fredag 30 januari 2009

Alienation

Fredag kväll och tröttheten hänger som en hotande våg över mitt huvud. Egentligen - i vanliga mått mätt - inte en speciellt arbetsam dag, men med en höggravid mage, en kass höft, tvättstugeplikt och två rejäla vredesutbrott av sonen med kompletta bit- och knipförsök, så är jag kanske berättigad till känslan?
Tog en tur till jobbet för att hämta en film inför helgen och det kändes mycket skumt. Fortfarande har jag en arbetsdag kvar på söndag, men det känns ändå inte riktigt som att jag får vara där, att jag hör dit. Och just nu är jag osäker på exakt var jag hör hemma överhuvudtaget. I ännu-inte-två-barns-förälder-men-föräldraledig-gruppen?

tisdag 27 januari 2009

Förkylning?

Med bävan förberedde jag mig för ytterligare en gnälldag för sonens del, men oron var onödig: Morgonen blev glad och harmonisk bortsett från egna halskänningar.
Solstrålen lät dessutom så småningom hämta sig på dagis glad och nöjd, trots uppehållets gnällmöjligheter och hans hosta och heshet var klart bättre.
Även kvällen blev en dröm av mildhet och samarbete. Till på köpet blev det tillfälle för en massa mys och pussar från den lille kärleksfulle 19-månaders killen.
Kan det bli mycket bättre?
Nu är det bara att ducka för förkylningen som gäller...

måndag 26 januari 2009

Positiv stress

Idag cyklade jag två gånger ut till samma ställe och tillbaka till jobbet igen. En väg tar cirka 20 minuter. På cykeln lyssnade jag på min träningslista och kände att "åh, vad skönt att bara glömma alla negativa tankar ett slag, bara vara i rörelsen!". Sådant gör sig förstås inte ostraffat i snart vecka 37 och förvärkarna var ganska rejäla efter två vändor, men ändå var det en fröjd att få sätta sig på cykeln ytterligare en gång och göra samma resa igen.
Dagen har i övrigt gått i ett, i ett, och det är så dagar är som bäst egentligen. Jag hann precis innanför dörren för att stämma in i godnatt-sången till sonen och - om jag ska vara ärlig - det var nog så mycket av umgänge som orkades med efter morgonens kaos... Tacksam över "god-nattet", dock.

söndag 25 januari 2009

Start

Så. Då var det dags. Jag frågar mig egentligen varför det är nödvändigt och jag har definitivt tvekat en del, men allting som påbörjats går i allmänhet att avsluta mer eller mindre snyggt, så därför kör jag igång den här bloggen. Mest för egen del. Skriven dagbok i bokform med större utrymme tror jag inte är någon mening, för egentligen vill jag inte spara tankarna. Osamlade som de i allmänhet är.