Det finns de som flyttar till förort eller åtminstone hus med orsaken att stan är så farlig för barn. Jag kan hålla med. Den är farlig för oss alla. Det är ju farligt att leva och röra sig överhuvudtaget.
Där jag växte upp var det golfgreens-putsade gräsmattor, hus efter hus efter hus med likadana elljusstakar i fönstren vid jul, inofficiella lämna-företrädes-regler och leka på gatan-tillvaro. Men, vi hade vår beskärda del av blottare, mobbare, misshandel och annat trevligt; allt som man vill skydda sina barn mot.
Jag tror inte det finns ett enda rätt vad gäller hur man låter sina barn växa upp. Valet måste vara familjens gemensamma.
I natt briserade en rejäl sprängladdning på vår gata. Jag missade den uppenbarligen, slagen-i-huvudet-tungt sovande i sonens rum efter några härliga störningstimmar av lilla tandfröken. Maken vaknade av att sovrumsfönstren skakade av en horribel smäll och mötte grannarnas ansikten i fönstren mitt-emot. En uppgörelse. En "liten" sprängladdning. En hel lokal fullständigt sönderblåst. Jaha. Alla "tänk om" som figurerar i mitt huvud är lyckligen lite dåsiga pga nattens övningar. Men jag frågar mig igenom allt det här ändå, om detta är den tillvaro som Rubinen och Pydd ska växa upp i?
oj, jösses! detonerande sprängladdningar vill man förstås inte ha i grannskapet, men annars tror jag man växer upp alldeles utmärkt i stan. allt har ju sina för- och nackdelar. vad vill ni då, längtar ni efter hus? för oss har det varit det avgörande, att vi plötsligt längtade efter ett hus (och sen plötsligt efter ännu mer hus och ännu mer trädgård...). och då fick det bli längre och längre från stan, av ekonomiska skäl.
SvaraRaderaHu, läskigt! Ja, det finns mycket att våndas över i stan: avgaser, bilar, pundare. men sprängladdningar hör ju inte till det man tänker på först direkt... Vilken tur att det var tillräckligt långt bort från er. Puh. Ett dilemma är det där med boendet i alla fall. Nära allt, dyrt och utan trädgård eller pendla, bil och med trädgård. Det är väldigt dagsberoende hur jag känner för det. Hoppas ni får en underbar helg! Kram
SvaraRaderaUsch vad läskigt! Ja, villa eller inte villa, det är frågan och ståndpunkten pendlar verkligen dag för dag. Jag vill bo i hus, ha tomt och skotta snö, men villaförorter ger mig lite ont i magen...
SvaraRaderafru a: ja, det ekonomiska är definitivt en punkt, men vi har väl varit överens om att föräldraledigheterna har tjänat på att vara i stan av sociala skäl. Sen är närhetsaspekten ju en guldsituation; 2 min till jobbet, 3 min till dagis, 4 min mellan jobb och dagis... Svårslaget...
SvaraRaderaAnna ser dej: Mm, dagsberoende var ordet, men jag har absolut haft fler dagdrömmar om mig själv i ett hus på sistone, därmed inte sagt att jag är övertygad. Men explosioner går bort, helt klart. Hoppas ni haft en bra helg! Kramar!
mellanbarnet: Ja, blä. Lustigt det där med snöskottning, för det var en av mina inre syner häromdagen och I liked. Konstigt. Håller med om förortskänslan...