Semester på riktigt

Fem dagar avklarade på egen hand med barnen och det funkade ju. Det brukar göra det.
På egen hand kanske är att förvränga sanningen något, dock. Vi har haft mycket sällskap och lekträffar på lekplatser och tre av kvällsmålen har vi ätit med utökat sällskap. I onsdags hos mina föräldrar, i torsdags på pick-nick i sällskap med Pydds hela dagisgrupp och i går hos vår födelsedagsfirande fredagstraditions-delare!

Maken hade förberett mat att värma för i princip hela veckan (eftersom jag oerhört motsträvigt lagar mat och för att han älskar att göra det) och vi har faktiskt lyckats hålla oss ifrån pasta och korv som daglig föda.

Sömnen har varit helt ok. Verkligen helt ok. Kanske jag inte borde skriva det, men barnen har ju också blivit klart äldre och det är förstås hela skillnaden från tidigare tillfällen då maken varit iväg.

Mellan syskongrälen och trotsutbrotten från Hell har det dessutom funnits tillfällen då jag inte rutit eller skrikit åt dem och dessutom kunnat fokusera på andningen. Inte dumt alls.

Idag ska här förberedas för Rubinens fyra-års-kalas med dagiskompisar och några jämnåriga vänner till som äger rum imorgon och funderas över hur den här semestern egentligen ska spenderas. Sju veckor kvar!

Långfredag

Jag har känt mig ordfattig ett tag och vet inte riktigt vad det beror på. Det är så mycket tankar som virvlar omkring, men som aldrig riktigt formulerar sig.

Jag sover ok, njuter av ljuset och värmen, arbetar visserligen aningens i överkant, men har blivit bättre på att begränsa och skjuta upp sådant som inte är akut.

På onsdag har vi fått tid hos specialist för Rubinens mage och jag hoppas verkligen att bollen nu kan sättas i rullning. Tills vidare har vi fått skaffa hängslen till den lilla tunna kroppen och är beredda på att det oftast är han som vill sitta i vagnen efter ett tag när vi är ute och går. Energin räcker helt enkelt inte.

Barnen retas något förfärligt med varandra, men leker däremellan utan större problem.

Och så är det påsk och jag fick fira absoluta favoritgudstjänsten igår med mycket bra medarbetare. Ingen dum start på händelsekedjan och dramat som följer idag och på söndag.
Bättre och ordrikare rapport snart, hoppas jag.

Thomas Tåget till Stillheten?

Nu är det så där igen att jag inte riktigt hinner med. Jag hinner liksom inte tänka mellan allt som ska fixas, kollas upp, planeras, firas, sorteras, diskuteras och skötas om.
När det blir så här sjunker jag in i "angry birds" eller mina slitna hårstrån och drömmer om tiden då retreater inte var lyxvara. Nu måste jag välja hur jag gör med mina alltför sällsynta lediga helger; semester, umgås med mina barn eller åka på retreat.
Inte helt otippat hamnar "åka på retreat" längst ner, för högst upp är barnen och en tripp till Berlin någon gång då och då är ju lite mer omväxling än tystnad och stillhet.

Jag är ensam med barnen fram t o m onsdag. Idag har vi ätit med vår fina grannfru och middagen lyckades förlöpa utan bråk. Efter förra middagens kaosartade och urspårade trotsorgie skämdes jag något gruvligt. Skönt att det blev annorlunda...

Helgen var jobbintensiv, men jag hade den stora glädjen att få träffa fina Anna i levande livet! Något jag gärna gör fler gånger, snart igen. Mycket trevligt att befinna sig i samma stad.

Helgen innebar också gigantisk sammanbyggd tågbana i vardagsrummet som barnen lekte tillsammans med under långa stunder utan bråk. Helt makalöst! Och oerhört kul att lyssna till deras dialog...

"Hej, jag heter Thomas. Vad heter du?"
"Jag heter Thomas. Vad heter du?"
Och så vidare...

Den "lätta" vintern?

Jag har i ganska många år av mitt vuxna liv lidit av vinterdepressioner. Det tog ett tag innan jag förstod att det var det som det var. Men när jag för tredje året i rad vid samma tid kände att jag behövde bryta upp från allt i livet efter en intensiv tids tristess och nedstämdhet, insåg jag att det var depression som det handlade om. Skönt att se ett mönster.

