Som tidigare nämnts är Små Einsteins just nu ett inslag i vår (tillfrisknande) vardag. Favoritavsnittet alla kategorier är "Den uppdragbara leksaksprinsen" med musiken ur Nötknäpparen.
Det ledde till att vi klockan 8 i morse satte på nämnda svit på högsta volym på Ipoden och dansade till "Waltz of the Flowers". Och mina ögon tårades med min nu feberfria Rubin i famnen för det var så vackert på något sätt. Just detta ögonblick. Solen genom vardagsrumsfönstren, tre helt obeskrivligt jobbiga men avklarade sjukdomsdagar bakom oss och nu helgmorgon med (halv)friska barn och fantastisk dansmusik runt omkring oss.
Det är för sådana ögonblick jag lever. Det är för sådana ögonblick jag konstaterar att det är värt det; alltihop - koliken, trotsen, oron, sjukdomar, sömnlöshet och kaputt kropp.
Och jag klarade det faktiskt. Det låter kanske löjligt och tamt, för man SKA ju göra det, vadå, vilken förälder har inte varit i samma sits och klarat det. Fast jag hade det inte och nu har jag.
Det handlar ju förstås om bristande självförtroende, bristen på tilltro till den egna förmågan och därför är det så makalöst gött när det funkar. Det funkar! Och jag tycker att det hänt något under våra tre dagar tillsammans under de här förhållandena. Vi har tagit oss över en tröskel som jag var så rädd för. Jag dog inte. Jag är riktigt lycklig idag. Riktigt riktigt lycklig. Men på måndag blir det dagis igen. Så det så.
Fantastiskt! Du är värd att vara så lycklig, när du varit hemma tre dagar med två (!) sjuka barn. Jag måste ärligt säga, att jag inte vet om jag hade klarat det. Men det vet jag väl efteråt. :) Precis som du.
SvaraRaderaFröken K: Tack snälla du! Och jag är helt övertygad om att du skulle klara det du också, men, som sagt, själv vet man ju det först efteråt!
SvaraRaderaÅh, vad härligt! De Där Ögonblicken är värda precis allt.
SvaraRaderaAlison: Ja, visst är de och det gäller att komma ihåg dem även en stund senare när Trotset kommer tillbaka...
SvaraRadera