Det är dubbelt det där

Jag saknar dem redan. Fast att jag hör dem i trapphuset just nu, precis hemkomna från cykeltur med maken; gnälla, skrika, trotsa, så saknar jag att vi inte kommer att ha dem inpå oss under nästa vecka. Och jag har haft så lite tid för dem de senaste tre veckorna. Det märks att det handlar om kvantitet och inte kvalitet vad gäller umgänge. Det är så. Det skaver liksom lite hela tiden mellan oss, som en högljudd fast omklädd förebråelse över min bristande tid. Jag längtar efter en lugnare lunk och jag vet att den kommer. Den gör det. I mitten av oktober. Och under nästa vecka tar vi itu med projektet partid som också hängt i luften på sistone. Det ska bli ljuvligt skönt. Och man kan inte ha allt samtidigt. Det är nog så.

En lekplatsreflektion

Strosade ut i soligt och njutbart väder med de två i förmiddags och hamnade på vår mest frekventerade lekplats (inte helt överraskad över det, om man så säger...).
Där befann sig en förskolegrupp och jag kände att jag ganska snabbt blev irriterad. Och irriterad på att jag blev irriterad. För det slog an något. Där fanns en hel uppsjö barn som på olika sätt ville ha min uppmärksamhet. Någon som ville bli upplyft i gungan och gungad. Någon som kom och kramade mina ben. Andra som försökte inleda konversation och just idag kände jag att jag liksom inte räckte till ens för de egna, som i vanlig ordning stack iväg på egen hand (Pydd) och ville bli gungade och ha sällskap (Rubinen). Men det som framförallt slog mig var hur dåligt de vuxna räckte till. Och de tycktes inte heller direkt anstränga sig för att göra det.
Man kallar det fri lek och allt barnen tycktes vilja var att få uppmärksamhet av vuxna människor.

Vi gick. Jag orkade inte vara diakonal första dagen av semestern.

På nästa lekplats hände samma sak. En förskolegrupp kom instormande efter en liten stund. Här rådde barnen mer sig själva, men i gengäld fanns det en ganska så trist attityd hos en del av pojkarna i gruppen. När mina två i vanlig ordning grälade om vem som skulle gunga i "bebisgungan" påpekade en av gruppens pojkar att "vi är stora killar och gråter inte om vi inte får gunga", vilket inte direkt var ett problem eftersom de redan ockuperat gungor för eget bruk.
Och jag kände bara hur det egna barnet slet sig loss och väste: "Men så kul för er då!".
Och sedan gick vi därifrån.

Så här i efterhand funderar jag över hur mina barns förskolegrupper fungerar ute på vift; konverserar mina barn också främmande mammor på lekplatser?
(Och det behöver ju inte vara negativt annat än om mamman är på så dåligt humör som jag var idag).
är deras personal också så otillräcklig och frånvarande?
(Eller var det bara jag som upplevde dem som det?)

Så tänker jag att det kanske snarare var jag som hade problem som barn, som aldrig någonsin skulle närma mig en främmande människa på en lekplats. Fast det blev ju faktiskt folk även av mig.

Tankar om sommaren

När jag planerade för den kommande sommarens ledighet kändes det mest skönt att få en paus. En lång en. Av olika anledningar. Det blev 8 veckor varav 4 är sparade föräldraledighetsdagar från ett konto som måste naggas lite i kanten då och då om det inte ska gå upp i rök så småningom.

När jag fick ledigheten beviljad och på något sätt bekräftad, gick det upp för mig att en stor del av den där tiden skulle jag spendera ensam med de två barnen - maken skulle inte kunna ta lika lång ledighet. Då kändes det mindre kul ett tag.
Fast nu - trots bitvis gnällighet from Hell, syskongräl som bara aldrig tar slut och få obrutna stunder då jag kan ägna mig åt saker som jag måste göra ensam - så känns det inte lika jobbigt att tänka mig sommarscenariot igen.
För samtidigt som det är allt det där ovan nämnda, så är det också två helt klart äldre barn jag har att göra med (och allting är förstås relativt, ni tonårsmammor!).

