgås och jag ångrar redan beslutet att vara hemma i åtta veckor i sommar när läget är just så här nu.

På något sätt inbillade jag mig att lillasysters trots skulle komma mer i skymundan pga att vi är fyra i familjen, men ack... Icke. Hon dominerar scenen totalt som den lilla stjärna hon är. Dramatiskt tar hon till att kalla sig själv för dum när urladdningen skett och fastän vi ständigt gör stor sak av att ingen ÄR dum (eller kanske just därför?) så slås jag av outhärdliga skuldkänslor över att jag blir så rasande på henne.
Dessutom; det är ju inte dumt att trotsa. Det ÄR ju inte det. Det är naturligt. Fullständigt naturligt, så varför är vi så dåligt rustade för att hantera det?

Uteblivet dopdagsfirande

Idag har vi inte firat dopdag. Fast på vägen hem från den andra lekplatsen sprang vi in i en av Pydds faddrar som gratulerade, så kanske ändå?
Och när jag ser på bilden från gudstjänsten för två år sedan konstaterar jag att jag blivit gammal. På bara två år.
Fast ännu mer skillnad är det förstås på Pydd. Hon är dock fortfarande lika bestämd.

En lekplatsreflektion

Strosade ut i soligt och njutbart väder med de två i förmiddags och hamnade på vår mest frekventerade lekplats (inte helt överraskad över det, om man så säger...).
Där befann sig en förskolegrupp och jag kände att jag ganska snabbt blev irriterad. Och irriterad på att jag blev irriterad. För det slog an något. Där fanns en hel uppsjö barn som på olika sätt ville ha min uppmärksamhet. Någon som ville bli upplyft i gungan och gungad. Någon som kom och kramade mina ben. Andra som försökte inleda konversation och just idag kände jag att jag liksom inte räckte till ens för de egna, som i vanlig ordning stack iväg på egen hand (Pydd) och ville bli gungade och ha sällskap (Rubinen). Men det som framförallt slog mig var hur dåligt de vuxna räckte till. Och de tycktes inte heller direkt anstränga sig för att göra det.
Man kallar det fri lek och allt barnen tycktes vilja var att få uppmärksamhet av vuxna människor.

Vi gick. Jag orkade inte vara diakonal första dagen av semestern.

På nästa lekplats hände samma sak. En förskolegrupp kom instormande efter en liten stund. Här rådde barnen mer sig själva, men i gengäld fanns det en ganska så trist attityd hos en del av pojkarna i gruppen. När mina två i vanlig ordning grälade om vem som skulle gunga i "bebisgungan" påpekade en av gruppens pojkar att "vi är stora killar och gråter inte om vi inte får gunga", vilket inte direkt var ett problem eftersom de redan ockuperat gungor för eget bruk.
Och jag kände bara hur det egna barnet slet sig loss och väste: "Men så kul för er då!".
Och sedan gick vi därifrån.

Så här i efterhand funderar jag över hur mina barns förskolegrupper fungerar ute på vift; konverserar mina barn också främmande mammor på lekplatser?
(Och det behöver ju inte vara negativt annat än om mamman är på så dåligt humör som jag var idag).
är deras personal också så otillräcklig och frånvarande?
(Eller var det bara jag som upplevde dem som det?)

Så tänker jag att det kanske snarare var jag som hade problem som barn, som aldrig någonsin skulle närma mig en främmande människa på en lekplats. Fast det blev ju faktiskt folk även av mig.

Ladda om...

Gårdagskvällen bjöd på dåliga nyheter som gör det ännu skönare att gå på semester idag. Och tills timmen är inne nynnar jag på denna...

Dagens

skor, även om jag tyvärr inte hoppade på "Dagens doja"-utmaningen, är enligt Rubinen drottningskor. Det var ju inte fy skam, tänker jag, och biter ihop om skoskavskänslan...

Onsdagsmorgon och musik

Fasen

...som Rubinen befinner sig i har krävt lite nya metoder för att få honom i säng innan 21.30. Helst några timmar tidigare, tycker vi.

Vi hade en önskan om att han skulle lära sig att somna själv och åtminstone jag tänkte i min enfald att det kanske skulle göra att han även kunde somna om själv på natten när han vaknar, så att han inte kom inspringande till oss (och gör vår nattsömn splittrad).
Det resultatet uteblev, om man så säger, och trots att han till slut har somnat på egen hand, så har vi ändå vaknat som en enda varm klump av katt och människor på morgonen.

Nåväl. Ikväll valde jag att strunta i att lämna rummet och låg bredvid honom tills han slutligen somnade (20.30 idag, vilket måste ses som en framgång). Och den lilla fina människan vill ju inget hellre. Då funderar jag på varför vissa saker känns så viktiga att genomdriva för oss/mig. Varför är det så viktigt att han somnar själv (eftersom det uppenbarligen ändå inte hjälper hans nätter, alltså)?
Svaret är väl att det gör oss lite mer mobila, men på sista tiden har vi mest spenderat den där mobila tiden en extra timme utanför hans rum, för att slippa gå så långt när vi måste leverera tillbaka honom till sängen igen.
När han dessutom ligger och säger att jag "är den finaste finaste mamman i hela hela hela världen" och att han älskar mig "supersupersuper mycket" och att "kan du inte lägga dig ännu lite närmare?" så tror jag att jag är omvänd. I alla fall just nu. Just i den här fasen.

Släktkalas och vigning

Nu drar vi ut på Österlen för att umgås med makens släkt ett par dagar. När vi kommer tillbaka blir det pirriga dagar med assistans av bästa medhjälparen någonsin som äntligen ska vigas (till präst)! Underbart! Och kul med ett firande i dagarna två! Tur att jag inte behöver jobba förrän på måndag.

Badskumt

Som kominken upplyste om för ett tag sedan finns boken Badskumt att guida oss i hygienproduktsdjungeln. Jag har petat lite på den, tittat på utsidan, men någonstans dragit mig för att öppna den på riktigt.
Nu är det dock gjort och fasan sprider sig i kroppen och runt omkring i bekantskapskretsen där jag missionerar.
Än så länge har vi själva inte gjort mer än att byta handtvålen till en hårdtvål av olivsort från Grekland, men det känns också lite tveksamt att slänga ut alla produkter vi redan införskaffat och som belägrar badrummet. För vad är bäst egentligen: ska man gå och slänga dem i farligt-avfall-deponin eller använda upp dem istället och tänka att några månaders ytterligare användning inte gör så mycket för snart 36 års felanvändning?
Jag tänker det sistnämnda. Och att varje nyinköp ska göras ytterst varsamt och eftertänksamt.

Nästa projekt är m a o nattkräm. Finns det någon läsare som använder Dr Hauschka? Eller annan bra "naturvänlig" (och gärna människovänlig) kräm till ansiktet?