sunday morning

Till detta soundtrack skulle jag gärna vaknat igår efter en på alla sätt fullspäckad lördag. Men det går liksom inte riktigt att få den känslan med två små pigga och ett huvud med massa härliga festminnen och en lätt huvudvärk samt tunga trötta ögon.... Så jag lyssnar på den idag istället och njuter av ensamtid medan båda barnen leker på dagis.

Fjärde inskolningsdagen

Med andan i halsen sprang vi in på gården i sista sekund (två barn, tvätt och diverse annat hade lagt krokben för en bra planering på morgonen).
Utedag i fantastiskt väder idag med även storebror närvarande. Rubinen var inte det minsta intresserad av mig och var jag satt. Och det var verkligen så underbart att se och känna. Jag har varit så orolig för att han EGENTLIGEN inte gillar sitt dagis, men, ja, av saker att döma, så är det inte så, trots att hans fyra vänner saknades allihop idag.

Pydd hade sin bror som sällskap stora delar av förmiddagen. Fast inte hela tiden, på långt när. Hon fixade och donade. Gick i rabatterna, grävde i sandlådan, gungade på gungbräda, "cyklade" (men hade inte ro att sitta bak, vilket inte förvånar det minsta), sprang, klättrade och hoppade. Och då och då kom hon fram och tankade lite. "Mammaaaaaa! Bär! Kraaaaam!"

Även idag var jag flankerad av andra barn. Det är otroligt kul att umgås med barn och faktiskt inte bara de egna. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle komma till ett sådant stadium i mitt liv; jag som alltid tyckt att barn är så fruktansvärt ointressanta... Det är också otroligt kul att se hur de tar sig an en ny liten och hur engagerade de är i henne. Tyvärr mest flickorna, förstås...

Jag gick även idag vid halv elva. Ledsam lämning. En gråtande Pydd och en mamma med en svidande tagg i bröstet. Fast jag är ju luttrad. Det är jag ju...

När jag kom tillbaka efter lunch, kl 12, sov Pydd. Hon hade blivit så trött under middagen att hon helt enkelt däckat. Inte helt förvånande det heller. Svårt att kombinera nattsudd och tidiga morgnar med röjande på dagis... Förhoppningsvis kan detta vända hennes dåliga sömntrend något, åtminstone i längden.
Och nu sover hon fortfarande, fast i sin egen säng.

Beslutet fattat

Eller, ja, det fattades igår eftersom vi hade en ynka pytte-betänketid på ett dygn.

Grejen är att vi för någon månad sedan äntligen fick in ansökningarna till två friskolar samt tillhörande förskolor i närheten. Båda förskolorna är en automatisk gräddfil in i respektive skola och båda skolorna är bra.
Eftersom jag haft en riktigt skitig grundskoletid, vill jag som den kräftmor jag är inte under några omständigheter utsätta mina barn för samma slags område och samma slags uppsättning av elever som jag hade när jag växte upp. Det kan man SÅKLART aldrig garantera. Och mina barn är förstås inte jag. Allt det där vet jag ju. Men eftersom vi inte har förmånen att kunna lägga många många miljoner på hus så inskränker sig områdena som ryktes- och erfarenhetsvägen är något bättre till ett fåtal och därmed; ja, då återstår friskolorna. För att göra en lång historia kort;)...

I förrgår fick vi så ett samtal från föreståndaren på en av dessa förskolor som erbjöd oss två platser till hösten. Redan. Vi hade inte haft ens en tanke på att det kunde komma så snart; erbjudandet. De var specifikt intresserade av Rubinen eftersom en -07 pojke saknades i balansen.
Vi funderade och funderade. Vi gick som Professor Balthazar och grubblade; fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi ringde föräldrarna (våra), förälder på skolan och pratade med vänner. Vi suckade och stönade. Jag skällde och morrade åt barnen och saknade allt tålamod. (Och insåg hur jag fungerar under den här typen av stress... Inte bra.) Till slut tog vi ändå beslutet att det inte riktigt känns logistiskt möjligt just nu av olika anledningar; påbörjad inskolning av Pydd, utlagd semester, inrutat sommar- och höstschema, stressade deadlines för maken osv. Till jul hade det varit en helt annan sak. Helt annan.

Vi står kvar i kön med föga hopp om att bli erbjudna några förskoleplatser igen och säkerligen kommer vi ångra oss. Många gånger. Många många gånger också. Men. Ja, nu är beslutet fattat och vi står vårt kast. Hoppas nu att det vi har är så bra, att det var värt att ge upp något så fab för...

Tredje inskolningsdagen

På väg till dagis mötte vi Rubinens bästa T som kom tillbaka igår från vattenkoppsisoleringen (fast numera isoleras man ju inte tydligen...). Det gjorde att Rubinen inte direkt var svårlämnad.