Barn som går att prata med eller åtminstone då och då, barn som man kan fråga vad de vill och önskar och vad de inte vill och inte önskar. Barn som inleder samtal med en med ett "Vet du, mamma...". Barn som man kan leka kurragömma med, spela spel med, läsa längre böcker för, spela fotboll med, balansera på stenar tillsammans med och kanske t o m leka i havet med. Barn som då och då drar sig undan och vill leka alldeles själva tillsammans bara de två ett tag eller var och en på egen hand ett tag. Barn som man kan ta med sig hem till trevliga människor som också har barn och därmed få ett ypperligt vuxet sällskap samtidigt som man faktiskt inte behöver passa så mycket barn längre. Och så vidare.

Jag tror att det kan bli bra mitt i all trötthet och gnällighetsfrustration. Jag tror faktiskt det.

Och detta är snart ett år sedan på Rubinens 3-års-kalas. Hej och hå vad tiden går.

Turbulens

Och jag är fortfarande ordfattig. I helgen tömde jag mina formuleringsreserver i tre mässor och dessförinnan i en artikel som skulle in med rasande fart och jag har märkt att jag inte ens orkar skriva i min femårsdagbok just nu. Det har inte hänt på mer än fem år.

Omgivningen är kaotisk för tillfället. Förmodligen är det inget jag någonsin kan skriva i detalj om, men jag märker att jag trots allt är ganska opåverkad av det hela bortsett från en lätt irritation som dröjer sig kvar i magtrakten och som ger sig till känna då och då.
Fast i morse när jag borde vara dödstrött efter helgens mastodontinsats, var jag snarare pigg och nästan lite rusig av energi från många bra sammanhang. Dock fortfarande utan formuleringskraft.

Den där irritationen påverkar tålamodet med barnen. Det är tydligt. Framförallt är jag och Rubinen ständigt på kollisionskurs. Han gnäller och retas, vägrar lyssna och gör tvärtemot medvetet. Jag tar i från tårna nästan omedelbart och känner så gott som genast skuld över att jag inte orkar lirka.

En vecka till kommer jag att bada i jobb. Kanske får det vara som det är just nu. Eller, jo, det måste nog få vara det. För det är ju så här. Just nu.

Och efter en så tröttande vecka...

...är det mycket vilsamt att sitta med en spinnande kattunge i knäet, dricka lite vin och höra barnen skratta med sin pappa i köket. Då kan man stilla be om nya chanser att vara en bra förälder - gärna imorgon redan - när man tankat lite energi för sig själv och tänkt att "det kommer inte alltid vara så här".

Just nu, en fredag

...hetsäter jag choklad (så var det med den konsekvensen av detox), dricker kaffe och försöker ta mig ur den onda cirkeln av ständig konflikt med Rubinen.
Dagis är stängt idag och stängt tycks det även vara i försoningstältet.

Förhoppningen är att konflikterna tar en lätt paus medan lillasyster sover om en stund och att energin kan läggas på annat när vi efter det går ut och leker med dagiskompisen.

Egentligen skulle jag behöva jobba.

Så är min fredag just nu. Hur är din?

Motsägelser

Gårdagskvällen spenderades med denna bok, Fem gånger mer kärlek, som ligger som underlag för ett studiecirkelsmaterial som vi planerar att använda på jobbet.
Efter första kapitlet tycker jag redan mycket om det som skrivs och jag har redan tänkt en hel del på vad som kan förbättras i min relation till barnen (för allt kan ju förbättras).

Idag är det dock första dagen av DEN tiden i månaden och jag är allt annat än tolerant, tålig och lyhörd. Tyvärr är jag också ensamroendes skutan fram till imorgon kväll. Följaktligen fick jag ett rejält blåmärke i min tumme när jag slog handen i bordsskivan efter (vad jag tyckte) en väl lång session av trams vid matbordet som bara inte gick att bryta.
Motsägelser i vardagen. Och skam på en tumme.

