Jag hade inte tänkt att skriva så mycket om min gudstro i den här bloggen. Det är helt enkelt en annan fåra i mitt skrivar-jag och jag skriver ju, om man ska vara ärlig, redan en hel del om den. I jobbet, alltså. Men det var fåfängt att tro att den går att utesluta i mitt skrivande om föräldraskap, för att så fort det handlar om liv och död, relationer, skuld, sjukdom, oro och lycka finns den där. Centralt.
Troende människor skyddas på inga sätt mot kriser och katastrofer. Det kvittar hur mycket vi ber. Så är min övertygelse i alla fall. Bönen handlar inte om det. Den handlar inte om att klara sig undan, som i ett tv-spel.
Trots det handlar de flesta av mina böner - snabbt uppsända - om just det.
Skydda mina barn, Gud. Skydda oss.
Men jag tror inte när krisen kommer att det beror på att jag inte bett tillräckligt innerligt. Verkligen inte. Snarare handlar min bön om relation. Om en känsla av att inte vara ensam, om att inte behöva informera om det jag står mitt i, om att kunna luta mitt rödgråtna ansikte in mot någons axel även fast ingen är närvarande i person. Om att få stöd när krisen väl är ett faktum, när det som inte får hända, ändå händer. Om att med hjälp av det stödet hitta en väg ut.
Och när min fina lilla rubin är på akuten för andra gången på fem dagar och allt känns ovisst, obehagligt och maktlöst, ber jag av hela mitt hjärta.
Åh nej! Vad har hänt? Tänker på er och hoppas att allt går bra. Stora, stora kramar på er alla.
SvaraRaderaÅh, låter inte roligt att hamna på akuten igen, och att inte veta..? Säger som ovan, vad är det som har hänt?? :o
SvaraRaderaAlison och Kajsa: Det känns skönt att bli tänkt på. Det värsta är ju ovissheten. Något med magen, fast oklart vad. Och så vätska i pungen, men oklart varför. Och lite kräkningar och en matt liten pojke som hade ben som spaghetti och inte orkade hålla sig vaken kl 18 trots att dagen fram till kl 14 varit som vanligt. I såna lägen blir jag sjuk av oro.
SvaraRaderaJag sänder er varma tankar och hoppas att ni får komma hem snart. Stora kramar.
SvaraRaderaså fint du skriver om din tro. det ska jag bära med mig. och jag sänder alla varma tankar till er och hoppas att rubinen kommer hem. friskt och välmående. att allt blir bra igen.
SvaraRaderaKramar!
Usch vad otäckt. Håller tummarna för att de hittar felet och att det inte är något farligt. Ta hand om er.
SvaraRaderanej usch för akuten! Hoppas på snabbt tillfrisknande för Rubinen!
SvaraRaderaStora kramar
elmaa: Tack! Det värmer! Det blev sen hemkomst kl 23.30 efter långa timmars väntan... Stor kram tillbaka!
SvaraRaderafröken blund slår dank: Tack för dina fina ord. Ibland vet man inte vad man vilka ord som ligger på lut förrän man skriver dem. Kramar tillbaka till dig, fina!
Alison: Ja, usch, ovissheten gnager och tär. Tack för att du varit med oss i tanken!
C: Huja, akuten börjar bli för välkänd nu. Stora kramar tillbaka!
Kloka ord! Det är skrämmande med troende männsiskor som tror att de har förstaklassbiljett till himlen och att de dessutom har immunitet iom sin tro...
SvaraRaderaHoppas att det inte är något allvarligt med Rubinen.
Magda.nu: Tack, du! Och ja, jag hoppas också att det faktiskt bara är ett virus (fast jag tror ju inte det...). Någon gång borde de ju ha rätt med tanke på alla de där virusdiagnoserna.
SvaraRaderaFina tankar om hur du bär din tro. Eller kanske blir buren av den, stöttad av den. Det låter trösterikt. Och skönt att så här med facit i hand (ytterligare blogginlägg) veta att det är bättre med Rubinen. Och jag hoppas innerligen att det fortsätter så. Sköt om er! Kramar
SvaraRaderaAnna ser dej: Tack, tack. Det handlar nog precis som du skriver både om att bära och bli buren. Kramar!
SvaraRadera