och det osannolika händer att båda barnen sover utan avbrott till klockan 6.
Trotsutbrotten denna morgon var få i antalet och lämningen på dagis efter tomtestegspromenaden var sagolik. I'm amazed.
Men, i ljuset av mardömmen som var gårdagen - eller som egentligen startade med ett mega-gräl redan i fredags - så kändes det nästan nödvändigt.
Igår fick jag känna var min gräns går. Jag fick också prata med maken efter läggningarna om allt det där förbjudna; känslor av ren avsky, av otillräcklighet, av ren och skär skam. Upplevelsen av att ha helt olika slags kärlek - men inte olika mycket - för de helt olika barnen. Kärlek trots allt. Och upplevelsen av att Rubinen och jag stångas och stångas och stångas. Det gör ont, men är förmodligen helt som det ska och fullständigt nödvändigt. Men nu väntar jag gärna ett litet tag till nästa gång.
vad bra att ni fick prata.
SvaraRaderaför som nån klok gumma skrev...troll spricker i solsken. och all den där skammen behöver spricka. för den gör ändå inget gott där innanför bröstkorgen.
den bara ställer till det.
när det är nog, så är det nog. och det är oxå oftast då som det sker en förändring...
jag håller mina tummar.
kramelikram!
Så bra, så nödvändigt det är att få ventilera de där tankarna. Jag vet... Bara att uttala dem gör ju ofta att det faktiskt känns lättare. Och det är nog bara att inse att det är mycket man ska få lära sig av sina barn. Vissa saker är lätta och vissa är svåra. Men kanske är de alla nödvändiga. Förändringen kommer, det tror jag, men det gäller att orka igenom alla faser. Vet hur tungt det kan vara och att det inte alltid är så lätt. Kärleken är blandad med många andra känslor och det får den vara. Och visst är det så att kärleken till barnen inte är exakt samma även om den är lika mycket.
SvaraRaderaStötta varandra och försök göra vardagen enkel och bra. Och så mycket kärlek som det går, från alla håll. Jag skickar stor styrkekram och håller tummarna för att förändringen kommer snart!
fröken blund slår dank: Ja, jag vet inte varför man (jag) tänker på att prata om sådana här saker lite oftare med närmaste personen (maken). Det är som att vardagen tar överhanden, orden försvinner och jag reduceras till trots-åring jag med. Jag hoppas också på förändring. Snart. Eller en ordentlig paus i alla fall. Kramar för fina ord!
SvaraRaderaAnna ser dej: Tusen tack för pepp. Åh, vad sådant behövs, liksom vetskapen om att man inte är ensam om att känna skumma saker. Och visst är det så att kärleken är en hel kompott av känslor, tankar och visshet. Och aldrig aldrig mätbar utan bara existerande. Tack så mycket för kramen! Skickar en tillbaka i visningstider!