Jag lämnade Pydd inne efter att först ha lämnat av Rubinen i kapprummet med alla kompisarna som var på väg ut. Han var väldigt oberörd. Det kunde man dock inte säga om Pydd. När hon snabbt konstaterat att jag inte skulle stanna blev hon ledsen och klamrade sig fast. Hennes jämmer och gråt följde mig ut och fanns med under dagen som en dov matta i de lediga timmarna.
Jag hann dock en hel del. Rensa pälsänger-garderoben, gå iväg med kläder till Myrorna, handla på torget, prata med Rubinens dagiskompis mamma i telefon, fika och handla.
Lätt rastlös var jag i god tid till hämtningen. För en gångs skull - och det låter förstås hemskt - så riktigt längtade jag efter att hämta dem. Båda två. Jag hade tankat energi under dagen och kände att jag orkade "vara med", orkade parera vrede, gnäll och envisa viljor, men också att jag orkade hitta på roliga saker.
Och plötsligt kändes denna nya situation med färre timmar tillsammans som en möjlighet istället för ett hinder. Så vill jag välja att se på det. För givetvis handlar det inte om att jag inte längtat efter dem tidigare när vi varit ifrån varandra, utan om att jag knappt hunnit ikapp mig själv med tankarna eller för den delen hunnit börja längta, innan jag totalt ska fokusera på någon annans behov och då är det ju inte roligt. Då är det bara plikt och ok.
Pydd hade somnat vid vilan efter 3 arga minuter av envist jag-vill-inte-ligga-i-vagnen-gräl med en av fröknarna. Med sin älskade kanin. Och hon sov fortfarande när jag kom med en glad Rubin i släptåg upphämtad från sin avdelning. Han satte sig helt sonika på golvet och lekte med barnen som att han kände dem. Det gör han väl förmodligen också, men det blir så oväntat när det handlar om barn som jag inte ens vet vilka de är. På en annan avdelning. Vilken koll de har!
Idag ska Pydden även äta mellanmål med de andra barnen innan det är dags för hämtning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar