...ringde maken efter lunchen då vi egentligen skulle vara på väg ut. Pydd andades konstigt, stötvis och gnydde, gnydde, gnydde. Personlighetsförändrad klamrade hon sig fast runt halsen på mig och gick inte riktigt att nå. Ambulansen tog en evighet, tyckte vi, och maken hann ringa en gång till innan de äntligen var framme.
Lungorna lät inte konstigt. Det konstaterades i alla fall snabbt, men jag och Pydden fick åka med ambulansen till Barnakuten för en grundligare undersökning. Väl nere lugnade hon ner sig och kunde t o m kosta på sig att flirta med ambulansmannen. Dock i ett tröttare tillstånd än jag sett henne i på länge. Och undersökningen på Barnakuten berättade ingenting. Lite röd i halsen. Snabbt gick det i alla fall och efter någon timme var vi i bilen tillbaka igen. Utan några egentliga svar. Pydd enbart i body, eftersom vi åkt in så...
Väl hemma fick hon några anfall till på liknande sätt. Det verkar vara kopplat till magen. Pyddens farfar (som är läkare) kunde ge några troliga förklaringar som hängde samman med hennes magsjuka under veckan och jag väljer att acceptera dem. Men fy attans vad läskigt det är. Nu är hon i säng i alla fall. Med Rubinens feber dessutom.
Nejmen usch. Så läskigt. Hoppas det inte är något farligt och att ni slipper mer av det. Jag hade gått i taket om det hade hänt mig.
SvaraRaderaMen usch vad hemskt! Och precis när ni hade börjat andas ut efter alla sjukdomar hit och dit. Hoppas det bara är något tillfälligt. Det är så synd om de små, de kan ju inte berätta hur de mår.
SvaraRaderaGah! Jag blir helt kallsvettig när jag läser. Det är ju det där samtalet man hoppas att man ALDRIG ska behöva ringa: 112... speciellt inte för att säga att något är fel på ens barn.
SvaraRaderaTråkigt att ni inte fick några bra svar på sjukhuset och att ni måste vänta så länge på ambulansen. När jag försöker tänka mig in i situationen skulle jag nog känna att ta kontakt med akutvård är en sista utväg när man själv inte vet vad man ska göra längre. Att då inte få hjälp/svar av dem och finna sig själv hemma igen med sitt "trumfkort" spelat och inget mer att ta till skulle kännas hemskt för mig. Tur då att ni har en farfar som kan ge svar och lugn!
Hoppas att hennes feber lägger sig, och så klart att det var sista gången hon behövde åka ambulans!
Stor kram!
Fröken K: Ja, något av det värsta att ställas inför. Och jag hoppas verkligen att jag slipper ringa det numret igen.
SvaraRaderaAlison: Nej, det är ju just det; inte ens R är speciellt bra på att lokalisera varifrån smärta kommer, så det lär väl dröja innan vi får några hjälpande svar från L...
C: Precis. Och rent tekniskt är det ju fortfarande bara maken som ringt. Hoppas att det räcker för familjens del... Du har helt rätt i det där också- ringa 112 gör man ju bara när man inte har någon annan utväg. Och så här i efterhand har jag kommit på tusen saker jag skulle sagt och frågat om, men jag blev så paff av att läkaren undvek att titta på mig under hela undersökningen och kom av mig av att jag liksom hamnade utanför. Mycket skönt då att ha farfar. Stor kram!
Usch vad jobbigt! Man blir galen av oro när ens barn blir svårt sjuk, jag har varit där själv många gånger. Hoppas att ni känner att ni har fått en förklaring så att ni kan sova lugnt framöver.
SvaraRaderaMitt råd är att du alltid ska lita på din magkänsla. Oavsett vad läkarna säger. Upplever du att något är galet med ditt barn så åk in. Hellre en gång för mycket. En förälder känner alltid sitt barn bäst.
Magda.nu *En fjärt i rymden: Ja, visst blir man galen av oro när barnen är sjuka. Speciellt när man inte riktigt kan förstå vad det handlar om, bara att det är något som är riktigt fel. Jag ringde vårdcentralen idag eftersom kramperna återkommit och sömnen de senaste två nätterna har varit helt kass. Något fel är det med henne oavsett vad akutenläkaren konstaterade. Tack för peppet!
SvaraRaderaHjälp, vad läskigt! Jag hoppas att ni får ordning på vad det kan vara som ställde till det så ni kan släppa det. Stor kram i efterhand
SvaraRaderamen hu vad otäckt! skönt att det inte var något annat, nog nu...
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, det känns viktigt nu att få det utrett och få svar på vad det handlar om. Ikväll blev det röntgen av magen. Inga plastgrejor eller metallspikar så långt ögat nådde i alla fall. Skönt. Kram tillbaka!
SvaraRaderafru a: Ja, nog nu. Men vintern är ju lång och barnen små. Suck. Att det ska vara en sådan här dans på minfält varje höst-vinter...
nej men fy vad hemskt...
SvaraRaderastackars er. man blir ju helt ifrån sig av oro. och att ringa 112...det är ju en mardröm...jag hoppas verkligen att lilla p frisknar till.
Stor kram!
fröken blund slår dank: Ja, jag hoppas på att aldrig mer behöva slå det numret. Ja, eller du förstår ju vad jag menar. Det är ju bra att det FINNS. Stor kram tillbaka!
SvaraRadera