Idag var vi ute på gården och jag fick sitta på en bänk och "vara tillgänglig". Lite märklig känsla att sitta där själv, när fröknarna gick iväg och satte sig på annat ställe. Å andra sidan hade jag ett jämnt flöde av barnsällskap.
Rubinen gick iväg med delar av sin avdelningen för att fotograferas utanför sin port som en del av deras projekt om vilka de är. Några av de kvarvarande barnen tog som sin uppgift att vara Pyddens mentorer och höll ett strängt öga på hennes göranden.

Pydd brydde sig inte nämnvärt om mig; kom fram då och då och sa "Hej mamma!"
Och jag funderade på det där med oron som sjunker undan en del med andra barnet. Jag satt utan ens en fjäril i magen när hon klättrade upp på höga ställen. Jag vet att hon reder ut det. Eller så trillar hon, men då reder hon ut det också. Och när en liten (elak) unge kom fram till henne, tittade sig omkring och sedan puttade henne så att hon ramlade, sprang jag inte upp och skällde ut honom. Pydd reste sig upp och gick därifrån utan en min. (Fast sedan skvallrade jag...;))

Efter 1, 5 h skulle jag gå därifrån i 20 minuter. Det gillades inte. Då höll hon sina starka små armar hårt om halsen på mig och grät - skrek - men även här har jag ju blivit luttrad. Rubinen har inte direkt varit lättlämnad...
När jag kom tillbaka möttes jag i hallen av en strålande Pydd som bara gav mig en kram och sedan ville ner igen. Och hon verkar redan känna sig hemma där!
Imorgon äter hon även lunch...

Dilemmat av ett val

Vi har en rasande kort deadline - till imorgon - för att göra ett ytterst viktigt val. Och jag som varken gillar plötsliga förändringar eller korta deadlines. Suck.

Andra inskolningsdagen

Idag hade inskolningsansvariga fröken raggat upp tre tjejer i åldrarna 3,5-6 år för att hålla ordning på vilda galna Pydden.
I två olika samtal med två olika fröknar på avdelningen, väcktes en lätt oro över köns-stereotypisering. Dels handlade det om att använda småflickornas ansvarskänsla för att hålla reda på Pydden, dels om att en vit dopklänning ansågs vara mer tjejig än en i linne. Hmmm...
Ifråga om det första, hoppas jag att ansvarskänsla inte bara positivt förstärks hos flickorna på förskolan; för om något år befinner sig väl Pydden i samma sits som flickorna idag. Och idag är hon snarare typen som springer, studsar, tar för sig och härjar. Det tycker jag att hon ska fortsätta med. För jag har sannerligen inte hjälpts ett dugg i mitt vuxenblivande av att vara "duktig flicka". Kan hon slippa, med allt vad det innebär, så är jag oändligt tacksam.
Rubinen däremot är och har alltid varit en enormt ansvarstagande person och då hade det ju känts dumt om man lät bli att uppmuntra det på hans avdelning och istället tog hans flickkompisar som inskolningshjälp. Bara för att de är flickor. Trist. Mycket trist. Jag vet dessutom att flickornas antal är litet på Pyddens avdelning och då osar det än mer katt om valet...
I övrigt var det en bra stund. Pydd var mer bevakande av var jag befann mig idag. Kom tillbaka lite då och då och hojtade "Där är mammaaaaaa!" Jag jobbade ihop hennes trygghetsbok med foton på alla hennes närmaste och hade ett nästan konstant sällskap av två av de tre hjälp-flickorna.
Någon gång mot slutet av tiden hörde vi Pydd glädjetjuta och såg att hon hade kontakt med storebror genom ett av fönstren. Det innebar att jag hade en storgråtande Rubin om halsen när jag och P var på väg från förskolan lite senare. Det blir intressant att se hur han kommer att förhålla sig till att vi är ute på gården imorgon och skolar in...

Första inskolningsdagen

Redan i hallen blir lillasyster uppvaktad av den yngste pojken på avdelningen, R, som definitivt tycks bli hennes vapendragare i bus och rymningsförsök.
Timmen går snabbt som en blixt; Pydden springer. Och springer. Och springer. Tätt följd av R, som ägnade sin inskolning för en tid sedan åt samma sak. Skönt för en lätt oroad moder att se att de där månaderna gör något med mognaden och förnuftet.
Och jag blir själaglad åt det lilla, men tydligt välkomnande; platsen i kapprummet, lådan för teckningarna, namnet på stolen och klädnypan för information på klädstrecket. Hon är välkommen och alla är glada åt att hon börjar! Sånt gör att rörda tårar springer fram i ögonen på mamman, som inte ser mycket av sin Pydd under sessionen.
Pydden är frigjord, full av spring och möjliga upptåg och samtidigt mycket bestämd med vad hon vill göra och inte göra.
Storebror tog det hela lugnt. Brydde sig inte mycket om min potentiella närvaro på hans arbetsplats och ägnade sig åt sitt.
Och nu sover lilla Pydd gott efter maten och jag fixar bilder till trygghetsboken.