Att välja fokus

Jag skulle kunna bygga stilleben av kräkskålar, handsprit, äppeljuice, plastad frotté och flytande alvedon.
Jag skulle också kunna konstatera att det varit en riktig skitvecka i ordets alla bemärkelser. Pussel, vab (min allra första - hör och häpna!), överträdda deadlines, dålig sömn och två akuten-besök. Icke att förglömma konstant oro och ett inställt 3-års-kalas. Och dessutom en Rubin som fortfarande lider hårt av sviterna, eftersom den ömma punkten är just magen.

Men istället vill jag berätta att jag under Svansjön idag kände rörelser i magen för första gången. Eller kanske snarare, rörelser som jag är säker på inte är tarmar eller annat oljud i magen. Något senare än de båda tidigare graviditeterna, men lika spännande den här gången. Och Svansjön var för övrigt lika fantastisk som jag hade förväntat mig.

Helg, mörker, stillhet och fart

Den gångna veckan har bjudit på en del att berätta om, om man så säger.

För en vecka sedan precis, befann vi oss ute på Österlen, som vi faktiskt gjort ganska många år just på den dagen. Vi besökte Vitaby kyrka och gick vandringen tillsammans med barnen på den mycket stämningsfullt upplysta kyrkogården. Pydden däremot chantade "Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem..." från det ögonblick som hon stötte på en dam som läste bibeltexter endast upplyst av en boklampa i pappren. Just när barnen passerade kunde man höra orden "...döda alla..." och genast blev det mer Halloween över helgen än Alla-helgon...

På måndagen när jag hämtade de två på dagis klagade Rubinen på huvudvärk och jag fick panik-ringa maken på hemväg och kalla hem honom från jobb-middag eftersom det var totalt stopp. Rubinen grät för att huvudet gjorde ont och Pydden trots-vägrade att gå ett endaste steg från dagisporten och hemåt. Och min rygg... ja, den medgav inga lyft av två 16,5-kgs-barn.
Två akuten-besök senare visade sig vara halsfluss och penicillin skrevs ut. Tack, läkaren för det. Det hjälpte väldigt snabbt och därmed blev umgänget med Rubinen tisdag-fredag (för maken, mormor & morfar och mig) mycket lättsamt och trevlig.

Lättsamt och trevligt, har däremot inte varit kodorden för lämningarna av en viss Pydd som varje morgon säger "Kan du säga till mina fröknar att jag kan vara på storbarnsavdelningen?". Till saken hör att hon skickats fram och tillbaka mellan småbarns- och storbarnsavdelningarna hela hösten och att hon helt enkelt är fullständigt vill kring var hon hör hemma. På utvecklingssamtalet i fredags fick vi negativt besked kring flytt för henne, men samtidigt gehör för att hon inte överhuvudtaget får någon stimulans där hon är. Hennes kontaktfröken tog in alla förslag på vad Pydden skulle kunna bli lite utmanad genom, men jag gick ändå därifrån med en kombinerad känsla av det-visste-jag-väl-att-ni-gjorde-fel-i-somras och sorg. Det är ju trots allt vår lilla Pydd som sitter i kläm.

Och slutligen, idag. Jag är ensam hemma. Jobbar intensivt hela helgen medan resten av familjen tagit tåget norröver för att besöka kusinerna. Bra för oss alla, tror jag. Nästa helg är jag äntligen ledig efter tre helgers jobb.

Att bli tagen på allvar

Gårdagens läkarbesök var verkligen ett sådant där besök som både jag och maken laddat inför. Inte med kolhydrater, men dock med långa samtal om vad vi skulle säga, trycka på, hävda och göra. Även Rubin har laddat och pratat om vad som eventuellt skulle komma att ske på besöket.

