Österlen lyser

Vi hävdade att det var en tradition, men det måste nog till fler besök för att kallas det. Oavsett vad, så får det nog bli så nu: Österlen lyser.

Första gången var för tre år sedan. Rubinen var alldeles ny i magen och vi tillbringade helgen med min syster och hennes S. På lördagskvällen åkte vi i bilen till Vitaby kyrka genom ett av hundratals ljus upplyst Vitaby. Kyrkogården strålade av ljus från gravarna och från marschaller som lyste längs en slinga där besökarna leddes runt i mörkret. Läsningar på olika håll på kyrkogården och kyrkan; varm och upplyst med gott om besökare så där på Alla helgons dag. Vi tände ljus och stod i stillhet och tog in stämningen. Efter besöket värmde vi våra frusna kroppar vid den härliga sprakande vedugnen i huset på landet och la pussel medan vi umgicks över varmt te och en god middag.

Igår var vi där igen. Nu med två barn, lite extra uppmärksamma eftersom scenariot var så speciellt. Rubinen stod med stora ögon och stirrade på eldarna som brann på kyrkogården, sprang fram till marschallerna, viskade andaktsfullt i kyrkan i samband med att han fick tända ett ljus att sätta i en ljusbärare. Pydd, tyst och koncentrerad, i sele på min mage, spejandes ut i mörkret på ljusglimtarna och på den fantastiska månen som stod som en klar, rund boll ovanför kyrktaket. En helt annan upplevelse än sist, men minst lika stark. Åh, vad det är underbart att få upptäcka världen på nytt genom våra barn!