Att somna och lite till

Vi har ett antal böcker om att gå och lägga sig. Klassikern är förstås God natt, Alfons Åberg. Den har vi läst för Rubinen i olika omgångar, fast just nu är den inte den mest populära. För Pydden läser vi faktiskt tre olika sov-böcker; Godnatt Tyra!, Äntligen godnatt! och en bok som heter Läggdags, som jag och mina syskon hade när vi var små. Läggdags är väldigt läst; välläst, får man väl säga och riktigt fin med färgglada mjuka bilder som man nästan vill stoppa i munnen som karameller.Just nu har vi peppar, peppar, inga större problem med Pydds läggning; vi sjunger för henne efter det att hon druckit välling, bytt till pyjamas och borstat tänder. Sedan lägger vi henne i hennes säng. Hon säger "hejdå", tar sin älskade kanin under armen och blundar.

Tills Rubinens tvåårsdag var det ungefär lika lätt med hans läggningar. Nu är det långt lättare än vad det varit under det gångna året.
Vi läser en massa efter ombyte och tandborstning, går in på hans rum (på exakt samma sätt varje kväll - rutiner är viktigt för en snar treåring, annars blir allt "fel"...), han springer en runda i rummet, kryper upp i sängen och lägger sig. Någon av oss - oftast jag när jag är hemma - ligger bredvid.
Sen kommer det.
"Bajsinajschi", säger han med retsam röst och trycker sin näsa hårt mot min, fortsätter med hårda små fingrar i kinderna och en hård puss på munnen. Sjunger. Håller på med det där dagisspråket till vansinne för oss... Sätter sig upp i sängen och puffar kudden. En, två, fjorton gånger. Kastar sig av och an, varvid han ofta knockar min näsa eller mina tänder; vill det sig illa gör det ont på honom också och då får vi liksom börja om...
När det blir allt tystare kan man ana att det börjar bli allt sömnigare - ofta någon gång mellan 20.10-20.30 - och det går oftast att smyga ut när hans ögon klipper så där rejält.

Och lite mysigt är det faktiskt också. Inte bara överfrustrerande. Det har hänt något med mitt tålamod under de gångna månaderna. Det har växt och ett slags lugn har trätt in. Om man ska vara sanningen trogen så har det ju hänt något med honom också. Han har blivit äldre. Det slår mig hela tiden. Inte minst när han kunde sitta sig igenom en hel högmässa idag. Första gången. Våghalsigt experiment, men en otroligt cool kille som åt sina russin, äpplebitar, kex och ritade med lite pennor, pekade på kollegorna och sa "Är de präster?". Han är stor. Oj. Det har verkligen gått snabbt.