Något år fick jag piller för att hantera det, fast ganska snart fick jag kontakt med en oerhört bra husläkare som nämnde ljusterapi för mig. Av olika anledningar blev jag aldrig remitterad till ljusterapin på lokal här. Istället skaffade vi en ljusterapilampa. Och det hjälpte faktiskt riktigt bra. Tiden mellan mitten av januari och slutet på mars kändes genast lättare. Sen kom graviditeter och de första småbarnsåren emellan och det verkade som att den hormonella situationen i min kropp förändrats ganska radikalt. Och då slarvade vi rejält med lampan. Den kom nog faktiskt inte ens fram under något av åren. Fast behövdes inte heller, tydligen.

I år är den framme och har varit framme sedan någon gång under sen höst. Lillasyster har fått för vana att tända den vid varje måltid. Ljuset är varmt och skonsamt och allt annat än störande trots sin styrka.

Och jag måste säga att jag mår bra. Trots för lite sömn, lite för mycket förkylning där precis efter jul, för mycket jobb och en och annan konflikt. Trots torrsprickor i händerna och ibland olidligt trotsande barn.

Kanske är det ljusterapin. För vintern är sannerligen inte varmare, mer skonsam och kortare än vanligt. Kanske är detoxen en av anledningarna. Kanske är den andra nästan urdruckna flaskan Mivitotal en bidragande orsak? Eller så är det alltihop tillsammans.

Jag vågar nästan inte andas det... men vintern har varit hanterlig i år.

Ett ögonblick till

Ilsk och trött kör jag hemåt i mörker och snöblandat regn från lekutflykten med båda barnen i bilen. Då hör jag välkända toner från baksätet:



Rubinen sjunger på låtsasengelska och det går inte att ta miste om att det är denna. En av mina absoluta absoluta favoriter. Hade det inte missuppfattats rent textmässigt skulle den vara gjuten på min begravning någon gång i framtiden...
Behöver jag säga att jag lättade upp, förlät bångstyriga och retsamma barn och sjöng med för full hals? Sedan sjöng vi hela vägen hem och Pydd sa "Igen" varje gång vi slutade...

Jobb och skyfall

Arbetslördag med dop och vigsel. Dagen har vadat i regn. Cykelturen till kyrkan för sista jobbtimmarna gjordes som tur var i uppehåll, men så fort brudparet begav sig på sin vandring runt knuten mot intåget började himlen öppna sig igen.

Familjen min väntade bakom kyrkan efter vigseln. I skyfallet. Och hela mitt jag fylldes av värme och fjärilar när jag såg dem. Mina. Mina fina fina.

Sedan började gnället och lekplatsen vi åkte till var helt vansinnigt våt. Överdragsbyxor och regnjackor gjorde ingen skillnad. Och Rubinens byxor blev dessutom våta av kiss. Åskmullret och blixtarna drog igång och cykelfärden genom en spöklikt människofri men syndaflodsfylld stad blev som att cykla i havet. Våra regnkläder var genomvåta. Barnen satt oskadda i sin lilla kur och hörde på regndropparna som var stora som spelkulor.

Väl hemma firade vi att Rubinen lyckats sitta på toaletten hela två gånger idag med lyckat resultat och tågbanan utökades med en kran och två skenor.
Nu återstår predikan.

Helhet och hur man lever med den

Jag grubblar en del just nu.
En del över ekorrhjulet, en del över så stora saker som meningen med livet, men ekorrhjulet är ju en tillvaro i det stora så det kanske inte är så långsökt.

Just nu är jag hemma på semester med barnen som sällskap. Tillvaron är klart enklare den här sommaren än förra året med en spädis och en super-mega-trotsare till två-åring, men den är väldigt väldigt rutinartad. Och det är ju egentligen inte det jag funderar över. För jag vill ha rutiner. Jag älskar rutiner. I praktiken i alla fall. I teorin över hur livet borde levas, finns det betydligt mycket större utrymme för spontana infall än vad det sedan tycks göra i verkliga livet. Och det söker mig något faktiskt. I alla fall när dagarna redan vid kl 16.45 använt upp all energi jag hade när jag vaknade på morgonen och jag går in i något slags transartat tillstånd där det gör ont att försöka uppbringa mer utåtriktad energi. Jag är helt slutkörd i huvudet. Och längtar till jobbet. Efter fyra dagars semester.

Men jag kan ge mig på att den här veckan inte ens kommer att ha en hedersplats i minnet över tid spenderad om ett år. Jag kommer inte komma ihåg den alls. På samma sätt som jag inte kommer ihåg de där 15-timmars-veckorna som var så jobbiga förra året.

