Förändringar 2

Förändringar kan man orda om utan slut. Eller, jag kan.
Förändringar är det även för Pydd.
Sedan hon flyttades till småbarnsavdelning i augusti har livet inte riktigt varit sig likt för henne. Hon har slutat sova på dagen, hon får fler än ett riktigt allvarligt vredesutbrott om dagen och, ja, glädjen är helt enkelt inte riktigt där. Det är väldigt mycket gnäll, gråt och "nej, jag vill inte". Jag vet inte om det handlar om dagis, men före augusti hände det aldrig att hon sa att hon inte ville dit.
När alla de andra små barnen sover (på alla tre småbarnsavdelningarna) är Pydd ensam vaken och skickas över till de ca 65 stora barnen med personal på en annan gård.
Jag är helt säker på att hon vill det. Många av de här barnen känner hon sedan sin tid på blandad avdelning och hon ser dem betydligt mer som "mina barn" än småttingarna på den nya avdelningen.
Men. Och det är ett riktigt stort men. Jag har svårt att se att detta är bra för henne. Hon får fler än 100 mänskliga kontakter per dag om man räknar in alla barnen på dagis och personalen. Även fast hon leker med några enstaka, så är alla runt omkring henne. Jag hade blivit stressad och trött. Jag BLIR trött när jag träffar den mängden med människor i samlad trupp.

Jag var väldigt kluven till flytten från början, men det fanns aspekter som var värda att väga in; hon fick vara stor för en gångs skull, avdelningen skulle ha färre barn och riktigt bra personal som vi kände sedan tidigare, kanske kunde hon få umgås med barn i sin ålder och framförallt - vi fick inget val. När man inte får ett val antar man ju att de som bestämmer vet bäst. Eller jag gör det. Jag litar på att det blir bra. Personalen ÄR bra, det verkar vara en fin grupp barn, men Pydd står ut på så många sätt i ålder, mognad och identitet.
Det tråkiga är att jag inte kan se någon lösning. Helst hade jag sett att personalen umgicks med Pydd och gav henne den stimulans hon inte får i gruppen medan de andra barnen sover, men risken är stor att de planerat sina tider i nuläget efter att barnen sover efter lunch. Och värsta scenariot där är ju att hon sätts framför youtube (och det är inte taget ur luften, ska jag säga...) istället.
Som det är nu blir hon dagligen förvirrad i frågan vilken grupp hon egentligen tillhör. Är hon stor eller är hon liten? Hon får alldeles för många kontakter per dag och hon får dessutom inte alls den stimulans hon hade behövt pedagogiskt sett. Jag är faktiskt bekymrad. Och gillar det inte alls.

Förändringar

Jag är en tämligen förändringsobenägen person. Det är nog en föga förvånande bekännelse för de människor som känner mig väl; för finns det något tillfälle som stressar mig så är det när livet plötsligt ändrar vy totalt. Det händer. Typ ganska ofta i mitt jobb. Kanske kan det vara så som man brukar raljera kring, att psykologer blir just psykologer för att de har eget bagage att hantera. Och präster... Nåja. Åtminstone light.
Nåväl.
Nu visar det sig att mitt gym ska flytta. En bra bit ner i stan. Till årsskiftet. När vi flyttar själva dessutom.
Ok, det är inte jordens undergång kan man tycka. Lyxproblem, kanske någon annan tänker. Det är ju bara det att jag tränat just där för att slippa tänka och planera så mycket. Det tar två minuter dit både från jobbet och hemifrån. Jag var glad att jag kunde fortsätta efter nyår som vanligt. Att gymmet liksom var som den där klippan jag kunde hålla mig i när boendet skakade. Och nu skakar det där också. Jag håller just nu alla tummar för att jag slipper åka allt för mycket berg-och-dal-bana inom snar framtid...
Och jag lovar att jag ska skriva om mer relevanta saker inom en snar framtid. Som Madrid eller om kass hy efter byte till miljöanpassad hudvård och så. Eller kanske fred och tro. Eller mina barn. Något sådant.

