Som ju har önskats i kommentar till ett tidigare inlägg, så tänkte jag faktiskt skriva lite om mitt jobb. Mycket generellt hållet, förstås;)...
En vanlig fördom om mitt yrke, förutom det där om att vi inte jobbar andra dagar än söndagar, är att det roligaste i övrigt som vi har att göra är att tjänstgöra vid vigslar. Missförstå mig inte; självklart kan det vara hur roligt som helst. Speciellt om man känner brudparet. Men i ärlighetens namn blir det ju väldigt mycket ceremonimästare av det och dessutom känns det också ofta ganska skumt att hela sällskapet åker iväg tillsammans efter vigseln och lämnar oss kvar. Plockande psalmböcker och agendor. Det är verkligen inte så att jag vill bli medbjuden på en massa bröllop där jag inte känner brudparet. Absolut inte. Och det är verkligen inte heller så att jag inte kan vara glad för bröllopsgästernas skull. Men känslan av utanförskap och av att vara legosoldat är ändå ganska påtaglig.
Då är det betydligt mer uppfyllande och fantastiskt att döpa, att begrava och att konfirmera. För där känner jag att jag har en viktig roll. Där får vi dela sorg och glädje på ett helt annat sätt; dela liv.
Så fastän det låter lite skumt, så känner jag mig faktiskt ganska lugn och harmonisk så här på kvällen efter en begravningsdag.
Tack för besvarat önskemål:D! Intressant det där, att ju bröllop måste vara det roligaste. Jag hade inte tänkt på det sättet, men jag förstår helt hur du menar. Det är lite som att vara medbjuden på bröllop där man inte känner brudparet (som man ju kan bli som ny respektive till exempel), det känns jävligt skumt. Så intimt men ändå så främmande. Fint hur du beskriver det att döpa, begrava och konfirmera, att det är en annan roll och delar upplevelsen. Intressant att höra. Kram
SvaraRaderaAnna ser dej: Varsågod;). Och, jomen precis. Att vara respektive med på bröllop när man inte känner någon är sannerligen inte alltid lätt...
SvaraRaderaJag måste då krypa till korset och erkänna att igår höll jag i den roligaste vigseln i mitt liv hittills, som nog dessutom slog alla dop och begravningar också... Jag hade min första vigsel för två män. Tillika två män jag känner väl! Kram!
Yeah, vad underbart! Det låter fantastiskt och gör mig glad att höra. Äntligen, fast det är 2010! Kram
SvaraRaderaAnna ser dej: Japp. Det var det verkligen. En speciell kvällstidning var dessutom framme och gjorde reportage... Kram!
SvaraRadera