Så vad är det jag minns?
Jag minns den dag som precis löpt förbi med barnen. Jag minns att den var ganska trivsam trots feber-starten. Jag minns smaken av jordgubbar, körsbär och persikor. Och vattenmelon. Jag minns hur kul det är att studsa på en studsmatta; kanske det närmaste jag känt av frihet den senaste tiden. Jag minns Pyddens glada skratt när hon studsade i våra sängar och Rubinens stolthet när han visade mig duplo-tornet han byggt. Jag minns härligt uppbyggande samtal med vänner i samma situation på springande fot efter barn som kastar pinnar över staket eller ut på cykelbanor. Jag minns tröttheten i fötterna och förvåningen över den tills jag insett att; ja, oj, jag har gått en bit idag också... Och jag minns faktiskt inte några direkta utbrott av en viss ädelsten idag eller igår. Kanske för att de inte är så energikrävande just nu och kanske för att helheten är större än delarna.

Liv och död

Idag åker jag iväg för att imorgon begrava någon som stått mig nära. På lördag ska jag döpa en ganska nyfunnen bekants dotter. Livet går från ljust till mörkt och tillbaka igen på några få ögonblick och det är ju så det är, det där livet.

Det finns en ganska fantatisk sak med att vara förälder (tja, ganska många om man ska vara petig, förstås...) och det är att barnen alltid håller en kvar på jorden med fötterna i det vardagliga. Det ska lirkas på ytterkläder, fixas mellanmål, hämtas på dagis och bytas blöjor mitt i alla stora känslor och berg- och dalbaneåk. Inte så dumt. Inte så dumt alls.

Det är lite som att hålla andan...

och jag hade faktiskt glömt det sen förra året. Jag menar förstås den här ständiga beredskapen på nya sjukor, köriga nätter, sömnbristens afasi och penicillin-näsdroppe-hostmedicin-kurer.
Våra schemata över när barnen medicinerades senast- vilket barn, vilket klockslag och vilken typ av medicin - ligger där som en ekorrhjulspåminnelse av rang.
Åh, maj. Åh, juni. Ja, jag kan t o m gå med på april.

Guldtid

I virret av alvedon, näsdroppar, kåvepenin och snordukar har vi det riktigt riktigt bra.
Jag har förpassat det där extremt dåliga samvetet (för att jag inte förstod att Rubinens helvetiska humör handlade om att han mådde uselt...) till de bakre regionerna av medvetandet till nästa syndaförlåtelse... Och jag lyckas faktiskt ganska bra med att leva just här och nu. Sömnen är m a o något bättre (dvs båda barnen vaknar inte hela tiden). Kort sagt, bra tid att lagra minnet av och ta med sig till Berlin när bussen går på tisdag.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

Glidartid?

Efter en något decimerad arbetsvecka (det kommer även ett pass ikväll och ett till på söndag) sprang jag hem igår vid lunchtid, kastade på Pydden kläderna, tog med mig mormor och morfar som agerat barnvakter till Rubinens dagis, hämtade honom utan trotsutbrott, sprang vidare till vårdcentralen tillsammans med entouraget samt även en fellow förälder med två barn och presenterade barnen för svinissprutorna utan minsta motstånd, sprang vidare till en lekplats, lyckades få upp Rubinen i vagnen utan trotsutbrott efter att han fått gå bredvid vagnen ett tag på väg hem, fixade mellis, städade toaletten och var fortfarande ganska ok i huvudet när maken anslöt sig vid 17.

Idag fick jag på Rubinen ytterkläderna när vi skulle ut och gå utan nämnvärt utbrott, fick upp honom i vagnen efter lyckosam lek med fredagsledig dagiskompis, gick och handlade, fick honom att gå upp i lägenheten utan bråk, bytte en bajsblöja utan att bli sparkad i magen, fixade lunch, bakade pepparkakor (igen), städade och jonglerade båda barnen tills maken kom hem.
Vågar jag ropa ytterligare ett litet hej?

Nu är jag trött. Trött. Trött. Och nu, precis nu, ska jag iväg för kvällspass på jobbet. Well. Jag ska nog bara hålla andan lite längre och inte känna efter mer.

