Idag är det ingen vanlig dag, idag är det lillasysters tvåårsdag!

En liten drama-drottning tillika galning är idag hela 2 år. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå det.


När Rubinen var så här gammal hade vi en 4-månaders bebis som tog upp all tid och som precis höll på att skaka av sig koliken. I efterhand känner jag en viss sorg i hjärtat för det.

Igår firades den lilla grisen av släkt och några enstaka vänner i samma ålder med medföljande föräldrar. Uppståndelsen och de många paketen gjorde att hon sov sig igenom natten utan att vakna en endaste gång. Det har inte hänt sedan... ja, jag vet faktiskt inte.
Idag kunde vi följaktligen smyga in med pakethögen och ett tänt ljus på hennes rum och sjunga för henne i hennes egen säng. Och hon sov fortfarande klockan 6.30!

Väl på dagis fick hon en krona tillverkad till sig och den har hon struttat omkring med här hemma sedan hon kom hem. Och som hon domderar sin omgivning! Både med och utan krona.

Den nyblivna tvååringen är fortfarande en allätare och favoriserar proteiner framför kolhydrater och är faktiskt inte så förtjust i söta saker. Hon äter med gaffel och sked och använder lika mycket sin högerhand som sin vänsterhand.
Sjunga gillar hon och tar gärna upp sånger vid bordet. Även på dagis. Luciasångerna går fortfarande varma här hemma.
Hon dansar och tar gärna på sig "balettskor" och snurrar runt med något kramdjur i högsta hugg.
Det där att bädda ner dockor och kramdjur har också kommit starkt på senaste tiden, men det är lika kul att köra med bilar och tåg om hon får vara med storebror. Hans motorcykel är dessutom jätterolig och en ständig källa till konflikt mellan syskonen. Pippihuset som hon och Rubinen fick tillsammans i julklapp av farmor och farfar är en stor favorit och Kanin är numera inte nummer ett som sovsällskap; det kan lika gärna bli Barbamama, Fifi, Viola eller ett litet hjärta som Pydd tillverkade på "Alla Hjärtans-dag" på dagis.

Fortfarande är hon orädd och i jämförelse med storebror så är hon helt enkelt vild. Det är hon som kastar sig ut för rutschbanor, klättrar på grejor och hoppar ned utan att tänka två gånger.

Kläder är viktigt och hon är mycket bestämd med vad hon vill ha på sig. Vi är glada att hon inte kan öppna sin garderob, för då hade alternativen varit övermäktiga för henne... Däremot får vi verkligen inte sätta klämmor eller gummiband i håret på henne och inte heller borsta henne. Då blir hon tvärarg. Jag klipper hennes lugg när hon inte är på krigsstigen och det får räcka just nu.

Vi ska läsa för henne innan läggdags, tycker hon, och har nog varit lite slarviga med det som var en sådan självklarhet (och fortfarande är det) med Rubinen. Nu börjar det dock funka att läsa lite längre böcker för henne och även de tristaste pekböckerna kan vara kul, eftersom hon pratar så bra. Då blir det istället så att hon får berätta vad som händer i böckerna.

Syskongrälen är ständigt förekommande i vardagen och båda är lika mycket orsak. Båda retas och båda blir arga på den andra. Fast de älskar varandra så att det brinner till i hjärtat när man ser dem.
Att vara med dem är både otrolig glädje och nåd; kärlek när den är som allra störst, men självklart också tinnitushotande utmattande tortyr. Den största tortyren skulle dock vara att inte ha dem i mitt liv.

God natt, natt

Bild lånad av adlibris.com

Denna lilla bok blev jag tipsad om av en bokhandlare jag är bekant med. Han stack den i handen på mig och sa "Läs den här och så kan vi tala om den sen."
Nu har jag läst den. För Rubinen t o m (fast jag såg just på adlibris att de tycker att den är lämplig för barn mellan 6-9 år). Den är fin. Fantastiskt fin. Svårt det där med adjektiven egentligen och svårt att beskriva. Läs den!
Jag satt ju förstås min vana trogen med tårar i ögonen de sista sidorna och fick ta låååånga pauser i läsningen för att rösten skulle hålla.

