... uppkommer ur desperationen diverse intressanta dialoger och situationer jag hade ryst åt för fem år sedan:
Jag med mild röst: Kom nu, min kära Rubin, så ska vi sätta på dig lite kläder för att gå till dagis...!
Rubinen: Nej.
Jag, fortsatt med mild röst: Jo, kom nu, älskade lilla vän. Nu är det dags och det regnar ute så du måste ha kläder på dig.
Rubinen springer iväg samtidigt som han ropar nej.
Jag, nu med förställd löjlig röst: Men jag, polisbilen, (Här håller jag Rubinens polisbil framför honom) vill att du kommer nu och sätter på dig kläderna! Jag kan hjälpa dig! Vilket ska gå först höger- eller vänsterbenet?
Rubinen: Nej. Inget.
Och så tar han polisbilen och springer sin väg igen. Jag går efter med en jag-vill-inte-se-blick på Pydden som svettas i sin overall och nu har ställt sig upp mot Rubinens säng.
Jag, nu med spöket Laban i handen och en annan slags förställd röst: Snälla Rubinen, kom nu, för Pydd är varm och arg och jag vill gå med dig till dagis nu! Jag hjälper dig på med overallen!
Rubinen: Jag vill INTEEEEEEE!
Även idag slutade sessionen med gråt och tandagnisslan, tvingad påklädning, arg lillasyster och apsur mor. Imorgon gör vi det vinnande konceptet "pappa klär på dig" igen.
Med lite distans är det t o m ganska komiskt i all sin jobbighet.
Ja, så här för en utomstående låter det faktiskt rätt komiskt :)
SvaraRaderaMen jag kan tänka mig att det är vansinnigt jobbigt och tärande.
Hoppas Rubinen slutar trotsa snart!
Här väntar vi med spänning på 9-månaders-jobbigheterna...
Trots-fri kram till dig!
/C
C: Ja, haha! Skönt att det faktiskt i allmänhet går att ta ett steg tillbaka och skratta för sig själv när momentet väl är avklarat... Om man inte suckar förstås, för jag kan ju bara inte förstå, rent logiskt, att han orkar bråka om samma saker varje dag.
SvaraRaderaJag bävar också lite inför de 9- månadernas prövning...
Kram tillbaka!
aaaaahhhh! ja, vad gör man inte? :)
SvaraRaderahahahahahahaha! jo, när man får lite distans så är det ju ganska kul:D men, det är så jäkla jobbigt när man är mitt i det. känner så väl igen mig i lockandet och pockandet och ändå så kan det bli fullständigt kaos i slutändan. jag tycker att ni är kloka som kör på konceptet pappa-klär-på. Hellre en svettig unge än kaos, skrik och tårar att starta morgonen med. Och, you go girl! Det kommer gå över, det gör det, det är bara att härda ut. (Hoppas jag som är i samma sits...) Stora styrkekramar från annan trotstrött mamma i bloggosfären!
SvaraRaderafru a: Ja, vad gör man INTE? Det är lite läskigt ibland att personförändringen är så total i vissa lägen;)...
SvaraRaderaAnna ser dej: Visst är det en ständig förhoppning och ett lika ständigt mantra just nu: DET GÅR ÖVER, DET GÅR ÖVER. För visst gör det?! VÄL!? Skönt i vilket fall som helst att dela erfarenheten...;) Kramar tillbaka!