Och idag

...känner jag mig grå.
Grå som himlen, grå som datorn (fast utan silverblänket), grå som rök och dimma, grå som smutsigt vatten.
Vet inte riktigt hur jag ska få ihop mig till offentlig person med det förkylningsläge jag befinner mig i just nu, komplett med plitor i hela ansiktet, hosta och andfåddhet så fort jag går uppför några trappsteg. Vi kör nog ingen långbänk ikväll, trots att bröllop är bästa festerna.
Jag har i alla fall en ny prästklänning som ska på. Det är ju alltid något.

Det är dubbelt det där

Jag saknar dem redan. Fast att jag hör dem i trapphuset just nu, precis hemkomna från cykeltur med maken; gnälla, skrika, trotsa, så saknar jag att vi inte kommer att ha dem inpå oss under nästa vecka. Och jag har haft så lite tid för dem de senaste tre veckorna. Det märks att det handlar om kvantitet och inte kvalitet vad gäller umgänge. Det är så. Det skaver liksom lite hela tiden mellan oss, som en högljudd fast omklädd förebråelse över min bristande tid. Jag längtar efter en lugnare lunk och jag vet att den kommer. Den gör det. I mitten av oktober. Och under nästa vecka tar vi itu med projektet partid som också hängt i luften på sistone. Det ska bli ljuvligt skönt. Och man kan inte ha allt samtidigt. Det är nog så.

snörvel...

Över natten har jag dragit på mig en förkylning. Jag är inte förvånad. Faktiskt inte. Igår på härliga bokklubben, när vi pratade om Norrtullsligan av Elin Wägner, kände jag att något var på gång.
Nu tar jag det lugnt idag, gläds åt att jag hann skriva vigseltal igår och att jag faktiskt har några timmar själv för sådant som behövs göras lite akut. Som att köpa deodorant, galltvål och vin. Dessutom lyser solen över att i övrigt väldigt höstigt Malmö. Det kunde varit värre, om man så säger.

Det kliar

Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Det är som en liten kliande punkt i magen som vid varje tillfälle då jag stannar upp gör sig påmind. Det har verkligen varit en intensiv månad sedan jag började jobba. Jag inser när jag kommer hem på kvällarna att mina ord är slut; jag orkar inte formulera, tänka, skriva. Även idag har jag ett griftetal (tal till begravning) att skriva med mig hem efter jobbet. För någon annan tid än utanför arbetstid tycks inte finnas.

Maken har under de två gångna veckorna lyckats få två jobbresor inbokade på fyra dagar sammanlagt. Samtidigt som jag jobbat båda helgerna och tre kvällar på det. Och gått en fotokurs tre kvällar (den fjärde imorgon).
Ganska sjukt, när man tänker på det. Under den här perioden har vi dessutom slutfört ett husköp och kastrerat vår katt.
När jag ser det så här framför mig känns det inte så konstigt att kroppen är som en trasa efter kiropraktorbesöket idag och att det någonstans långt bak i gommen också kliar och hotar.

Till helgen vänder det dock för en vecka. Då viger jag först en gymnasiekompis och maken och jag får gå på bröllopsfest, sedan åker vi till Madrid på måndag. Fem dagar. Ljuvligt. Ljuvligt.
Och sedan tänker jag inte tänka på att de veckor som följer är helt hysteriska de också. Inte tänka på det alls.

Dålig timing

För första gången lät vi en av Rubinens dagiskompisar följa med hem för att leka efter dagis idag. Det gick otippat smidigt att ta sig till lekplatsen och att äta mellanmål tillsammans.
Men.
När skorna och strumporna åkte av och fötterna badades i en smutsig vattenpöl medan jag råkade träffa på en bekant som behövde prata, fick vi bege oss hemåt.
Pydd hade dessutom ont i magen som gradvis förvärrades och när vi väl kom hem visade sig att hon har feber. Hög. Under tiden som detta konstaterades demolerade pojkarna lägenheten och jag lyckades förstöra en ram när jag försökte blockera en dörr som de envisades med att rycka upp trots mina protester.
Nu är vi äntligen rätt antal, jag har hållit en oerhört agiterad predikan till Rubinen över vikten av att tala sanning och Pydd sitter avklädd och äter piggelin för att kyla ned sig något.
Det positiva med helgsjuka barn är att slippa vab. Speciellt i den hysteri som är min september. Och oktober. Det finns helt enkelt ingen annan utväg för någon sjukdomstid än helgen.