Varje gång vi gör en vänstersväng med bilen tänker jag på det ödesdigra i en eventuell kollision. På de högra platserna i vår minibil sitter nämligen barnen - liten bakom stor - och vi vuxna sitter "skyddade" på vänster sida. Sedan jag blev förälder känns det som att jag alltid försöker undvika vänstersvängar; och då menar jag förstås inte i bokstavlig mening (även om jag är MYCKET försiktigare nuförtiden). Jag menar livets vänstersvängar, s a s.
Men att undvika vänstersvängar gör ju vägen väldigt begränsad. Risker måste tas, livet måste levas. Fast varje gång något händer känns det som att vi utsatt oss för en onödig risk trots att shit happens. Ständigt. Utan att man egentligen kan göra så mycket åt det. Det är i själva verket ett under att inte fler kollisioner vid vänstersvängar sker.
23.30 kom de hem i torsdags kväll. Dagen då Jesus Kristus for till himlen. Allt de fick med sig hem var diagnosen virus. Det har hänt förut. Det har drivit mig till vansinne förut. Det har fått mig att gå in och titta på sovande barn, fått mig att vara sömnlös, givit mig magkatarr förut.
Fasen.
Virus, liksom.
Är det inte bara en diagnos man ger någon när man inte vet vad felet egentligen är?!
I alla fall. Jag tänker hålla mig till rävsömn framöver och titta extra noga i den där ljumsken. (För jag anar ugglor i mossen och bråck i ljumsken... Trots virusdiagnosen.)
Skönt att han kom hem i alla fall, även om jag förstår att det är jobbigt att inte få en bättre förklaring än så! Hoppas det var det sista ni såg av det viruset eller vad det nu var.
SvaraRaderaAlison: Jaa, mycket skönt. Men jag märker hur jag är där och kollar. Hela tiden. "Hur är det med magen? Har du ont?" Suck. Skönt med vanlig vardag imorgon...
SvaraRaderaVirus. Ja, vilket skit. Ett elände, inte minst för att man blir så stressad över vad det egentligen är... Håll koll men gör det med måtta, det är så lätt att skruva upp sig själv alldeles för mycket. Ännu en vänstersväng som man behöver ta... (Vilken bra beskrivning förresten:-) Hoppas ni fått lite vardag i kroppen nu och att det är skönt! Kramar
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, skit skit skit. Så trött på de där odefinierbara sjukdomarna som liksom inte riktigt ens kvalar in i sjukdomsligan fast man oroar sig som en galning. Det Är skönt med vardag. Ibland är ekorrhjulet dit man längtar allra mest;). Kramar!
SvaraRaderaJag försöker också att undvika vänstersvängar hela tiden men det går sådär att leva då liksom... Jag försöker hela tiden att jobba mot min oro att något ska ske barnen eller min man något (och alla andra jag står nära) och istället bara leva fullt varje dag. Lättare sagt än gjort...
SvaraRaderaHoppas sonen mår bättre nu!
Ingela [All is pretty]: Ja, visst är det lättare sagt än gjort. Det är ju inte konstruktivt på något sätt att oroa sig och samtidigt... Ja, inte är det lätt att vara förälder.
SvaraRaderaOch, tack, han mår bättre nu, men även primärvården har fått sig sitt besök...
ja dessa jäkla virus... hur har det gått sen dess nu då?
SvaraRaderafru a: Suck, ja. Det verkar ha lagt sig efter primärvårdsbesöket, så kanske var det bara ett virus..? Fast nu är det en förkylning på gång. Roligt nästan jämnt, som du ju vet...;)
SvaraRadera