Gårdagen var minst sagt intressant på skadefronten; nu min egen. Jag lyckades vakna med världens förkylning, slå hissdörren i huvudet på mig själv med resultat; en megabula av sällan skådat slag OCH slå till min arm på vårt soffbord så att jag inte kan lyfta grejer med den.
Ganska sänkt av detta, lyckades jag förstås också bli ovän med Rubinen (som självklart i sitt känsliga lilla jag plockade upp moderns obalans) och dra på mig hans förbannelse resten av dagen. "Jag tycker bara om pappa", säger den lille dolk-instötaren och ger mig en föraning om hur det kommer att låta här om ett tag. Första gången, men självklart inte sista.
Och ont gör det. Både i huvudet, armen och hjärtat. Näsan rinner.
Nu är det en bättre dag - dock lika täppt - och gårdagen är nästan glömd.
En verbal känga där det gör som mest ont på mamma. Jag undrar ofta hur det känns för sambon här hemma hos oss som får höra det mycket oftare än jag. Man vänjer sig vid det mesta, hemskt nog. Undrar också i mitt stilla sinne om det kommer att vända någon gång. Att jag blir bortstött mest och verbalt utputtad. Och hur jag, som är van att vara favorit, kommer att hantera det.
SvaraRaderaajajaj. de vet var de ska sätta den... hoppas ni har en bra helg trots detta! kram!
SvaraRaderaKajsa: Ja, här är det allt som oftast jag som hamnar i hetluften. Vet inte riktigt varför; funderar på om det kan ha att göra med att jag stack tillbaka till jobbet (och jobbar fortfarande en hel del kvällar och en massa helger) när språket började utvecklas på allvar hos de små liven eller också handlar det inte om det och de tycker helt enkelt sämre om mig. Det kan ju vara så... Usch, hjärtsnörp...
SvaraRaderafru a: Visst vet de det;). Helgen har varit jobbfylld, men bra. Kram tillbaka till dig!