Att vara ett team

Vi har sannerligen jobbat på det. Teamarbetet. Och jag måste säga att jag tycker att det går bra; riktigt bra t o m. (Förutom de kassa nätterna då, förstås.)
Jag och min kära make är grymt effektiva. Sällan behöver vi dubbelkolla att den andre gjort vad hon/han förväntas göra. Allt flyter på. Det är skönt. Och kanske just för att det varit en resa dithän. Målet är enormt värt allt besvär på vägen, för det där att känna att det är rättvist är banne mig inte en bisak. Inte för mig. Jag kan ligga och skruva mig på nätterna över att saker inte är rättvisa. Och därför är det väldans skönt att i hjärtat veta att det inte är det som håller mig vaken utan att det just nu är Pyddens nedre hörntänder som ställer till det. Det och Rubinens mardrömmar.
Fast i natt fick vi sova obrutet från 23.00 till kl 5.00. Det är ett hallelujah-moment för mig. Underbart, underbart, ljuvligt, ljuvligt! Och snart är det midsommar (och en predikan ska författas. Kanske kommer den handla om sömn...;))!

En observation

De allra flesta mammor som är ute med barn på lekplatser interagerar och kommunicerar på olika sätt. Med sina barn, med andras barn och med varandra. Det innebär att bråk ofta kan avstyras. Man ser vem som började och vem som hamnade i kläm. Man kan faktiskt vara ganska opartisk domare i de flesta lekar. Och framförallt delar man upplevelsen med sitt barn.

En stor del av alla pappor som ensamma är ute med sitt barn eller sina barn på lekplatser är mycket upptagna. Det känns trist att skriva det; men det är inte i kommunikation med någon närvarande utan med sin mobil. Märkligt och konstigt. Umgås man så lite i vardagen att man inte vet hur man ska leka tillsammans? Tar man tillfället i akt och låter andra människor passa ens barn?
Jag blir faktiskt ganska ofta provocerad av det här och vill som bara den att det inte ska vara så som jag uppfattat det. Självklart finns det lysande undantag (min egen man, t ex, hoppas jag på) som leker, läser av, lotsar och lämnar ifred när det är läge för det, men faktum kvarstår att det sällan dröjer så länge innan den där sabla mobilen dyker upp i handen...

Jämställt

Det finns många många exempel på jämställt beteende och lika många på det motsatta. Vissa saker kan man enas om överlag, medan andra är väldigt individuella för varje familj. För mig hade gärna mikropausernas dåliga samvete kunnat försvinna. Det dåliga samvetet hittar jag inte hos maken. Alls.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

I morse

... drabbades jag av det där stynget i hjärtat igen, som jag valt att begrava långt långt ner i minnet. Plötsligt ville inte Rubinen att jag skulle hjälpa honom, att jag skulle trösta, att jag skulle vara där med honom. Återigen var det bara pappa, pappa och pappa. Det har nog smugit sig fram den senaste veckan. Ja, sen jag började jobba igen.
Jag blir som en osäker tonåring som vill ha bekräftelse, som säger "jag älskar dig" tjugo trettio gånger för att åtminstone få ett tillbaka, som startar gräl för att få möjligheten att bli sams igen.

Och hela tiden känner jag mig så patetisk, för det är ju fantastiskt, underbart och helt enastående att Rubinen älskar sin pappa, vill vara med sin pappa och har roligt med sin pappa. För nu är det ju min tur att arbeta, att få komma hem till en städad lägenhet där två älskade små barn rusar emot mig och bara berättar spillror, om ens det, av vad de upplevt under dagen. Det är min tur att uppleva vissa saker endast i återberättelse och foton. Det är min tur att under dagen inse att jag långa perioder helt glömt att jag är förälder, att jag slipper hålla ordning på vantar, nappar och vällingflaskor.
Och det är ju som det ska vara egentligen. Helt riktigt. Fast jag vill ju liksom både ha kakan och äta upp den.

Semestertrött

Lustigt att semestern bara gör mig tröttare. Det är som att ambitionsnivån höjs för vad som ska uträttas under dagarna och i slutändan inser jag att jag inte släppt lilla L för en sekund - bortsett från hennes få stunder av sömn - under dagen. Inte bra och inte vad jag hade sett fram emot. Dela var det ju tänkt. Speciellt nu när unge herr R visat goda tecken på att vilja leka själv allt mer, vilket borde lämna oss en större frihet att äntligen få s k egentid igen. Vi får väl se om jag kan vända på trenden nu när jag sett mönstren. Skönt att det är tre och en halv vecka kvar i alla fall.