I morse kände jag hur jag bara inte orkade längre. Orkade inte fler tvåårings-slag och trots, orkade inte mer gnäll från en dotter som förföljer mig med snor rinnande och separationsångest lysande i ögonen, orkade inte vara närvarande mamma, helt enkelt.
Så jag gick.
Nu sitter jag på jobbet framför datorn, dit jag snart ska bege mig på heltid igen och försöker andas. Jag märker att andningen sitter spänt, axlarna befinner sig uppe vid öronen och det är nästan så att jag glömt hur man gör när man drar in luft i lungorna. Jag försöker kämpa mot impulsen att gå hem igen, men vet ju logiskt att barnen klarar sig utomordentligt bra med sin pappa och imorgon börjar hela trallen av vardag igen.
Så jag stannar här. Ett tag till.
det tror jag du gör rätt i... kram!
SvaraRaderaJa du, sådär kan jag också känna då och då. Och har man bara möjlighet - GÅ IVÄG! Ja, det måste jag iallafall, för att inte bryta ihop helt!
SvaraRaderaHärligt att du klarar det. Jag var ute med en väninna igår för första gången sedan jag blev gravid. Det är nästan två år sedan. Det gick bra, men jag skickade konstant sms och frågade hur det gick. Önskar jag var lika avslappnad som du.
SvaraRaderaHoppas du fick ny energi att klara kommande vecka.
Jag förstår dig. Precis. Var själv millimeter från sammanbrott idag. Tvååringar alltså... De vet verkligen hur de ska knäcka föräldrarna.
SvaraRaderaHoppas timeouten hjälpte!
Säger som de andra, har man möjlighet så: fly! Någon annan gång är det kanske du som orkar och maken som är slutkörd. Man får hjälpas åt, helt enkelt.
SvaraRaderaHoppas verkligen att det lättar för er snart, vet precis hur det känns. Sov gott i natt! Kram!
fru a: Ja, det gjorde jag. Något lättare att komma hem igen, men dagen var en sådan man drömmer mardrömmar om... Kram tillbaka!
SvaraRaderaAnnas garndrömmar: I såna här lägen är det ju fantastiskt att faktiskt ha möjligheten att kunna gå. Å andra sidan kanske man tillåter sig att ta ut känslan ordentligt när det är möjligt också...
Fröken K: Det var svårare att ge sig iväg när jag var hemma med Rubinen, men jag tror att koliken och den stress som den skapade gjorde att övningen blev en nödvändighet. Nu är det enormt skönt att kunna sticka och veta att allt ordnar sig nästan till det bättre om jag bara får andas i fred. Härligt för dig med lite egentid med kompisen!
mellanbarnet: Ja, alltså, jag tror aldrig jag blivit så provocerad tidigare i livet som jag blir av unge herr Trots. Och frågan är om vredesutbrotten eller de små förmädliga skratten när man nästan är galen av raseri är värst...;) 7 months to go...
Alison: Jag tror att din sov-gott-önskan gjorde magi! Båda barnen sov utan uppvak till klockan 6. Det har ALDRIG hänt. Och som sagt, det är för väl att man är två. Kram tillbaka!
Bra att du gick! Starkt av dig att göra det.
SvaraRaderaSjälv gick jag faktiskt också inatt när Lillan vägrade somna. Fast jag stack inte till jobbet, bara till ett annat rum :)
Stor kram!
Ibland är det enda lösningen. Att gå. Det är klokt och starkt av dig. För det kräver också kraft, att gå. Jag hoppas ni får det bättre snart. Kanske är det så att det faktiskt kommer bli enklare för dig och Rubinen när du börjar jobba igen. Jag tror att det ibland funkar som för oss vuxna - att det är de man tillbringar mest tid med och som alltid finns där som man blir som argast på och som får ta en massa skit. Och, som många sagt, det är helt fantastiskt underbart att vara två i såna lägen. Stor kram till dig!
SvaraRaderasmart av dig att gå. skönt att du kunde gå.
SvaraRaderaatt du hade nånstans att ta vägen.
det kommer bara att göra gott!
stor kram till dig!
C: Pauser är livsviktiga tror jag. Både de som man kan göra i ett annat rum med öronproppar i öronen och de som tar en till ett annat land! Stor kram till dig!
SvaraRaderaAnna ser dej: Jag tror också att det blir enklare, åtminstone för mig, när jag börjar jobba. Och det är ju så SNART nu. Skönt och jobbigt på en och samma gång. Skönt är det i alla fall att maken nu får stångas lite mer och djupna ännu mer i sin relation till barnen. Stor kram tillbaka!
fröken blund slår dank: Ja, i såna lägen är det ganska gött att ha jobbet på 2 minuters avstånd och på söndagarna får jag faktiskt ganska mycket lugn och ro där...;) Stor kram tillbaka!