Den "lätta" vintern?

Jag har i ganska många år av mitt vuxna liv lidit av vinterdepressioner. Det tog ett tag innan jag förstod att det var det som det var. Men när jag för tredje året i rad vid samma tid kände att jag behövde bryta upp från allt i livet efter en intensiv tids tristess och nedstämdhet, insåg jag att det var depression som det handlade om. Skönt att se ett mönster.

Något år fick jag piller för att hantera det, fast ganska snart fick jag kontakt med en oerhört bra husläkare som nämnde ljusterapi för mig. Av olika anledningar blev jag aldrig remitterad till ljusterapin på lokal här. Istället skaffade vi en ljusterapilampa. Och det hjälpte faktiskt riktigt bra. Tiden mellan mitten av januari och slutet på mars kändes genast lättare. Sen kom graviditeter och de första småbarnsåren emellan och det verkade som att den hormonella situationen i min kropp förändrats ganska radikalt. Och då slarvade vi rejält med lampan. Den kom nog faktiskt inte ens fram under något av åren. Fast behövdes inte heller, tydligen.

I år är den framme och har varit framme sedan någon gång under sen höst. Lillasyster har fått för vana att tända den vid varje måltid. Ljuset är varmt och skonsamt och allt annat än störande trots sin styrka.

Och jag måste säga att jag mår bra. Trots för lite sömn, lite för mycket förkylning där precis efter jul, för mycket jobb och en och annan konflikt. Trots torrsprickor i händerna och ibland olidligt trotsande barn.

Kanske är det ljusterapin. För vintern är sannerligen inte varmare, mer skonsam och kortare än vanligt. Kanske är detoxen en av anledningarna. Kanske är den andra nästan urdruckna flaskan Mivitotal en bidragande orsak? Eller så är det alltihop tillsammans.

Jag vågar nästan inte andas det... men vintern har varit hanterlig i år.

Läger

Om en timme drar jag på arbetslagsläger. Och eftersom den jobbrelaterade irritationen var stor igår, får vi väl se var jag hamnar senare idag. Förhoppningsvis på plus.
Accessoarer är jag ganska dålig på (har alltid samma örhängen, avskyr armbandsur, blir irriterad av halsband) och därför blir det inget tema för mig den här veckan.

Stickad lördag

i ett av mina favoritmärken; Bric-a-brac.
Vi har njutit för fulla muggar av helt fantastiskt väder och konstaterade när vi var på väg hem strax innan 17.00 att ljuset, åh ljuset, har kommit tillbaka. Fast det är svårt att se när det varit så grått.
Vi har också hälsat på ny familjemedlem som dyker upp här hemma om ca tre veckor. Mycket spännande, inte minst för en liten Rubin som pratat. Och pratat. Och pratat om det. Allt medan Pydd sjunger Mendelsohns vigselmusik och sätter in olika namn - gärna sig själv och dagispersonalen - som är "vänner för evigt och alltid". (Och hon är inte Wonderkid - hon har helt enkelt fastnat rejält för ett visst avsnitt av Små Einsteins...).

Omorganisation

Som jag tidigare andats, har det funnits tillfällen då vi inte varit helt tillfreds med vår förskola. Just nu är det helt ok.

Barnen verkar ok med att gå dit; inte jublande kanske, men inte hysteriskt ledsna heller.
Personalen har haft en viss omsättning tyvärr, men har överlag varit rara och (inbillar jag mig) dugligt pedagogiska och omtänksamma.
Lokalerna är nu äntligen fixade liksom gården och det är också helt ok.

Som kanske inte undgått någon är det babyboom i landet. Så också i Malmö. I centrum är det mest påfyllning av 1-åringar till förskolorna. Folk som flyttar i Malmö flyttar i allmänhet från centrum och ut även om många numera faktiskt väljer att bo kvar med sina barn i lägenhet. Många fler än tidigare. Och köerna till förskola är helt abnorma. Vår stadsdel har redan brutit mot garantin att barn i kö ska få plats inom fyra månader. Det går inte. Många är helt desperata.

