Efter ett antal nätter (varav en startade lite väl tidigt då grannen tyckte det var en bra idé att sortera i sitt vindsförråd kl 22.30 söndag kväll) på madrass i Rubinens rum är jag återigen KROPP.
Allt värker. Nacke, bröstrygg, ländrygg, ben och fötter. Kotorna har trillat åt olika håll som dominobrickor i ryggraden. Eftersom jag dessutom sovit uselt så är magen kaffeförstörd. Det allra tristaste är att humöret blir därefter. Tålamod och välvilja existerar inte i konstanta smärtans land. Och även om jag alltid hävdat att pms är en "bra" ventil för att få påpeka de ständiga orättvisorna i arbetsfördelning och dylikt i hemmet (och detta funkar lite på samma sätt) så gillar jag inte mig själv vare sig under pms eller under molvärk.
Frågan är då; besöka kiropraktorn igen och betala 500 kr till för tre dagars smärtfrihet? För, let's face it, om nätterna fortsätter så här så kommer allt vara kört om ett tag igen. Eller, vilket det lutar åt just nu, smärtlindra och STÅ UT tills jag börjar jobba igen och kan överlåta merparten av barnvården åt maken?
Som vanligt - så mycket igenkänning, fast mer när det gäller tröttheten. Vi har också riktigt dåliga nätter nu och det går ut över allt, speciellt på morgnarna då jag förvandlas till en riktig bitterf*tta i en timme och vräker ur mig en massa spydigheter, trots att maken gör sitt bästa för att hålla ställningarna. Jag som aldrig haft ett sådant morgonhumör känner inte igen mig själv och det känns hemskt senare på dagen när jag undrar vad som flög i mig.
SvaraRaderaOch att ha konstant ont utöver det - usch, det kan verkligen inte vara kul. Jag röstar på kiropraktorn. Hoppas det blir bättre snart!
Men hu...så jobbigt det låter?
SvaraRaderaMen du, nu ska jag vara sådär hopplöst modern...men har du provat allas lilla gullegris, spikmattan? Jag tänker faktiskt slå till på en så snart jag kan, ALLA säger ju att det funkar. ALLA!
Och iofsg, flyttar kotor gör den nog inte...men om man får fart på blodet så gör nog det en hel del...
Känns som om det är värt att prova iaf...
kram till dig, o din stackars onda rygg!
Alison: Ja, det allra jobbigaste är ju det där att inte känna igen sig själv. Jag VILL ju inte vara den där tråkiga, sura, gnälliga, men det är faktiskt helt omöjligt att tygla sig när tröttheten (och den onda ryggen) spökar. Någon måste ju klä skott för natten och det känns lite väl larvigt att vara sur på de stackars barnen som ju inte kan hjälpa det (men maken kan, minsann...). Och vad gäller ryggen är det oftast värst smärtor dagarna efter det att kotorna roterat. Sen är det som att det lugnar sig något, men stelheten och molet är kvar, så du har en stark kandidat i kiropraktorn. Jag skrapar i botten på pengakistan och släpar mig dit...
SvaraRaderafröken blund slår dank: Huja... Men med många år av ryggpina så är jag ju relativt van; det är bara de där perioderna av överj-vlighet som måste ventileras;)... Spikmattan finns redan i hemmet (säger jag, och rodnar lite grann...), men är ännu mest testad på maken. Tror faktiskt att jag ska ta mig ett litet ligg på den ikväll. Det kan nog inte bli sämre i alla fall. Kram tillbaka!