Lite kändes det som att vi redan satt i försvarsposition när vi trädde in hos henne, doktorn, men det tog hon snabbt bort.
"Visst är det något.", konstaterade hon och fastän vi själva sagt det i mer än ett år och varit arga över att vi ändå tyckts nonchaleras i vår oro, så kändes det så skönt att hon bekräftade att vi är annat än hyperneurotiska paranoida föräldrar.
Tester sattes i rullning; urinprov, bajsprov, blodprov. Och hon lovade att höra av sig till oss oavsett vad testerna visar. Så ljuvligt skönt. Så föredömligt.

Ut kom vi med lättare kroppar, hoppfullhet och den där berusande känslan av att bli tagen på allvar. Den uppkommer bara om man inte blivit just det på länge.

Smälter information

När Pydd föddes, lade läkaren på eftervården märke till stora röda märken på Pydds högra ben som sträckte sig från knäet ned över foten. Han visste inte vad det var, utan skickade det vidare till Bvc och läkarbesöken där.
På sommaren fick vi komma till specialist på sjukhuset, men jag - mitt i storebrors trots, övrig sjukdom och sömnbrist - kunde inte ens lägga diagnosen på minnet. Det enda jag kunde komma ihåg var att de trodde att märkena kunde bli bättre eller försvinna gradvis under tiden fram till tonåren. Nu för ett tag sedan tog vi tag i det igen. Märkena har inte blivit svagare och blodkärlen på foten är ganska framträdande. Framförallt hade tanken på skrapsår under sommarmånaderna och vad det kunde innebära för alla ytliga blodkärl kommit för mig.
Då visar det sig att diagnosen (som jag inte kunde komma ihåg) är denna: Cutis marmorata telangiectatica congenita.

Och plötsligt känns det inte så kul alls. Hur kom det sig sommaren 2009 att ingen informerade om den här sjukdomen? Det kvittar faktiskt att Pydden tycks ha en mild variant av den.
Min största oro fram tills i torsdags har mest handlat om kosmetik och hur det kommer att kännas för en flicka att gå barbent med det märket när hon kommer upp i åldrarna. Nu ska jag behöva ta in att sjukdomen är dödlig i vissa fall och ofta kombinerad med helt horribla andra symptom. Ok, mest ska jag kanske fokusera på, så här i efterhand, att det inte är så för Pydd (eller åtminstone inte verkar vara så), men min tilltro till vården har ju inte direkt varit så stark under den senaste tiden. Det, kan jag säga, är den inte nu heller.

112

...ringde maken efter lunchen då vi egentligen skulle vara på väg ut. Pydd andades konstigt, stötvis och gnydde, gnydde, gnydde. Personlighetsförändrad klamrade hon sig fast runt halsen på mig och gick inte riktigt att nå. Ambulansen tog en evighet, tyckte vi, och maken hann ringa en gång till innan de äntligen var framme.

Lungorna lät inte konstigt. Det konstaterades i alla fall snabbt, men jag och Pydden fick åka med ambulansen till Barnakuten för en grundligare undersökning. Väl nere lugnade hon ner sig och kunde t o m kosta på sig att flirta med ambulansmannen. Dock i ett tröttare tillstånd än jag sett henne i på länge. Och undersökningen på Barnakuten berättade ingenting. Lite röd i halsen. Snabbt gick det i alla fall och efter någon timme var vi i bilen tillbaka igen. Utan några egentliga svar. Pydd enbart i body, eftersom vi åkt in så...

Väl hemma fick hon några anfall till på liknande sätt. Det verkar vara kopplat till magen. Pyddens farfar (som är läkare) kunde ge några troliga förklaringar som hängde samman med hennes magsjuka under veckan och jag väljer att acceptera dem. Men fy attans vad läskigt det är. Nu är hon i säng i alla fall. Med Rubinens feber dessutom.

Februarisolen

...lyser genom fönstret och förenklar tankarna avsevärt. Har precis genomfört ytterligare en av de uppgifter som skulle prickas av innan dagen D. Nu är det bara sammanfattandet och ivägskickandet som ligger framför mig och det ska eftermiddagen ägnas åt när sonen vaknat från vilan och åkt iväg med sin pappa till kusinerna. På det stora hela känns livet helt ok just nu och då snackar vi ändå "februari"!

