Ibland tittar jag på min återreflektion i ett skyltfönster som jag hastar förbi och undrar vem det är som går där. Och trots att jag inte röker har jag små tunna rynkor på överläppen som stundtals gör att jag undrar vems mun det är jag ser.
Under träningen idag kom jag att prata med en av instruktörerna om mina kvaddade fötter och inläggen under trampdynorna och jag hör mig kommentera något om ålderstecken. Men, gode Gud, jag kan ju rimligtvis inte vara gammal! Det är ju så ologiskt! Jag kan inte greppa att min kropp ska fortsätta vara så här, att det inte bara är en fas, att allting annat kräver ansträngningar som jag förmodligen rent krasst inte är beredd på att göra i det liv jag lever nu.
I söndags kväll kom jag på att det var 20 år sedan jag såg filmen Ben Hur. 20 år sedan. Under min konfirmationsläsning. 20 år sedan. Jag kan inte säga att det var som igår, för ärligt talat kommer jag inte ihåg handlingen ens när jag läser om den. Men att det skulle vara 20 år sedan jag satt i det där lite småsunkiga källarrummet i församlingshemmet och tillsammans med andra hormonstinna tonåringar tittade på en film vi mest låtsade att vi tyckte var töntig - ja, det går bara inte att greppa.
När jag träffar människor som sörjer är det alltid sorgligast på något sätt när vi kan konstatera att man skjutit på själva livet i väntan på något bättre, något annat. När man bara hastar från en station till en annan. Mellan de där stationerna smyger omärkligt inläggen i skorna och rynkorna i ögonvrårna på. Men jag vill faktiskt inte ha det så. Jag vill kunna titta mig i spegeln om 30 år och veta när de där rynkorna steg på - både på mig och på min älskade make; ungefär som i den ljuvliga sången av The Beautiful South, här nedanför.
ja, det där med att möta sin blick i ett skyltfönster och undra vem det egetnligen är man ser...det känner jag igen.
SvaraRaderaMinns när jag var inne i en klädbutik med min 12 år yngre syrra och hennes kompisar - jag gick omkring där och kände mig ung och fräsch. Så möttes jag av min spegelbild och blev alldeles chockad över hur g-a-m-m-a-l jag såg ut. Jag var tvungen att gå ut ur butiken och hämta luft :)
Ännu ett fint och tänkvärt inlägg. Som också visar att inte bara våra döttrar är rätt lika utan kanske även du och jag :)
SvaraRaderaÄven jag har haft många tankar på åldrande den sista tiden. Tidigare har jag inte reflekterat över det alls, men nu tänker jag på det varje dag. Kanske är det insikten att jag håller på att förvandlas till en kopia min egen mamma, eller så är det här helt enkelt vad som händer när ens unge är dryga året och man kastas ut i arbetslivet igen. Och liksom har blivit en annan person, en Småbarnsmamma. Både fysiskt och mentalt.
Stor kram till dig!
Yogamamma: ja, det där måste såklart vara en mer omedelbar påminnelse med en syster så pass mycket yngre... Jag kan fortfarande inte riktigt smälta att jag har kollegor som är 10 år yngre. Jag sågs som ung... ja... inte så länge sen i alla fall... Plötsligt kvalar man in i den medelålders ligan...;)
SvaraRaderaC: Ja, verkligen. Jag tänkte på det i ditt inlägg om din mamma och likheten med henne att, ja, det är ju jag också. Jag menar, jag ser nu ut som hon gjorde i samma ålder och som jag på något sätt fortfarande ser henne som. Skumt det där med minne och åldrar. Stor kram!