Söndagsläge

Så har då ytterligare en vecka gått sedan förra söndagen, då jag oroade mig över att inte hinna pusta ut något alls innan det var dags.

Jaha, Någon måste ha lyssnat på mina fåfånga böner om att gå över tiden. För här händer verkligen ingenting alls. Jag och maken har diskuterat vad detta eventuellt säger om det barn som gonar sig i magen. I sonens fall, som skyndade sig ut (tja, kanske inte under själva förlossningsskedet, men två dagar innan bf iaf...) och som sedan dess varit en orolig själ med oss sysselsatta fullt, så känns det lite som att hela den graviditeten präglades av hans karaktär. Svårare då att säga något om detta nya barn. Det skyndar sig i alla fall inte. Och är ganska mycket mindre aggressivt i magen, men dock mycket rörlig liksom R. Tiderna för rörligheten stämmer ganska väl med R, men kanske att det är något mer nattetid än vad jag la märke till i sonens fall. Svårt att säga m a o, men det förefaller mig inte längre lika huvudlöst roligt att vi bokade in en tid hos bm dagen efter bf...

Vad gäller övrigt, så har jag lyckats dra på mig en förkylning (snällare variant än så länge, peppar, peppar...) och kroppen känns som om sista vilan är nära. Vill öht inte tänka tanken att ischiasen skulle förbli efter förlossning. Men sånt händer väl inte, snälla?