Som allt annat, skulle jag haft svårt att förstå riktigt hur prövande trotsåldern är innan jag hamnade rakt i den tillsammans med min guide Rubinen. För övrigt tvistas det väl om det överhuvudtaget finns något som man kan kalla trotsålder; upptäckarålder lär vara att föredra enligt vissa.
Ungefär sen Rubinen blev sjuk förra onsdagen har trotset varit på maxvolym. Så där högt som det också kan vara på diskon när toaletten vibrerar av basgångarna. Den har funnits med från morgon till kväll och även nu på senaste tiden när Rubinen vaknat under natten. I natt kl 4 slängde han t ex sin kudde över hela rummet tillsammans med Spöket Laban medan han illvrålade av vrede och frustration.
Vissa människor, som antingen sett ett av hans utbrott eller hört mig berätta om dem, har frågat oss "Varför är han så arg?". Jag blev irriterad i början (jo, fortfarande) och ruvade på likvärdiga kontringar, men valde istället att berätta för dessa uppenbarligen oinvigda personer om hur trotsåldern kan visa sig hos vissa barn, lika uppenbart; inte deras egna. Men nu börjar jag känna att jag tappar greppet, orken och tålamodet. Och den där obehagliga frågan om "normalt" dyker allt oftare upp: Är det något fel? Borde vi söka hjälp? Går det verkligen över det här och i så fall vad finns kvar av familjen efter det? Och vi har nog faktiskt verkligen försökt allt, inklusive självklart att fråga honom vad det är, om det är något, vad han är arg på?
Jag längtar efter att börja jobba igen för att slippa lämningarna, hämtningarna och påklädningarna. På dagis under dagarna är allt lugnt i alla fall.
Shit, vad tufft. Det är ju så att vissa saker är svårt att förstå innan man är med om det själv. Trots och sömnbrist är två typiska. Man kan ju tänka sig innan hur det är (lite stressande), tills man upplever det med sitt eget barn och det är håller på att knäcka en helt.
SvaraRaderaJag har inga bra råd (är ju också mitt uppe i den där perioden...), men kanske kan det vara skönt att prata igen med er BVC-sköterska, som verkar vara så bra, och be om råd om var man kan ringa och prata. Just för att få bukt med känslan "är det normalt"? Det är säkert helt normalt, men ni kan behöva en kanal ut för att slippa känslan som gnager. Bara att få höra att man inte är ensam gör så mycket. Och kanske få något råd man inte fått innan.
Så skönt att det funkar på dagis i alla fall. Och att den som är hemma får en liten avlastning och egentid med Pydden... Stor, stor styrkekram till dig!
jag har egentligen inte heller några bra råd... min stora har också en hel del raseriutbrott och har haft det länge, jag tror nog aldrig att det kommer att "gå över" helt, att det faktiskt delvis handlar om läggning. jag tycker som Anna, att få ventilera det med någon proffsig bvc-sköterska tex kan väl inte vara fel? och det att det funkar på dagis är väl ett väldigt bra och sunt tecken? om det handlade om ilska och attacker utöver det så kallade normala skulle de säkert äga rum även där... kram!
SvaraRaderaMed tre småkottar hemma (de fyller i vinter 2, 4 och 6 år) känns det verkligen igen med trotsfaser - vi har gått igenom några stycken! Jag har tänkt mycket på trots (eller utvecklingsfaser eller vad man ska kalla dem) senaste tiden och det som slår mig är att det verkar som det är olika saker som är viktigt för mina tre barn. Min äldsta vill framförallt bestämma själv, den andra vill klara själv och minstingen vill bli förstådd. Exempel: äldsta vill bestämma själv vad hon ska ha på sig annars får hon ett utbrott, andra vill kunna få på sig tröjan själv och om man gör det åt henne blir hon tokig och man måste börja om från början och minstingen vill att vi ska förstå att han inte vill klä sig just nu utan leka med bilarna. Alltså, detta är när man är i dessa faser och emellan kan det gå hur bra som helst att klä!
SvaraRaderaVad som hjälpt mig är insikten om att barnet faktiskt inte trotsar för att vara hemsk mot mig även om det ibland känns så. I stället har barnet faktiskt ett syfte bakom även om inte jag ser det. Barnet som trotsar har också obesvarade frågor som den försöker få svar på genom att trotsa och man måste försöka svara på dessa.
Men det är jättesvårt. Jag tror inte att din son är onormal, trotsfaser kan verkligen vara outhärdliga. Försök bemöta det på det sätt som känns rätt i magen så känns det inte lika hopplöst. Och det är faktiskt okej att bli arg tillbaka och visa tydligt att gränsen är nådd. Och slösa på kärlek däremellan!
Kämpa på!
Det verkar ju osannolikt att det skulle fötts två komplett onormala trotsmonster i juni 2007 (Rubinen och Barnet, alltså), eller hur? Vetskapen om att det finns fler i samma situation gör ialla fall mig lugn. Och så det faktum att de fungerar "normalt" på dagis, förstås. Så jag tror de är helt normala, båda två, trots att det är helt obegripligt att en så liten hjärna kan få en sådan massiv härdsmälta - flera gånger om dagen dessutom!
SvaraRaderaMitt mantra är (snott av Johannai Jakan): egen vilja är bra! (Vågar de säga ifrån redan som tvååringar kommer ingen sätta sig på dem senare i livet, vilket är BRA!)
Hoppas du får det riktigt skönt på jobbet, trots i mindre doser borde bli lättare att leva med!
Anna ser dej: Tack för peppen och kloka ord! Visst hjälper det att få höra att andra är i samma situation och just nu lapar jag i mig andras trotsinlägg på bloggar och passagen om tvååringstrotsen i Trotsboken. För jag tror ju att det är normalt. Det gör jag. Men hu så jobbigt. Kram!
SvaraRaderafru a: Det är både skrämmande och tröstande att höra om vredesutbrotten som fortsätter, men jag tror som du att det handlar om en personlighetsläggning och då finns det ju inget som egentligen talar för att "det går över". I alla fall inte om man snarare vill se det som en upptäckar-egenskap... Det ÄR skönt att det funkar på dagis och nu (peppar, peppar) funkar vissa moment utan friktion med den ömme fadern. Kram!
Anna Fredag: Kul att få en kommentar från dig och ja, du har ju faktiskt varit igenom en del trotsperioder, som du säger. Du gav mig en del att tänka på; tack! Det verkar vara viljan att kunna göra själv, men inte riktigt vara där än, som är Rubinens stora problem. Det och svårigheten att hitta ord för vad som irriterar. Tyvärr är det väl den där tvåspråkigheten som visar sin sämre sida. Tack så mycket för pepp och jag länkar gärna till din blogg här på sidan om det är ok?
mellanbarnet: Det låter onekligen osannolikt och därför är det kanske min största (?) tröst just nu att Rubinen har en hemlig tvilling i Barnet. Det och att det fr o m måndag är maken som ska slåss. och jag tror absolut att det är urbra att den egna viljan är så tydlig och stark; det är ju bara det att min också är det... Tack för pepp och för de där trotslikheterna (hur skumt det än låter;))!