söndag 1 november 2009

Tid 4

Pydden kryper. Någon meter i alla fall, på händer och knän. Det är stort. När jag ser henne ta sig framåt lite trevande, spritter något till inombords och jag saknar lite. Saknar det där lilla spädbarnet som avlägsnar sig allt mer. Samtidigt är det ju så otroligt skönt. Plötsligt ligger inte alla de där "Tänk när barnen är så stora så att..." så långt borta längre.

Vi hann aldrig riktigt uppleva en sån tid. När Rubinen hade hunnit bli så där stor att friheten som vuxna kommit tillbaka något, låg där redan ett litet frö och växte som påminde om att en ny, ganska tung och påfrestande tid var i antågande. En ny spännande tid förvisso, men ändå en slags pausknapp för fortsättningen; vad kan man göra mer - uppleva - tillsammans med barn annat än att bara sköta om och ta om hand? Redan nu börjar vi ana lite smått. Största gudstjänsten, rent deltagarmässigt, under året - Luciahögtiden - närmar sig med stormsteg. Dit ska jag gå i år. Med Rubinen. Det är också stort.

3 kommentarer:

  1. spännande...undra vad han kommer att tycka om det? det är så stort och mäktigt i kyrkan att jag kommer ihåg att jag själv tyckte nästan att det var lite läskigt på nåt sätt, samtidigt som där fanns en känsla i luften som talade om att det var allt annat än farligt...
    Nu har väl Rubinen varit i kyrkan förut gissar jag på eftersom du jobbar där, men ändå? Det är ju som du skriver, extra stort under Lucia.
    Kramo!

    SvaraRadera
  2. Åh, kryper hon! Vad häftigt!
    Jag går här och väntar på att Lillan ska börja krypa. Fast egentligen vet jag inte varför jag väntar så på det.
    Som du säger saknar man den där lilla spädisen även om det är fantastiskt att få lära känna det lilla barnet. Att krypa är ju ett stort frigörelse-steg.
    Dessutom, på ett mycket mer jordnära plan, innebär en kryp-premiär att huset måste barnsäkras...

    Novemberkram till er!

    SvaraRadera
  3. fröken blund slår dank: Jo, Rubinen har varit en del i kyrkan, men mer på besök för lite ljuständning än i gudstjänstsammanhang. Jag har märkt att många barn, trots att de kanske inte har någon uttalad relation till kyrkan, ändå beter sig väldigt annorlunda i ett kyrkorum. Många, that is, inte alla...;) Just för att jag märkt att Rubinen tillhör den förstnämnda skaran, vågar jag mig på att ta dit honom. Eller, rättare sagt, tror jag NU att jag ska våga. Det är möjligt att när dagen kommer så ser jag hur vi i panik försöker bära ut en vilt skrikande och trotsande Rubin förbi skönsjungande människor i vitt och genom en masssa på 1400 pers. Hu. Kram tillbaka!

    C: Ja, visst är det häftigt! Plötsligt ser hon helt annorlunda ut. Nästan så att jag inte känner igen henne. Och, ja, barnsäkrandet går väl sådär. Förra gången hade vi ju inte en Rubin som sprang omkring och gjorde lägenheten osäker för krypande småbarn. Nu får man ha koll så att inte allt man tror sig ha gjort plötsligt är ogjort... Stor kram tillbaka!

    SvaraRadera