Konsekvenser

När morgonen startar med ett "jag vill inte", utan att någon fråga ens har ställts, då vet man att dagen bara har guld i sina gömmor;).
Det iskalla duggregnet drev oss in på besök hos dagiskompisen, som Rubinen i vanliga fall leker bra med. Rubinen tycker det i alla fall. Nu fick vi gå därifrån efter en halvtimme eftersom en viss ädelsten fick ett vredesutbrott över att behöva dela med sig av kompisens bilar. Utan ytterkläder på och med en av mina knappar avsliten, styrde vi hemåt de 100 meterna och sedan vägrade samme ädelsten lämna hallen där han stod och ropade sitt mest sorgliga "Pappa!" ut ur brevlådan.
Tja, vad säger man. Dagen är inte på långt när slut än.
Hoppas att helgen inte går i samma tecken. Eller, tja, jag jobbar imorgon, så go ahead.

Erfarenhetens förbannelse

...är att man glömmer hur det var innan den kom och tror att den tillvaro man nu lever i av bara farten är en mer upplyst variant. Det är såklart till stor del sant. Jo, så är det ju. Men. Inte alltid. Och framförallt så tappar man förståelsen för och empatin gentemot dem som inte delar ens tillvaro.

Exempel; Jag har precis lagt båda barnen. Det sker ungefär en gång i veckan nuförtiden, ibland fler, och detsamma gäller för maken. No big deal. Lite rörigt, kanske. Lite väl mycket spring från a till b och sedan vidare till c, men det går ju faktiskt bra.

Och så var det då så här en gång och det var ju sant just då. Riktigt på allvar sant och ändå så svårt att riktigt förstå nuförtiden.

Å andra sidan kunde jag inte heller riktigt greppa fullt ut att andra situationer kunde bli lite knepigare. Som dilemmat med lekplatser utan inhägnad och TVÅ barn som vägrar lyssna till moderns röst och springer åt olika håll. Lika snabbt.

Å ena sidan, å andra sidan

..arbetar jag med att påminna mig om livets värde och skörhet. Och i mitt jobb blir det lätt rutin och tomma, om än korrekta, ord av det, så det krävs faktiskt en del arbete med att aktualisera och hitta nya ord, tankar och bilder.

Å andra sidan, brottas jag (vi) hårt med den nya trotsfasen som Rubinen gått in i, där allting som går honom och hans planer emot bemöts med ett strupvrål i form av ett "NEEEEEEEEJ" ackompanjerat med slag, sparkar, bett och nyp. Och där det faktiskt inte går att vare sig tala lugnt med honom eller avleda. När jag talar med honom efteråt, viker han ner blicken och har svårt att be om förlåtelse. Dessutom upprepar han beteendet inte bara fem, utan kanske tjugo gånger per dag just nu. Jag känner mig matt och maktlös. Ledsen.

Det är också en ny slags svartsjuka i luften som jag aldrig sett förut, en som tränger fram genom en ny sorts sorgsen blick. En blick som inte är menad för oss att se egentligen, utan som iakttar oss när vi umgås med lillasyster. Då vill jag bara ta den lille arge i famnen och krama honom länge, länge, men oftast, när jag försöker, trycker han ifrån och vill inte.

Och visst. Det är säkert en fas det här också. Det enda som oroar mig något, är att kraften och problematiken kring trotsandet gradvis verkar trappas upp från fas till fas. Det gör ont att växa upp. För oss alla.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

Är du snäller så kan du få...

Sonen inledde den ganska kaotiska söndagsmorgonen (usel sömn av 9-månaders-förkylningsgrisen, dålig mage av densamma och plötsligt bråttom till jobb för den ömma modern) med att inte tycka att lillasyster fick leka med något alls i hans ganska välfyllda rum.

När jag sagt till honom för sjuttionde gången att "jo, det där kan hon väl ändå få leka med; du leker ju med tågbanan" så börjar Rubinen sjunga om sockerbagaren som bor i staden. När han sjungit frasen "men är du stygger så får du gå" säger han:
"Du måste gå mamma. Du är stygger."

Ok. Tydligare kan man väl inte vara.

