Fredag kväll och tröttheten hänger som en hotande våg över mitt huvud. Egentligen - i vanliga mått mätt - inte en speciellt arbetsam dag, men med en höggravid mage, en kass höft, tvättstugeplikt och två rejäla vredesutbrott av sonen med kompletta bit- och knipförsök, så är jag kanske berättigad till känslan?
Tog en tur till jobbet för att hämta en film inför helgen och det kändes mycket skumt. Fortfarande har jag en arbetsdag kvar på söndag, men det känns ändå inte riktigt som att jag får vara där, att jag hör dit. Och just nu är jag osäker på exakt var jag hör hemma överhuvudtaget. I ännu-inte-två-barns-förälder-men-föräldraledig-gruppen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar