Lata dagar i glaskupan

De första dagarna här ute kämpade jag med att göra mig fri från jobbet. Huvudet ville liksom inte ha med jobb att göra, men den lilla ordningstörstande rösten pockade på och viskade: begravning i Stockholm, artikel att skriva, uppgifter att skicka in, dop att planera. Tills jag, efter att ha pratat musik med begravningsbyrå, svarade rösten att ingenting brinner i knutarna. Ingenting brinner annat än alla de sekunder och minuter, timmar och dagar som ska användas väl med mina barn.

Veckan som startade semestern, ensam med barnen, förde mig in i ett helt annat mode. Tvärt avslut. Det fanns fortfarande lösa trådar - finns lösa trådar - som jag måste ta itu med. Fast här går det liksom inte. Det är fysiskt möjligt för visso, men mentalt? Nej. Underbart skönt att bara gå upp på morgonen, rakt ut i köket och titta ut över hagar åt ena hållet och trädgården åt andra. Att lära känna barnen bättre, mina, dem som jag inbillat mig att jag visste allting om, men som jag sörjer lite över att jag tycks förlora kännedomen om under ekorrhjulets påverkan.

Det är så häftigt att se hur de leker, samtalar, resonerar och grälar, lär känna varandra avskilt från oss. Skapar en alldeles egen relation och värld. De är så olika och samtidigt så lika. Jag tror att jag minst en gång om dagen konstaterar hur fantastiskt roligt det är att de gillar varandra och att det där första skitjobbiga året med två så små barn var värt det - sjuttiotusen gånger om - när jag ser deras samspel idag.

Just nu bävar jag lite för att komma tillbaka till verkligheten i staden på måndag. Bävar för att det kommer att vara så svårt att skjuta jobbet ifrån mig trots flera veckors semester kvar, att låta bli att göra morgonritual med krämer och smink, att låta bli att planera dagen till fullo, att bara vara, rakt upp och ned.

Fast kanske ska jag mest vara tacksam för att det trots allt går att någon vecka om året sjunka ned i en bok, ha på sig samma kläder varje dag, söla fram i tillvaron och inte känna att tiden rinner bort för att någon inte håller tempot. Kontrasterna är livet. Och något annat vill jag inte ha.

Vad man tänker på i bilen

...är att cd-samlingen definitivt behöver uppdateras och bytas ut. Visserligen är "Helsingland" inte fy skam, men lite tjatig att lyssna på varje biltur.
Grådaskig midsommar på väg ut till landet ger de här barnen:

Långsamhetens lov

Under den sovtid som Pydden fortfarande är intresserad av, ägnar Rubinen och jag tiden åt diverse spel som erhölls på kalaset i söndags. Detta elefantbokstavsspel är inte alls dumt, t ex.
Fast distraktioner dyker upp titt som tätt. Päls- och svansprydda sådana.

Semester på riktigt

Fem dagar avklarade på egen hand med barnen och det funkade ju. Det brukar göra det.
På egen hand kanske är att förvränga sanningen något, dock. Vi har haft mycket sällskap och lekträffar på lekplatser och tre av kvällsmålen har vi ätit med utökat sällskap. I onsdags hos mina föräldrar, i torsdags på pick-nick i sällskap med Pydds hela dagisgrupp och i går hos vår födelsedagsfirande fredagstraditions-delare!

Maken hade förberett mat att värma för i princip hela veckan (eftersom jag oerhört motsträvigt lagar mat och för att han älskar att göra det) och vi har faktiskt lyckats hålla oss ifrån pasta och korv som daglig föda.

Sömnen har varit helt ok. Verkligen helt ok. Kanske jag inte borde skriva det, men barnen har ju också blivit klart äldre och det är förstås hela skillnaden från tidigare tillfällen då maken varit iväg.

Mellan syskongrälen och trotsutbrotten från Hell har det dessutom funnits tillfällen då jag inte rutit eller skrikit åt dem och dessutom kunnat fokusera på andningen. Inte dumt alls.

Idag ska här förberedas för Rubinens fyra-års-kalas med dagiskompisar och några jämnåriga vänner till som äger rum imorgon och funderas över hur den här semestern egentligen ska spenderas. Sju veckor kvar!

Arla morgonstund

I morse väcktes jag för andra gången av den morgonpigge Rubinen som låtit mig sova en stund till efter första väckningen.
- Mamma, Pydd har gjort ett hål i tvålen!
- Vad menar du? Hon sover väl?
- Nej, hon klättrade ut ur sängen, gick upp och gjorde ett hål och klättrade ned i sängen igen...

Yrvaket går jag in till Pydd som nyvaket tittar upp med solskensleende och kråkbo på huvudet och inser att Rubinen just berättat om sina egna synder fast bytt ut förövaren. Ganska god lögn-förfining om lillasyster nu inte hade haft ett så gott alibi.

Inlägget hade alltså kunnat heta både "Rubinen och sanningen" och "Nackdelarna med ekologisk hårdtvål som inte är så hård".

Att inte reda ut det

Hon provocerar mig.
Provocerar till vansinne och ibland känns det som att allt hon gör är till för att irritera och provocera mig med.

Gång efter annan har jag funderat över om det är så att det här är värre än storebror i samma ålder. Men nej. Det är det nog inte. Bara annorlunda eftersom de är olika. Rubinen hade inte de språkliga färdigheterna så grälen blev mer explosiva och fysiska än grälen med lillasyster.

Vi munhuggs. Och jag blir VANSINNIG på hennes ihärdighet i att hitta sätt att inte göra så som jag säger.

Visst, man kan säga att det är bra med bestämda barn. Det är det. Absolut. Men när allt är kamp - allt - så är det faktiskt inte roligt att umgås och jag ångrar redan beslutet att vara hemma i åtta veckor i sommar när läget är just så här nu.

På något sätt inbillade jag mig att lillasysters trots skulle komma mer i skymundan pga att vi är fyra i familjen, men ack... Icke. Hon dominerar scenen totalt som den lilla stjärna hon är. Dramatiskt tar hon till att kalla sig själv för dum när urladdningen skett och fastän vi ständigt gör stor sak av att ingen ÄR dum (eller kanske just därför?) så slås jag av outhärdliga skuldkänslor över att jag blir så rasande på henne.
Dessutom; det är ju inte dumt att trotsa. Det ÄR ju inte det. Det är naturligt. Fullständigt naturligt, så varför är vi så dåligt rustade för att hantera det?

Uteblivet dopdagsfirande

Idag har vi inte firat dopdag. Fast på vägen hem från den andra lekplatsen sprang vi in i en av Pydds faddrar som gratulerade, så kanske ändå?
Och när jag ser på bilden från gudstjänsten för två år sedan konstaterar jag att jag blivit gammal. På bara två år.
Fast ännu mer skillnad är det förstås på Pydd. Hon är dock fortfarande lika bestämd.