Paus

i vardagen är den bästa medicinen mot frustrerande trotstillvaro. Paus, vin och choklad. Igår fick jag en sådan välbehövlig paus och när jag kom hem efter arbetsdagen, möttes jag av en liten ulv som verkade ha fått mer än bara fårakläder och höll sig trotsfri hela kvällen.
Däremot finns det en liten gnagande oro för Pydden som nu har lätt feber för sjätte dagen och fortfarande inte riktigt kan hantera maten. Allmäntillståndet är det inget fel på, men det är svårt att veta om gnälligheten som kommer och går är ett nio-månaders-uttryck eller en Pydd som inte orkar hålla uppe fasaden av sjukdomsfri. Men det känns som att vi gjort allt det där man kan göra. Vi har röntgat magen, vi har tagit allergitester och vi har ju dessutom varit på allmän check-up på vårdcentralen. Jag har bara en konstig känsla av att de glömt något... som något slags infektionstest? För det testas väl inte på allergiblodprovet?

Läskigt och spännande

Man kan göra happenings av allt; det beror ju förstås mycket på inställningen och jag, om någon, vet att det verkligen inte är alltid man kan se det ljusa i tillvaron.

Idag är andra dagen jag är hemma med båda de krassliga barnen UTAN något planerat. För det går ju inte riktigt när de är sjuka. Igår fick vi ett mycket uppskattat besök av barnens farmor och farfar. Rubinen glömde sin feber och jag fick vuxet sällskap. Mycket välkommet.
Vem vet vad som händer idag? Ska vi se på "Små Einsteins" fler än en gång? Ska vi gå ut i stormens efterdyningar? Ska Pydds mage fortsätta bråka? Ska Rubinens feber hålla sig nere (för peppar, peppar, har den hållit sig hanterbar ett halvt dygn)? Många frågor och dagen lär ge svaren!

Och händer det inget storslaget idag finns det en morgondag som har ungefär samma upplägg.

Tid 4

Pydden kryper. Någon meter i alla fall, på händer och knän. Det är stort. När jag ser henne ta sig framåt lite trevande, spritter något till inombords och jag saknar lite. Saknar det där lilla spädbarnet som avlägsnar sig allt mer. Samtidigt är det ju så otroligt skönt. Plötsligt ligger inte alla de där "Tänk när barnen är så stora så att..." så långt borta längre.

Vi hann aldrig riktigt uppleva en sån tid. När Rubinen hade hunnit bli så där stor att friheten som vuxna kommit tillbaka något, låg där redan ett litet frö och växte som påminde om att en ny, ganska tung och påfrestande tid var i antågande. En ny spännande tid förvisso, men ändå en slags pausknapp för fortsättningen; vad kan man göra mer - uppleva - tillsammans med barn annat än att bara sköta om och ta om hand? Redan nu börjar vi ana lite smått. Största gudstjänsten, rent deltagarmässigt, under året - Luciahögtiden - närmar sig med stormsteg. Dit ska jag gå i år. Med Rubinen. Det är också stort.

What a difference a day makes

Jag tror att det handlar om marginalerna. Eller snarare bristen på dem. Det är då allting pendlar mellan ljust och mörkt, svart och vitt, lycklig och djupt deprimerad, funktionsduglig och fullständigt oduglig. Jag måste säga att jag inte förstod det innan barnen kom; hur nära gränsen man lever som förälder. Med marginaler är det mesta möjligt, om än jobbigt då och då.

Jag minns när jag bodde ihop med en kompis för 13 år sedan och mina tentor i Lund alltid hamnade på lördagar av någon anledning. En fredagsnatt inför en tenta hölls jag vaken hela natten av en technofest i trappan bredvid. Jag höll på att bryta ihop när jag insåg att jag bara fick spridda timmars sömn under natten och störningsjouren inte bröt spektaklet förrän kl 5.30. Ändå presterade jag säkerligen en väl godkänd tenta. För marginalerna fanns.

Nu är jag 13 år äldre och varje natt tärs de små reserver som jag/vi lyckas skramla ihop de dagar då det finns ett flow. För de dagarna är inte överrepresenterade, tyvärr. Det djupt paradoxala i allt det där, är ju att vi sliter oss i stycken för dem vi älskar mest i världen. Man kan tro att det skulle göra det hela enklare, men man måste ju fortfarande kunna fungera. Djupt inombords känner jag också en oro och kanske är det därför det känns så panikartat. Tänk om vi helt enkelt inte orkar mer? Tänk om jag bara ramlar ihop, får en stroke och dör? Vem ska då ta hand om våra älskade sköra hjälplösa små?

