Jag har dragit på det och jag vet varför. Jag har svårt med separationer. Lustigt att det uppenbarligen även gäller utmaningar.
Därför passar det bra att det ögonblick jag minns så här till sist är avslutningsdagen i nian.
Jag avskydde grundskolan från mellanstadiet och uppåt. Passade inte in, blev en förkrympt version av mig själv och mådde riktigt dåligt. Ändå sitter jag på alla foton från denna välsignelsens dag och gråter. Vi gav vår lärare en cykel i avskedspresent. En cykel.
Och det som egentligen var en total befrielse blev samtidigt skrämmande i allt sitt allvar.
Jag visste redan på avslutningsdagen att jag skulle hamna i en klass i gymnasiet där jag inte kände någon alls. Det blev hur bra som helst i efterhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar