Gårdagskvällen ägnades åt jobb för min del. Riktigt riktigt roligt jobb med andra föräldrar, studiefilmer, bra diskussioner och gott fika. Första gången, som kändes väldigt kul och lovande för terminen.
Kvällen i övrigt tycktes dock ha annat i sitt sköte. Som akutsituationer av olika slag.
En livräddning.
Två sjukhusfärder, varav den ena fortfarande är under observation och den andra rörde vår alldeles egna lilla Rubin. Likt sist blev diagnosen virus. Har jag börjat bli så luttrad nu att jag tror på det där?
Medan jag satt i färd med att leda sammanhang på jobbet, begav sig maken i ilfart till akuten med en magond och dåsig Rubin genom kalla Malmökvällen. En, enligt maken, mycket bra doktor som själv hade en treåring, konstaterade att det inte var något direkt fel på vår Rubin. Som sist. Och att det förmodligen var ett virus som satt sig akut i magen. Som sist. Och efter en kräkning återvände både färg och frid. Som sist.
Någon timme senare var de hemma och Rubinen sprang runt som ett litet piggt troll i lägenheten med en lillasyster som mina föräldrar i ilfart tagit sig in för att passa.
Men mitt hjärta var fasligt upprört under kvällen och fortsatt under natten. Attans att barnen är sådana oros-orsaker.
tungt med två sjukhusfärder på samma kväll.
SvaraRaderaJag påminns om hur skört livet är. Och på hur lyxigt vi har det med vård här i vårt land.
Och på hur jag inte ens vågar tänka tanken på allt ont som kan hända mitt eget lilla monster.
kram till dig och Rubinen!
C: Som "tur" var var inte båda sjukhusbesöken våra, men dock gällde det människor i närheten. En mycket märklig dag.
SvaraRaderaLivet är verkligen skört. I perioder villas man in i att ta mycket för givet, för att abrupt väckas till helt annan insikt. Kramar tillbaka!