Allt är relativt

Eller?
När jag var dinkie och levde för mitt jobb kunde det hända då och då att jag gick sjuk dit. Då snackar vi förstås inte vinterkräksjuka eller influensa, men, ja, sådär lite småkrasslig och faktiskt även med feber någon enstaka gång... Det var det enda rätta, ansåg jag då. Det var att sätta plikten framför allt och leva för sitt kall. Mina arbetsuppgifter var för viktiga för att ställa in eller sätta vikarie på - ja, det skulle inte gå att sätta vikarie på dem! Och så vidare...

Nu? Ja, nu är det ett helt annat läge. Nu svär jag över de där idioterna som kommer till jobbet och smittar. Hjältar som övervinner sig själva för jobbets skull, är de sannerligen inte, utan vandrande egoistiska smitthärder med potentiellt dödshot (mja...) gentemot mina stackars barn. Deras utsträckta fälleben i en småbarnskarusell som knappt rullar runt, kan få mig att skjuta eldblixtar av frustration. Jag har en vag aning om deras resonemang; det finns där som en svag vindil längst bak i minnet, men det håller inte längre. Det är ologiskt och osant.

Det är sanslöst vad man förändras.

Två avklarade, en kvar

Idag var det en något piggare, men fortfarande het Rubin, en något gnälligare och fortfarande magsjuk och hängig Pydd och en magkatarrig mamma som lade upp dagen.

För Rubinens del: Färre Einsteins (men glada förtjusta skratt under tiden), färre tomma kolhydrater, ett rejält trotsutbrott ute på promenad (då unge herrn vägrade sätta sig i vagnen och med hög fart sprang mot en hårt trafikerad gata. Ett utbrott som fick sitt klimax hemma i lägenheten då han först feber-utmattat satt sig ute på gården och sedan stängde in sig i hissen.), lyckad påklädning, lyckad egen-påsatt socka samt ex antal tacklingar på lillasyster.

Här står en mycket trotsig Rubin inför hårt trafikerad gata och vägrar flytta sig .

För Pydd: gnäll och grinighet hela dagen bortsett från promenaden och tupplurarna på 2x2 timmar. Tre klädbyten pga dålig mage. Ingen dusch idag dock.


För mamman: hes hals, magkatarr (pga intaget av 3 koppar kaffe och tre toastmackor under dagen), ond och varm arm (pga vaccinet) och städning av toalett avklarad. Och faktiskt inte någon förlamande trötthet.
På det igen imorgon!

Måndag morgon...

och det osannolika händer att båda barnen sover utan avbrott till klockan 6.
Trotsutbrotten denna morgon var få i antalet och lämningen på dagis efter tomtestegspromenaden var sagolik. I'm amazed.
Men, i ljuset av mardömmen som var gårdagen - eller som egentligen startade med ett mega-gräl redan i fredags - så kändes det nästan nödvändigt.

Igår fick jag känna var min gräns går. Jag fick också prata med maken efter läggningarna om allt det där förbjudna; känslor av ren avsky, av otillräcklighet, av ren och skär skam. Upplevelsen av att ha helt olika slags kärlek - men inte olika mycket - för de helt olika barnen. Kärlek trots allt. Och upplevelsen av att Rubinen och jag stångas och stångas och stångas. Det gör ont, men är förmodligen helt som det ska och fullständigt nödvändigt. Men nu väntar jag gärna ett litet tag till nästa gång.

Falling Down

Med en högljutt gnällande och supersnorig dotter, en obscen mängd tvätt (eftersom det i vårt hus inte är möjligt att få mer än en tvättid i veckan) och en extremt edgy och megatrotsig son, har man en vinnande formel på en bra höstmorgon.
Sonen rusar in i vardagsrummet med alla sina stapelbara burkar (som nog borde övertas av dottern nu) och slänger dem hejvilt omkring sig. Då brakar den ömma modern samman första gången den här morgonen i en vredes-aria.

När sonen på sin motorcykel för tredje gången kör på dottern som trillar baklänges och ger upp ett snorigt gnälltjut, havererar modern andra gången denna morgon.