Idag är en helt ok dag bortsett från en halvdålig natt för alla parter, en rejäl förkylning och ett par rejäla vredesutbrott från R. L har lärt sig att spotta på golvet och har precis sovit ett långt eftermiddagspass.

Så bönen som jag aldrig orkar eller har tid att be, passar jag faktiskt på att skriva ned här istället;
Kärlekens Gud, håll dina händer om allt det som är skört - inuti oss, i våra barn och i våra tunna strukturer av liv. Bär oss ytterligare på vägen och håll oss när vi håller på att ramla. Amen.

Dagens händelser

i sammanfattning.

Föräldragrupp. Tyvärr lika meningslöst som vanligt för min del; roligare för Pydd. Åtminstone första halvtimmen, då var det massage. Jag förstår inte varför jag direkt blir så negativ i de här sammanhangen. Det blir bara tävling av alltihop, tycker jag, och därmed totalt ointressant och adrenalinskapande. Blä.

Rubinen räknade till Tjugotio. Av sig själv. Med lite hjälp fortsatte han sedan till Fyrtiotio. Vi ägnade också promenaden åt registreringsskyltsläsning. Så där kul, men något roligare än att rabbla bilmärken. Å andra sidan, går det ju lite snabbare. Anteckning till mig själv: måste börja introducera mer relationsskapande lekar som handlar om människor och känslor...

Trotsutbrotten koncentrerade till påklädning. Skönt, eftersom gårdagen var TROTS-galore.

En ny förkylning. Åtminstone för de två yngsta i familjen, men eftersom jag varit dålig med handspriten idag får jag väl den under helgen.

Tre polisbilar observerade under promenaden.

Och tre brandbilar, när Rubinen hängde med mormor och morfar under förmiddagens föräldragrupp.

Man hinner ju ingenting!

Jag bävar inför jobbstarten som ändå är relativt annalkande. Hur ska jag hinna någonting alls när dagarna flyger fram som de gör nu?! Tid att hinna läsa inför kursen är ett skrattretande dilemma, tid att städa, tvätta, plocka, sortera, handla och annat käckt är ett lika stort. Hemmet förfaller och jag hinner som mest att fika. Ändå är det annorlunda nu - Pydd klarar sig själv i längre stunder och är varken rädd för diskmaskins- eller dammsugarljud. Ändå. Ja, ändå. Trösten är att vi har en livspusselsfrist så länge någon av oss är föräldraledig, så det gäller väl att hålla i hatten och blunda för tiden om 10 månader...

Pust

Och nu är en två-barns-fredag till ända. En bra sådan. Jag funderade precis på vad formulan är för att minimera krockmomenten och kom fram till att det finns ingen sådan; det är rysk roulett.

Idag har Pydd varit ett gnällande åskmoln (kanske beror det på tredje tanden i underkäken som är på väg upp), men ett hanterbart och trött sådant, vilket gjort tiden med Rubinen kvalitetsmässigt mycket bättre än förra veckan.
Inte många trotsutbrott, men många "kan själv" och tid att hantera dem.
Inte många "lyckas-slå-syster-situationer" utan fler "mamman-ser-vad-som-kommer-att-ske-så-hon-lyfter-upp-dottern-och-avleder-sonen-situationer".
Bra ätet av sonen, sämre av dottern som numera helst skulle leva på välling.
Trevligt sällskap för både mamma och son samt KAFFE.
Tja, solen och de 18 graderna har väl också gjort sitt till.
Kort sagt, en riktigt riktigt bra dag. Puh.

Idag är en sån dag

Jag kan bara konstatera att det inte är dotterns dag idag. Gnällig, sur och trist har hon sällskapat med sin ryggonda mamma (och en stund med sina morföräldrar) under dagen.

Bara för att jag råkade säga att hon inte kräks lika mycket sedan hon lärt sig sitta; ja, vad händer: hon kräks rödspätta över hela sig. Två gånger. Och för att jag säger att hon aldrig tycks falla bakåt från sittande; att hon är så stabil; ja, vad händer: hon trillar först framlänges rakt på hårda bitringen som hon lyckas få mellan ögonen och sedan baklänges på verktygslådan. Och allt är bara tårar, snor och ledsenhet...
Men vi har ju faktiskt rätt till såna dagar. Även när vi vanligtvis är soliga och glada, eller kanske just när? Trist är det i alla fall. Och snart ska trotsige sonen hämtas...