Februarisolen

...lyser genom fönstret och förenklar tankarna avsevärt. Har precis genomfört ytterligare en av de uppgifter som skulle prickas av innan dagen D. Nu är det bara sammanfattandet och ivägskickandet som ligger framför mig och det ska eftermiddagen ägnas åt när sonen vaknat från vilan och åkt iväg med sin pappa till kusinerna. På det stora hela känns livet helt ok just nu och då snackar vi ändå "februari"!

Men.
Vissa saker kan få mig att koka. Det är förmodligen därför jag arbetar med det jag gör. Ett av dessa områden som lätt blir föremål för kok är när människor tar sig mandat att uttala sig om saker som helt enkelt inte är deras expertis. Bara rena åsikter färgade av deras bristande kunskaper, fördomar eller ovilja att ta in omgivningen. Och ännu värre när deras auktoritet inom ett annat område används för att manifestera dessa ovetenskapliga rön.
En sådan man i övre medelåldern mötte min make idag på sjukhuset. Sonen fick handen omlagd och det konstaterades att det ser finfint ut och att det förmodligen inte dröjer mer än en vecka förrän handen är så gott som återställd. Detta konstaterades på 3 minuter med en mycket nonchalant attityd.
När så läkaren är på väg ut ur rummet gör maken "misstaget" att fråga om det därmed är ok för sonen att i nästa vecka återvända till förskolan, som verkligen varit saknad och längtad efter (och jo, från oss alla, men definitivt en massa från sonens sida).

-"Nä", svarar herr doktor (som förmodligen aldrig varit i närheten av en förskola eller för den delen eventuella egna barn i den åldern - den hemmavarande frun tog väl allt sådant...), "nu är det faktiskt pojkens hand som är det primära och han bör vistas i hemmamiljö." Punkt.

Ingenting om varför, inga vetenskapliga/medicinska argument som exempelvis eventuell infektionsrisk eller dylikt. Kort sagt ett rent tyckande från hans sida och ett underkännande av maken som tänkande och ansvarig förälder med en vetskap om vad som faktiskt är bäst för vår son. Svaret antydde dessutom att läkaren trodde att vi bara ville bli av med sonen så att vi kunde återgå till det som var mer viktigt; våra respektive jobb.
När det dessutom kom fram att sonen mycket snart ska bli storebror och att det för allas del just nu var viktigt med lugn och ro och rutiner, så var svaret än mer överlägset;
"Det här är faktiskt en piece of cake och bör behandlas så."
Återigen underförstått; vi bekväma föräldrar bör få pisk för att vi inte prioriterar läkningen av handen som uppenbarligen bara kan ske i isolerad hemmamiljö. Till detta bör tilläggas att doktorn såklart varken vet något om vår hemmamiljö eller något om förskolans syn på barn med bandage och i övrigt strålande allmäntillstånd.

För mig blir det tydligt att denne handkirurgs syn på förskoleverksamhet, föräldraskap och barns psykologiska utveckling är den springande orsaken till det uttalande han gör. Man missar inte att delge information om infektionsrisk, om det är det som är orsaken.
Ponera att jag skulle stå i mitt sammanhang och ha synpunkter på vilken typ av vård som bäst lämpar sig i olika situationer. Mina åsikter, om jag inte är utbildad i området, är faktiskt inte speciellt intressanta. Eller bör inte vara det. Tyvärr hade jag säkert kunnat använda min auktoritet i vissa sammanhang för att påverka människor att ta beslut som kan få ödesdigra konsekvenser. Det är verkligen inte min uppgift och jag har ett ansvar som yrkesmänniska att använda min auktoritet till det den är till för och inom det område den ligger.

Efter ett gemensamt ältande här hemma, har vi beslutat att det är vi föräldrar (ja, oj, vilket beslut) som i samråd med förskolan ska bestämma huruvida sonen kan gå dit på måndag. Då har han varit hemma i nästan en hel vecka (och dessförinnan ytterligare dagar av annan orsak), missat gemenskapen, verksamheten och sina viktiga rutiner. Det är nog för en fullt frisk pojke, tycker jag. Blir det komplikationer med handen under helgen, är vi såklart ansvariga som föräldrar att tänka om vårt beslut. Det förutsätter jag att vården har förtroende för oss att vi gör med sonens bästa i tankarna. Så det så.