När morgonen startar med ett "jag vill inte", utan att någon fråga ens har ställts, då vet man att dagen bara har guld i sina gömmor;).
Det iskalla duggregnet drev oss in på besök hos dagiskompisen, som Rubinen i vanliga fall leker bra med. Rubinen tycker det i alla fall. Nu fick vi gå därifrån efter en halvtimme eftersom en viss ädelsten fick ett vredesutbrott över att behöva dela med sig av kompisens bilar. Utan ytterkläder på och med en av mina knappar avsliten, styrde vi hemåt de 100 meterna och sedan vägrade samme ädelsten lämna hallen där han stod och ropade sitt mest sorgliga "Pappa!" ut ur brevlådan.
Tja, vad säger man. Dagen är inte på långt när slut än.
Hoppas att helgen inte går i samma tecken. Eller, tja, jag jobbar imorgon, så go ahead.
Åh, vad det är tråkigt när det startar så där och allt kommer i självsvängning. Jag blir helt galen när vi startar med skrik och "vill inte" så där innan jag fått kaffe ens. Galen.
SvaraRaderaOch när sen dagen bara följer efter i samma tecken, så är det bara en sak att göra: hoppas det går snabbt till kvällen och förlita sig på att imorgon är en annan dag.
Jag hoppas helgen blir bättre, mycket bättre för er. Även om du inte behöver tampas med det så är det roligare att komma hem till en lugn familj än kaos... Kramar
Anna ser dej: Ja, innan kaffet - det är verkligen ett bra mått. Helgen har varit så där osannolik i sitt trotsande. Jag hade nästan inbillat mig att vi höll på att komma ur det, men det verkar ha växt med lavinartad styrka istället. Men, det är väl en fas...;) Kramar
SvaraRadera