fredag 7 maj 2010

Och ännu lever...

traditionen. Nyss hemkomna efter en härlig grillkväll hos vännerna, känner jag mig ganska revived efter dagens stridiga atmosfär.
Tidigare idag, apropå temat middag, bestämde Rubinen i sandlådan att han var pappa och Pydden var mamma. Sen sa han: "Nu ska jag laga mat till dig, mamma. Pasta och tårta. Det blir gott!"
Så skönt att han verkligen förstått uppgiftsfördelningen i familjen. Och det sagt helt utan ironi.

3 kommentarer:

  1. det där är en bra tradition ni har...
    och härliga ungar med. det är ra att de förstår hur det ska vara, redan i tidig ålder. lite värre med min son då, som sa till mig häromdagen:
    -Mamma. snart ska jag bli pappa.
    fixar du det med din mage då?

    två sekunder senare slog han sig för bröstet och sa: det är jag som är farsan innan han travade iväg och lekte med lego...
    så har vi det. hemma hos oss;)
    Trevlig helg på dig, kära K.
    Jag är ledsen att jag inte kommenterar så ofta längre, livet går lite för fort här just nu.
    stor kram.

    SvaraRadera
  2. Det är ju en grym tradition! Att få lagad middag varannan vecka och mysigt umgänge. Perfekt! Och så underbart det är när man hör sin unge kläcka ur sig så där kloka grejer:D Vid såna tillfällen slår det mig med sån enorm kraft att det är en egen liten människa man är med, en ny, klok fin människa, som man vill göra så mycket bra för. Häftigt! Kram, kram!

    SvaraRadera
  3. fröken blund slår dank: Jaa, en bra tradition! Även de fredagar då man har hela disken och städandet efter fyra barn under 5...;)
    Och, ojoj. Det var mig en insiktsfull (?) och traditionalistisk (!?) son, du har...
    Jag förstår att ditt liv går i rejserfart. Hoppas det saktar ner något snart. För det är du ju verkligen värd. Stora kramar!

    Anna ser dej: Ja! Grymt, var ordet! Och helt fantastiskt att vi lyckas hålla liv i det. Det är väl ett tecken på att det funkar bra både med gästandet och inbjudandet!
    Den där Rubinen säger ju ett och annat bra mellan alla sin könsklyschor;).. Då finns det gott hopp om att man kan stå emot även det värsta dagissnacket. Kramar!

    SvaraRadera