Jag är en usel lögnare. Det har jag alltid varit; från vem som startade bråken och gjorde hyss när jag var liten via den fullständiga oförmågan till poker-face vad gäller spel och känslor till parlivets och föräldraskapets snårigheter.
Det är ju bra. Egentligen, alltså. För man ska inte ljuga. Man ska åtminstone alltid försöka vara så ärlig som det bara går och som är bra för den man har framför sig.
Eftersom jag vet om min brist, har jag fått hitta alternativa vägar. Som att undanhålla. Det går ju fram till det att man får en direkt fråga. Då går det inte längre.
Knivigare är det i grälen med barnen. För när jag är sårad och ledsen - på riktigt, alltså - då kan jag inte fejka att allt är bra efter ett förlåt, om det inte är det. Mitt ansikte skvallrar. Hela mitt kroppsspråk formligen skriker ut att det inte är ok. Fastän jag försöker skyla över och säga med munnen: "Ok, vi är vänner igen." Jag behöver en liten sjö av tid och avledning mellan grälet och nya tag. Och alla föräldraskapsteorier som jag har läst säger att man ska snabbt lämna det som hänt bakom sig när barnet ber om förlåtelse.
Jag har ett problem, tror jag. Jag måste lära mig ljuga.
Jag känner igen det där, jag blir lätt också så sårad och vill bara inte mer. Behöver få lite tid själv och hinna tänka igenom vad som hänt, och få distansera mitt inre barn med det som hänt. Ibland är det svårt att vara vuxen och gå utanför känslorna. Men, kanske behöver du inte ljuga. Och det märker förmodligen barnen ändå. Kanske skulle det funka om du säger att "Ja, vi är vänner men jag blir ledsen när du säger/gör... Jag är fortfarande ledsen, men det går över om en stund och jag vill att vi ska vara vänner". Ibland tror jag att vi vuxna försvårar förhållandet till barnen med att inte visa oss som vi är. Någonstans tror jag att det blir bättre av det. Fast det är inte lätt, det kräver en jäkla massa övning och eftertanke hela tiden. Kramar!
SvaraRaderadet är ju faktiskt lite praktiskt att kunna ibland... ;)
SvaraRaderaAnna ser dej: "Att distansera sitt inre barn" - åh, så väl sagt. För det är ju det det handlar om. Jag tycker för övrigt att du säger resten strålande också. Japp, styrkt och stärkt ska jag ta mig an de där konflikterna. Stor kram!
SvaraRaderafru a: Jo, faktiskt. Kanske än mer, nuförtiden;)
Uh, jag är alldeles för bra på att ljuga. Inte en egenskap att eftersträva. Men, håller med Anna här ovan att det nog inte är en riktigt bra teknik i den typ av situationer du skriver om ändå. Då är nog Annas teknik bättre, vara ärlig, möte barnet, förklara. Inte behöver man vara ofelbar och absolut som förälder, men rak och tydlig med barnet. "Jag är din förälder och vuxen men även jag kan bli ledsen", typ. Fast det är klart, i vissa situationer, tillsammans med andra vuxna, är det bra att kunna ljuga. I alla fall lite grann.
SvaraRaderajag är inne på samma spår som Anna här ovan. Att faktiskt erkänna att du fortfarande är ledsen. Barn är så jäkla smarta, de genomskådar oss alltid.
SvaraRaderaLycka till! Och ja, det är bra att ta hand om barnet inom sig. Kram
Kajsa: Nämen, lite av din förmåga hade jag gärna haft i alla fall... Åtminstone ett anständigt poker-face;). Men, visst, jag tror också att Annas väg är den jag ska gå.
SvaraRaderaYogamamma: Jo, helt rätt och jag tror att du faktiskt gett mig det rådet lite tidigare. För du har ju helt rätt i att barn ser rakt genom oss. Tack och kram!
Ibland undrar jag om det inte är bättre att vara den man är även inför sina barn? Att våga vara ledsen, sur och sårad även fast man sagt förlåt. Att våga skrika, bli arg, säga ifrån. Nuförtiden ska man vara så jävla pretto som förälder. Pedagogisk, förstående, vuxen. Men inför vuxna får man vara sig själv.
SvaraRaderaNär blir barn vuxna? När ska man sluta ljuga/fejka/hålla masken? I mellanstadiet? Högstadiet? Gymnasiet? När de fyllt 18? 20?
Det jag tror att vi måste göra är att dra ner ribban på vårat föräldrarskap, inse att vi ibland är trötta, sårbara under perioder. Det ÄR apjobbigt med småbarn. Och det ÄR apjobbigt med tonåringar. Man kan inte vara perfekt hela tiden och göra som "man ska" i samtiden. Just nu ska man vara på ett sätt, om tio år är det ett annat sätt som gäller. En annan teoretiker som är i ropet med andra metoder.
Nä. Våga vara sig själv och duga som man är. Då är man bäst, tror jag!
Kram!