Vi har haft tur och varit hälsosamt intresserade av var våra barn skulle hamna redan från första början. Vi satte vår nuvarande förskola överst på grund av sådana anledningar som att de lagar egen mat där, barnen sover utomhus, pedagogiken verkade genomtänkt OCH grupperna var blandade. Närheten var förstås också ett stort plus.

Nu är det omorganisation och det lutar åt att denna ska ske i augusti och innebära att Pydd kommer att flyttas för ett år till en småbarnsavdelning i andra sidan huset med annan ingång. Vi VET inte detta, men av allt att döma är det vad vi kommer att bli meddelade i april då denna information ska ges ordentligt till föräldrarna på hela förskolan. Jag talade med rektorn igår och känner mig... lätt överkörd så här efteråt.

Pydd är inte direkt känslig för miljö; det är inte det jag är orolig för. Däremot tänker jag mig att hon, som redan är så långt fram i utvecklingen, vid 2,5 års ålder kommer få noll stimulans av att vara äldst på en småbarnsavdelning där hon förmodligen kommer vara en av få som talar, som är utan blöja, som inte sover etc. För det är där i sin utveckling som jag tror att hon kommer vara i augusti.

Jag upplevde inte att jag fick något som helst gehör från rektorn. Inget alls. Hon tycktes läsa innantill att "hon lyssnade. För man ska lyssna på föräldrar.".
Jaha.

Är det någon som har erfarenhet av liknande omorganisationer som skett medan era barn varit på plats på förskolan? Hur har det genomförts och vad har varit bra (ja, jag är tveksam) och mindre bra med det? Är jag dum och överreagerande i själva verket?

Torsdag och stickat

Kofta och kjol. Svarta. Inte så kreativ vecka tyvärr, men jag skyller på jobbet. Och jag har egentligen långt mer trängande saker att blogga om, men tiden... den räcker inte. Ikväll kanske? Nu hastar jag vidare till fotografering av doprelaterade scenarier i kyrkan.

Stickat; onsdag

Eftersom rycken var snabba i morse och känslan var ruggig får min kära stickade halsduk vara mitt stickat-bidrag av idag. Det enda problemet med den är att mitt hår blir ett kråkbo i kontakten och att jag får ännu fler hårstrån att studera...

Trötthet och nåd

Ofta blir jag ganska trött och dålig på att koncentrera mig när jag jobbat intensivt en helg.
Så även nu.
Jag hittar tusen slitna hårstrån och måste nästan tvinga mig till uppsatt hår för att inte fastna i de där hårstråna.
Inga tankar sätter sig längre än någon minut och därför blir projekt osedvanligt svåra att starta upp och fullfölja.
Mitt tålamod med barnen blir icke-existerande och sorgen över att brisera hela tiden påtaglig, men svår att göra något åt.

Skönt då att kunna gå en trappa ner till grannarna med barn i samma ålder och få sätta sig till dukat bord och öppnad flaska vin och bara få ta emot. Nåd, skulle jag säga, i min kyrksvenska formulering. Och långt lättare att klara de där dagarna som är kvar till den lediga tredagarshelgen.

Välanvänt stickat på tisdag

Den här koftan från en välkänd kedja är nog för tillfället ett av mina mest använda plagg. Mina jobbtröjor (de flesta iaf) har trekvartsärm och så även denna, vilket gör att koftan känns... Självklar? Varm är den också, men idag slipper jag sitta i 14-gradigt rum och frysa.

Fryyyser

Sitter tillgänglig för samtal och är nu helt genomkyld. Ska dessutom vara kvar här i nästan två timmar till... Brrrr...

Måndagsstickat

Ägnar en del timmar idag åt att vara tillgänglig i vår iskalla huvudbyggnad. Då bör man ha tänkt lager på lager redan vid påklädningen på morgonen. Skönt med varm kofta.

Jag ska förstås även tillägga att denna vecka är det stickat; för det har Frida sagt!

Nära himlen

Ibland bjuder jobbet på annorlunda vyer. Idag döpte jag ett barn på 43:e våningen i denna byggnad.


Helt fantastiskt gudasänt väder hade vi och jag fylldes av makalös känsla av att vara nära himlen. En helt vanlig lördag i februari.

