Tidseffektiv?

Är så otroligt trött just nu. En natt av förvärkar som man dvalar sig igenom är trots allt en natt utan alltför mycket sömn. Hade varit väldigt skönt att få sova en helnatt inte minst för att känna att morgondagen kan vara till nytta.
Det känns lite som en kamp om tiden.

Idag jagades jag hela tiden av tanken - "tänk, vad skönt att ha gjort det här och det där också innan barnet är fött!". Följden var alltså att jag inte tog mig någon tid alls att vila. Istället använde jag tvättiden till max och tvättade t o m duschdraperiet...
"Vem vet när vi kommer ha tid att göra det nästa gång?", tänkte jag medan jag sprang ner i tvättstugan för tjugonde gången...

Spridda tankar

Fortfarande solsken, en glad doktor som konstaterade att sonens hand ser superfin ut och egentid (dock mycket uppbokad med största tvätten på länge) gör att dagen känns riktigt ok än så länge!

Lyssnar på A Camp och konstaterar att skivan verkligen vinner för varje lyssning.

Har dessutom budat hem en bärsjal som jag ska lära mig teknikerna kring. Med sonen kändes det aldrig aktuellt trots vagnsvägran under 3,5 månader. Istället blev det ett ändlöst bärande i babybjörn, vilket också fungerade riktigt bra och promenaderna var sällan under 2 timmar trots tyngden... Jag lärde mig också att fika med en bebis sovande i selet; ja, kort sagt att göra allt på det sättet t o m gå på toaletten... Undrar om det också är en sådan sak som sitter i ryggmärgen som cyklande?
Förutom tiden på mvc igår har jag inte haft något bokat för veckan eftersom jag var övertygad om att den här veckan inte skulle existera. Nu verkar den ju göra det, så jag har vågat göra lunchbokningar både för imorgon och på fredag. I natt vaknade jag av förvärkar ett antal gånger och det tycktes mig att varje gång jag ändrade läge satte det igång igen. Nu finns det inga föraningar förutom trycket på nerverna och ischiasen som inte vill lägga av, men inte ett spår av någon början på proppavlossning tyvärr...

Egentid

Gav till slut upp när jag försökte lägga sonen ute hos hans mormor och morfar för lunchsömnen tidigare idag. Kände att, nä, nu måste jag bara härifrån för lite egentid och jag vet faktiskt ännu inte hur det gick. Det lär visa sig.

I övrigt var det en positiv omläggningssejour hos doktorn idag som visade att handen är nästintill färdigläkt. Blir det inget annat, som förkylning, feber eller andra olyckor, så bär det av till förskolan imorgon. Tror verkligen att det behövs nu också, inte minst för att vi inte ska hamna där vi försökte undvika att hamna när vi planerade sonens förskolestart - dvs i en kombination av nytt syskon och ivägskickning till dagis. Men mitt i all sjukdom och olycka och brist på vila/jobb (för makens del) så har det varit en mysig tid tillsammans. Sonen har varit på strålande humör mestadels och allt går så otroligt mycket lättare då!

Har lyckats få tag på amningsbehåar att komplettera de redan existerande (och rejält sunkiga) med som faktiskt vra riktigt fina. Nu återstår förstås att se hur de funkar i praktiken. De gamla vet jag redan för- och nackdelar med, men vem vet, kanske blir det helt annorlunda den här gången? Kanske blir det inte ens någon amning... Har lyckats bli överraskad inom områden jag bara räknat med skulle funka tidigare, så kanske även här...
Skum känsla att vi snart, om allt går bra, är fyra i familjen. Och snart är ju faktiskt verkligen snart.

Söndagskänslor

Något ytterligare lite lättare med allt idag.
Jag har i allmänhet en slags omvänd känsla kring söndagar nuförtiden. Under skoltiden kände jag av söndagsångesten fullt ut. Jag har faktiskt minnen av riktigt hur illa det kändes och kan smaka det på tungan. Det "lustiga" är att det är starkt förknippat med hästar och ridhus. Kanske för att jag alltid tycktes ta ridlektioner på söndagar; åtminstone i 7 år eller något liknande. Jag har inga som helst positiva minnen från ridandet och om det verkligen stämmer att det var så förskräckligt, gör det ju lite ont att jag inte kunde ta bladet från munnen och säga att jag ville sluta. Varför var det så svårt?

Frågan så här i efterhand är kanske istället vad som skapade vad. Ville jag så ogärna rida att söndagsångesten skapades av det, eller råkade de stackars hästarna drabbas av min allmänt olustiga känsla kring söndagar (tillbaka till den förhatliga mellanstadieskolan...) och därmed för alltid vara ett minerat område?

Nåja, den en gång så starka aversionen kring söndagar är sedan länge begravd och numera är söndagar primärt arbetsdagar av roligare karaktär. Vilken dag som fungerar som söndag är så flytande att det inte går att fästa några specifika känslor på en särskild veckodag. Skönt.

Dagen idag har dock inte varit så arbetsbetonad annat än med försök att slutföra artikelskrivandet. Hmm, säger jag. Förhoppningen är att jag inte skjuter upp det så mycket att jag sitter här och klockar minuter mellan värkarna medan jag skriver det sista...

Hopp

Med en strålande glad son och en sol som just nu inte verkar vilja sluta lysa, känns t o m en fullständigt kaputt höft samt dess förlängning (dvs benet) hanterbart.
Förmiddagen har spenderats på lekplats och på väg från och till. Helgkänslan är total.
Sonens bandagelindning är dock fallfärdig (kan man skylla på vår hemmamiljö, måhända...?) och förhoppningsvis kan vi hålla ute smutsen tills på måndag då handen ska läggas om igen. Tur i oturen att detta inträffade på vintern så att vanten fungerar som ett naturligt skydd. Jag ser framför mig hur plågsamt det skulle vara att hålla honom borta från vatten och natur under vår- och sommartid...