Men.
Vissa saker kan få mig att koka. Det är förmodligen därför jag arbetar med det jag gör. Ett av dessa områden som lätt blir föremål för kok är när människor tar sig mandat att uttala sig om saker som helt enkelt inte är deras expertis. Bara rena åsikter färgade av deras bristande kunskaper, fördomar eller ovilja att ta in omgivningen. Och ännu värre när deras auktoritet inom ett annat område används för att manifestera dessa ovetenskapliga rön.
En sådan man i övre medelåldern mötte min make idag på sjukhuset. Sonen fick handen omlagd och det konstaterades att det ser finfint ut och att det förmodligen inte dröjer mer än en vecka förrän handen är så gott som återställd. Detta konstaterades på 3 minuter med en mycket nonchalant attityd.
När så läkaren är på väg ut ur rummet gör maken "misstaget" att fråga om det därmed är ok för sonen att i nästa vecka återvända till förskolan, som verkligen varit saknad och längtad efter (och jo, från oss alla, men definitivt en massa från sonens sida).

-"Nä", svarar herr doktor (som förmodligen aldrig varit i närheten av en förskola eller för den delen eventuella egna barn i den åldern - den hemmavarande frun tog väl allt sådant...), "nu är det faktiskt pojkens hand som är det primära och han bör vistas i hemmamiljö." Punkt.

Ingenting om varför, inga vetenskapliga/medicinska argument som exempelvis eventuell infektionsrisk eller dylikt. Kort sagt ett rent tyckande från hans sida och ett underkännande av maken som tänkande och ansvarig förälder med en vetskap om vad som faktiskt är bäst för vår son. Svaret antydde dessutom att läkaren trodde att vi bara ville bli av med sonen så att vi kunde återgå till det som var mer viktigt; våra respektive jobb.
När det dessutom kom fram att sonen mycket snart ska bli storebror och att det för allas del just nu var viktigt med lugn och ro och rutiner, så var svaret än mer överlägset;
"Det här är faktiskt en piece of cake och bör behandlas så."
Återigen underförstått; vi bekväma föräldrar bör få pisk för att vi inte prioriterar läkningen av handen som uppenbarligen bara kan ske i isolerad hemmamiljö. Till detta bör tilläggas att doktorn såklart varken vet något om vår hemmamiljö eller något om förskolans syn på barn med bandage och i övrigt strålande allmäntillstånd.

För mig blir det tydligt att denne handkirurgs syn på förskoleverksamhet, föräldraskap och barns psykologiska utveckling är den springande orsaken till det uttalande han gör. Man missar inte att delge information om infektionsrisk, om det är det som är orsaken.
Ponera att jag skulle stå i mitt sammanhang och ha synpunkter på vilken typ av vård som bäst lämpar sig i olika situationer. Mina åsikter, om jag inte är utbildad i området, är faktiskt inte speciellt intressanta. Eller bör inte vara det. Tyvärr hade jag säkert kunnat använda min auktoritet i vissa sammanhang för att påverka människor att ta beslut som kan få ödesdigra konsekvenser. Det är verkligen inte min uppgift och jag har ett ansvar som yrkesmänniska att använda min auktoritet till det den är till för och inom det område den ligger.

Efter ett gemensamt ältande här hemma, har vi beslutat att det är vi föräldrar (ja, oj, vilket beslut) som i samråd med förskolan ska bestämma huruvida sonen kan gå dit på måndag. Då har han varit hemma i nästan en hel vecka (och dessförinnan ytterligare dagar av annan orsak), missat gemenskapen, verksamheten och sina viktiga rutiner. Det är nog för en fullt frisk pojke, tycker jag. Blir det komplikationer med handen under helgen, är vi såklart ansvariga som föräldrar att tänka om vårt beslut. Det förutsätter jag att vården har förtroende för oss att vi gör med sonens bästa i tankarna. Så det så.