Just nu, en fredag

...hetsäter jag choklad (så var det med den konsekvensen av detox), dricker kaffe och försöker ta mig ur den onda cirkeln av ständig konflikt med Rubinen.
Dagis är stängt idag och stängt tycks det även vara i försoningstältet.

Förhoppningen är att konflikterna tar en lätt paus medan lillasyster sover om en stund och att energin kan läggas på annat när vi efter det går ut och leker med dagiskompisen.

Egentligen skulle jag behöva jobba.

Så är min fredag just nu. Hur är din?

Aj

Torrsprickor på tummarna är en av de värsta vinteråkommorna jag vet, näst efter kräksjuka förstås. Den där smygiga och ilskna smärtan, som dessutom brukar följas åt med trasiga nagelband, raspiga händer och skivade naglar, är inte att leka med. Jag är för slarvig med att använda plasthandskar, helt enkelt.

Motsägelser

Gårdagskvällen spenderades med denna bok, Fem gånger mer kärlek, som ligger som underlag för ett studiecirkelsmaterial som vi planerar att använda på jobbet.
Efter första kapitlet tycker jag redan mycket om det som skrivs och jag har redan tänkt en hel del på vad som kan förbättras i min relation till barnen (för allt kan ju förbättras).

Idag är det dock första dagen av DEN tiden i månaden och jag är allt annat än tolerant, tålig och lyhörd. Tyvärr är jag också ensamroendes skutan fram till imorgon kväll. Följaktligen fick jag ett rejält blåmärke i min tumme när jag slog handen i bordsskivan efter (vad jag tyckte) en väl lång session av trams vid matbordet som bara inte gick att bryta.
Motsägelser i vardagen. Och skam på en tumme.

Ett brutet löfte

En gång i tidernas begynnelse (eller snarare för sisådär ett antal år sedan) lovade jag mig själv att aldrig någonsin inhandla crocs eller skor i liknande form och utseende. Inget ont om de som innehar sådana skor, men tanken att själv springa omkring med ett par kändes... olustig.

Löftet bröt jag häromveckan då både jag och maken fått bevittna Pyddens rörande och extremt övertygande besatthet av de övriga dagisbarnens crocsliknande skodon samt personalens vittnesbörd om hur hon ständigt stal crocsskor av de andra barnen.
Och idag köpte jag ett par till en avundsjuk storebror också.


Jaha, vad händer härnäst? Vilka löften bryter jag nästa gång?

Det känns inte som jag

Ibland kan till synes ytliga frågor ta upp en del tankekraft. Som idag, när jag för tredje gången har på mig en kofta jag köpte på Maria Westerlind-rean och även den här gången känner mig som en pudel. Koftan är fin, det tycker jag ju, annars hade jag inte köpt den, men den är nog inte jag.


Nu ska jag ägna mig åt viktigare saker, som mina predikningar till söndag...

I taket lyser stjärnorna

Vi ser på film på mitt jobb. Jag tror att jag kan ha nämnt det tidigare. Film med en kopp te och efteråt ett samtal om vad filmen väckt.
Om jag får välja, är det så jag vill se på film. Just få nämna i ord det som hänt med mig;
vad som väckts under filmen. Oftast i alla fall. För ibland kan det bli för personligt för att lyfta i en grupp med människor jag inte känner och då väljer jag att istället fokusera på det jag KAN tala om. Jag tycker nog generellt att film inte riktigt ska stå för sig själv okommenterad, men det vet jag att inte alla håller med om.
Igår såg vi i alla fall "I taket lyser stjärnorna" och efteråt lät jag bli att släppa fram en del.


Föräldraskapet har verkligen gjort att vissa ämnen är för smärtsamma att ta upp och måste hållas på avstånd när jag jobbar. Annars går det bara inte.

Helgens glamour

På övre bilden är det lördag och armbandet har en och annan glittrande sten. Glamourmomenten handlade dock framförallt om att bli bjudna på middag i Studentstaden några mil norrut. Inte dumt alls på en lördag i februari.
Söndag är jobbdag och inga klackar syntes någonstans (jag lovar dyrt och heligt att de kommer dyka upp snart...), däremot ett omskrivet ikonarmband som jag faktiskt inte använt förrän idag. Premiärglamour på gudstjänst.