När så sonen äntligen är avlevererad till dagis och tvätten ska tas itu med i tvättstugan med en på-väg-att-krypa-dotter på golvet, inser modern att det ´*v'*^* torkskåpet även denna tvättdag är kaputt. Samma visa som sist. Då tar det slut. Nu krävs kaffe i stora mängder och choklad i lika vulgära kvantiteter.

Höstkänslor

Jag som vanligtvis älskar hösten - åtminstone de klara, krispiga och soliga dagarna - känner mig just nu utsketen som en gammal trasa. Självklart handlar det om att två små barn tär på psyke och fysik och jag intalar mig stup i kvarten att detta är en övergående period av slit. Och det är ju samtidigt det som är så paradoxalt, för en del av mig - den icke-trötta och livsbejakande - älskar detta. Det är ju det här som är livet! Dagligen händer det saker med både Rubinen och Pydd som gör att jag inte vill missa en sekund. Innan barnen kom till oss, var jag ganska färdig med mitt liv och då menar jag inte att jag ville dö. Nej, snarare hade jag en skön känsla av att OM jag skulle dö i denna sekund skulle jag inte ångra något, sakna något, längta efter något. Tills barnen kom förstås. Nu får jag hjärtklappning av tanken på att cykelhjälmen skulle sitta fel när jag cyklar, att en mobilpratande bilist inte skulle se min utsträckta sväng-arm, att jag plötsligt skulle få min tid kortad, utmätt.

Men så är det ju denna trötthet. Igår låg jag på en madrass inne i Rubinens rum efter dagishämtning med smärtor i hela kroppen och på grund av det en vanvettig trötthet i kropp och själ. Pydd låg frustrerat på magen och försökte med höga gnälljud ta sig framåt och duplot började så smått regna åt alla håll av små tvååriga händer. I sådana lägen skrattar jag hånfullt - och gråter - åt min trebarnsönskan; hur skulle det vara möjligt med en så söndrig kropp, med ett så söndrigt psyke?

Så kommer livet tillbaka i form av en kram från en gosig rubin eller en liten dotter som häver sig upp på den trasiga moderskroppen och drar med sina små händer i allt som sitter löst. Och jag tänker, vilket ljuvt offer det trots allt är. Men den trötta delen av mig kan inget annat än längta till ett skrivbord på en arbetsplats med stängd dörr, en predikan som ska formas, en kopp kaffe som kan drickas i lugn utan avbrott och en möjlighet att få längta. Längta hem till mina små, älskade älskade barn.

Ladda

Dags att gå och lägga sig. Nu. För jag vill inte under några som helst omständigheter återuppleva förra fredagens sömnbristskaos. Hu. Minnet smakar apa. Så imorgon blir det förhoppningsvis en gladare dag ute på stan och i hemmets lugna vrå med båda barnen.

Idag är en sån dag

Jag kan bara konstatera att det inte är dotterns dag idag. Gnällig, sur och trist har hon sällskapat med sin ryggonda mamma (och en stund med sina morföräldrar) under dagen.

Bara för att jag råkade säga att hon inte kräks lika mycket sedan hon lärt sig sitta; ja, vad händer: hon kräks rödspätta över hela sig. Två gånger. Och för att jag säger att hon aldrig tycks falla bakåt från sittande; att hon är så stabil; ja, vad händer: hon trillar först framlänges rakt på hårda bitringen som hon lyckas få mellan ögonen och sedan baklänges på verktygslådan. Och allt är bara tårar, snor och ledsenhet...
Men vi har ju faktiskt rätt till såna dagar. Även när vi vanligtvis är soliga och glada, eller kanske just när? Trist är det i alla fall. Och snart ska trotsige sonen hämtas...

Polisbilar

kan både ses på gatorna när det är Malmöfestival och i miniformat dunkas i huvudet på lillasyster. Det sistnämnda mindre positivt än det förstnämnda.
Just nu är det verkligen bara tråkigt att ha en lillasyster, tycker Rubinen, och tar alla tillfällen i akt att puckla på den intet ont anandes Pydden. Förhoppningsvis blir det mer jämnt så småningom och slagsmålsvinnaren blir mer otippad.