När jag då och då tvivlar på min moderskärlek (ja, det händer i de mest svarta av trotshålen) behöver jag bara sätta på den här låten och tänka på den första urjobbiga koliktiden med Rubinen, då jag kastades mellan känslor och ändå landade så varmt och mjukt i Kents ord. Mina egna fanns inte.
Vi hade den dessutom på Rubinens dop sjungen av finaste kollegan och hennes man.
Jag börjar min barnlösa tisdag med den och snyftar lite i längtan efter mina fina...
Längtan är fint...om man inte längtar ihjäl sig förstås..
SvaraRaderaToril: Ja, visst är den. Längtan och väntan är på många sätt underskattade, men visst finns det gränser;)...
SvaraRaderaTack tack tack för att du påminde mig om den här låten. den är så fantastisk. och att ha den på ett dop...önskar jag att jag hade tänkt på innan lilltjejen döptes.
SvaraRaderaså fint...
fröken blund slår dank: Varsågod. Jag börjar alltid gråta när jag lyssnar på eller sjunger den. Snacka om känsloladdad sång...
SvaraRaderaFantastisk låt. Den kom på vår shuffle-lista idag och då började jag gråta efter en hemsk episod med sonen i veckan då vi i några sekunder trodde att vi höll på att förlora honom för alltid. När jag hörde Utan dina andetag idag gjorde den att jag nästan tappade luften, hur skulle vi kunna leva vidare om vi förlorade ett barn och inte längre kunde lyssna till hans lugna andetag när han sover eller springa och jaga honom när han springer runt och gör allt han inte får göra... Otänkbara tanke!
SvaraRaderaIngela [All is pretty]: Ja, usch, jag läste om er upplevelse... Visst blir det så tydligt i sådana lägen hur mycket rikare OCH skörare livet har blivit sedan barnen kom.
SvaraRadera"Utan dina andetag" gör riktigt ont i hjärtat när vi grälat också och jag ser den lille i all sin litenhet efter jag varit så arg på honom. Då känns det som att hjärtat ska brista...