Det syns inte, men...

...armbandet glittrar. Och jag har ännu inte bytt om till "hemmaklädsel". Plötsligt känns det hur glamoröst som helst.

Fredagsstök

Idag är jag hemma med en lätt febrig dotter som glatt kom in i morse och sjöng "Staffan var en stalledräng" för resten av familjen. När hon lagt sig till rätta mellan mig och Rubinen sa hon med bestämd röst:

"Jag vill inte att du pillar på mig, R. Du får inte pilla på mamma heller. Du får inte pilla på täcket."

Som tur var slutade hon förmaningarna med ett uppmanande
"Kraaaaam!".
Ytterligare tur var att Rubinen för en gångs skull var på ett gott morgonhumör så han tog allt med ro och kramade henne.

Nu har vi lämnat storebror, tvättat fem tvättar, fikat med min kollega och kompis M samt handlat semlor till eftermiddagsfika. Framför oss har vi ytterligare tvättstök, storstädning, lunch, tupplur (Pydd), hämtning av Rubin samt klippning av densamme.

Känns som att det är en dag med flyt trots allt. Fast glamouren får jag suga lite på...

Torsdagens bling

Bilden är tämligen usel, men föreställer mitt armband idag som gjorde sin vardagsdebut. Det kändes faktiskt riktigt bra. Än så länge har jag inte vågat mig på den stora utmaningen; klackar på jobbet. Frågan är om chansen kommer mer den här veckan...

Men lyssna då!

Varje dag; ja, i princip i varje "samtal" med storebror får man upprepa frågan eller uppmaningen minst tio gånger.
Han lyssnar helt enkelt inte. Alls.
Det tär på tålamodet. M.Y.C.K.E.T. Ibland så mycket att man bokstavligen vill slita i sitt hår och vråla rakt ut.
Min hals tär det på också. För när jag upprepar samma sak för åttonde gången är röststyrkan något... högre. Men fortfarande lyssnas det inte.
Och det är inte hans hörsel det är fel på; den har vi t o m varit och kollat efter öroninflammationen förra vintern. Nej, han är helt enkelt disträ. Löjligt disträ.

På dagis idag påpekades det och det är nog så att det blivit värre på sista tiden. Det är väl väldigt mycket som pågår inne i den lille pojkens huvud. För i leken med lillasyster märks det verkligen ingenting.
Men. Saken är den att hans far har samma tendens. Så det lär ju inte gå över med åren. Bara bli mer sofistikerat, möjligen.
Någon som har ett tips på hur man väcker någon som är djupt i sina tankar utan att chocka honom och därmed göra honom arg?

Glitter på en onsdag

Lite lagom försiktigt smög jag på mig denna brosch som en klick på allt det svarta idag. Min kollega trodde att det vare en ny kofta. Kanske är det så här man ska minska sitt klädkonto?

Onsdagens Pydd

Den ilskna snart-två-åringen är som tidigare nämnts en aning mer verbal än en viss Rubin i samma ålder. Det innebär en och annan utskällning från hennes sida.

Efter middagen vrålade hon: "Jag vill ha min napp, mamma! Ge mig nappen nu!"

Tursamt nog är jag inte rädd för de där högröstade pådrivningarna och fortsatte hävda att tänderna skulle borstas först.
"Dumma mamma!" skrek Pydd.

Och det får jag höra ett ganska stort antal gånger per dag, men det är väl bara att vänja sig.

Tisdagens Rubin

Rubinen vid middagsbordet: "Jag vill ha vatten, pappa!"

Pappan med en road blick: "Ta det med servitrisen istället."

Rubinen vänd mot mig: "Jag vill ha vatten, mamma!"

Sa jag att vi faktiskt är väldigt jämställda och har delat föräldraledigheterna nästan helt lika?!

Flärdfull tisdag

I min samling av kors finns ett som jag aldrig använt. Förrän nu. Det är en vigningspresent från en av mina gudfäder som nu tragiskt nog är död. Tack Frida för glitterveckan!