Igår kväll kändes förvärkarna igen och det börjar kännas verkligt att snart möta den lilla människa som befinner sig i magen. Verkligt, men också lite skrämmande.

När sonen föddes blev det en bakvänd känsla av förlust i början när barnet jag lärt känna i magen plötsligt var borta. Gradvis vändes det förstås till stor kärlek till den nyfödde sonen allteftersom vi lärde känna varandra. Det är oerhört häftigt att få nåden att lära känna ytterligare en ny liten människa (om allt går bra). Någon som är annorlunda och helt egen med sina förutsättningar.

Nu ska här jobbas undan ett tag och sedan bär det av till mormor och morfar för lite eftermiddagsavlastning och veckohandel...

Februarisolen

...lyser genom fönstret och förenklar tankarna avsevärt. Har precis genomfört ytterligare en av de uppgifter som skulle prickas av innan dagen D. Nu är det bara sammanfattandet och ivägskickandet som ligger framför mig och det ska eftermiddagen ägnas åt när sonen vaknat från vilan och åkt iväg med sin pappa till kusinerna. På det stora hela känns livet helt ok just nu och då snackar vi ändå "februari"!

Men.
Vissa saker kan få mig att koka. Det är förmodligen därför jag arbetar med det jag gör. Ett av dessa områden som lätt blir föremål för kok är när människor tar sig mandat att uttala sig om saker som helt enkelt inte är deras expertis. Bara rena åsikter färgade av deras bristande kunskaper, fördomar eller ovilja att ta in omgivningen. Och ännu värre när deras auktoritet inom ett annat område används för att manifestera dessa ovetenskapliga rön.
En sådan man i övre medelåldern mötte min make idag på sjukhuset. Sonen fick handen omlagd och det konstaterades att det ser finfint ut och att det förmodligen inte dröjer mer än en vecka förrän handen är så gott som återställd. Detta konstaterades på 3 minuter med en mycket nonchalant attityd.
När så läkaren är på väg ut ur rummet gör maken "misstaget" att fråga om det därmed är ok för sonen att i nästa vecka återvända till förskolan, som verkligen varit saknad och längtad efter (och jo, från oss alla, men definitivt en massa från sonens sida).

-"Nä", svarar herr doktor (som förmodligen aldrig varit i närheten av en förskola eller för den delen eventuella egna barn i den åldern - den hemmavarande frun tog väl allt sådant...), "nu är det faktiskt pojkens hand som är det primära och han bör vistas i hemmamiljö." Punkt.

Ingenting om varför, inga vetenskapliga/medicinska argument som exempelvis eventuell infektionsrisk eller dylikt. Kort sagt ett rent tyckande från hans sida och ett underkännande av maken som tänkande och ansvarig förälder med en vetskap om vad som faktiskt är bäst för vår son. Svaret antydde dessutom att läkaren trodde att vi bara ville bli av med sonen så att vi kunde återgå till det som var mer viktigt; våra respektive jobb.
När det dessutom kom fram att sonen mycket snart ska bli storebror och att det för allas del just nu var viktigt med lugn och ro och rutiner, så var svaret än mer överlägset;
"Det här är faktiskt en piece of cake och bör behandlas så."
Återigen underförstått; vi bekväma föräldrar bör få pisk för att vi inte prioriterar läkningen av handen som uppenbarligen bara kan ske i isolerad hemmamiljö. Till detta bör tilläggas att doktorn såklart varken vet något om vår hemmamiljö eller något om förskolans syn på barn med bandage och i övrigt strålande allmäntillstånd.

För mig blir det tydligt att denne handkirurgs syn på förskoleverksamhet, föräldraskap och barns psykologiska utveckling är den springande orsaken till det uttalande han gör. Man missar inte att delge information om infektionsrisk, om det är det som är orsaken.
Ponera att jag skulle stå i mitt sammanhang och ha synpunkter på vilken typ av vård som bäst lämpar sig i olika situationer. Mina åsikter, om jag inte är utbildad i området, är faktiskt inte speciellt intressanta. Eller bör inte vara det. Tyvärr hade jag säkert kunnat använda min auktoritet i vissa sammanhang för att påverka människor att ta beslut som kan få ödesdigra konsekvenser. Det är verkligen inte min uppgift och jag har ett ansvar som yrkesmänniska att använda min auktoritet till det den är till för och inom det område den ligger.

Efter ett gemensamt ältande här hemma, har vi beslutat att det är vi föräldrar (ja, oj, vilket beslut) som i samråd med förskolan ska bestämma huruvida sonen kan gå dit på måndag. Då har han varit hemma i nästan en hel vecka (och dessförinnan ytterligare dagar av annan orsak), missat gemenskapen, verksamheten och sina viktiga rutiner. Det är nog för en fullt frisk pojke, tycker jag. Blir det komplikationer med handen under helgen, är vi såklart ansvariga som föräldrar att tänka om vårt beslut. Det förutsätter jag att vården har förtroende för oss att vi gör med sonens bästa i tankarna. Så det så.

Perfect day

Mja, kanske inte helt. Kroppen är fortfarande kass och jag inser hur smidigt det faktiskt var förra gången... Men på det stora hela har det varit en bra dag med vab-ande make och strålande käck son. Två promenader har vi också hunnit med trots det dåliga skicket på mina höfter. Och semlor förstås. Samt ett ljus som påminner om att det faktiskt kommer bli vår. Någon gång i alla fall. Även om temperaturen skvallrar om annat.
Ska bli intressant att höra vad handkirurgen säger imorgon. Blir det ytterligare vab i nästa vecka, mån tro..?