Största kärleken

... blir man påmind om när man är på väg ut genom dörren för en paus av vuxenliv. När sonen vinkar med sin lilla skadade hand (åh, älskade lilla unge, varför ska det finnas sånt som faror och sjukdomar?) och säger "hejdå, mamma", ja, då smälter hjärtat fullständigt och det där med ansvar och föräldraskapets ok blir så lätt, så lätt att bära. För hur skulle jag någonsin kunna vilja ha något annat liv än detta?

Solens strålar

Tänk vad mycket enklare allt blir när solen skiner och tänk vad ljusberoende det mänskliga psyket (åtminstone mitt) är för att kunna hantera stress och kris.

Situationen är dock just nu allt annat än optimal; sonen får vackert stanna hemma resten av veckan och så får vi se (läs: sjukvården se) huruvida han kan gå på dagis som normalt nästa vecka. Återigen, tur i oturen att skadan är så begränsad och att han verkar kunna använda sin hand på ett obekymrat sätt med bandage och allt. Det enda dilemmat är hur man ska kunna hålla en 20-månaders pojkes hand steril genom måltider och dagligt stök. Men även här handlar det väl om att ta varje situation för sig och att hoppas på den där snabba läkningen som barn ändå tenderar ha.

I övrigt försöker jag ta mig igenom nästa del i Bubers "Jag och Du" för kvällens samtalsgrupp och få tag på mitt intervjuoffer inför en snar deadline. Vem sa att ledig tid inför förlossning var ledig i ordets rätta bemärkelse? Snälla lilla barn i magen, stanna där du är ett tag till och gör din mamma glad...

Det är inte sant...

...och tanken var inte att det här skulle bli en gnällblogg, men just nu är det verkligen ingenting som arbetar för oss (Läs: mig). Jag hade två saker - kanske tre - jag skulle göra den här veckan, i övrigt skulle jag försöka fokusera på den kommande förlossningen och bara vila. Sedan blir det inte mycket vila av. Det vet jag. Vad händer?
Jo, i ett obevakat ögonblick ramlar sonen mot ugnsluckan och får en andragradens brännskada på hela sin handflata. Visserligen tar maken (som får sägas vara delvis ansvarig för förloppet) ytterligare vab för att akut-åka till sjukhus och sedan stanna hemma, men vilan blir ändå noll för mig. Sonen måste dessutom vara hemma ytterligare; åtminstone imorgon också. Och på fredag är dagis stängt. Jag är just nu så trött att jag helst av allt vill gråta, men det är ju minst synd om mig. Egentligen. Och samtidigt: Hur ska jag kunna förbereda mig på den kommande jobbiga första tiden med ett spädbarn när allt bara kör ihop sig? Hela tiden?

Sjukdom

Vet att det är en speciell situation just nu, men kan bli lite förundrad över hur alla gör; (semikolonets dag till ära!) hur får man ihop alla om/måsten/oförutsedda saker som har med en växande familj att göra?
Idag är sonens andra dag hemma med feber och begynnande förkylning. Två dagar den här veckan, en dag förra, två dagar förrförra och två dagar veckan dessförinnan... Just nu är jag inte heller i skick att ombesörja alla behov för hans del, vilket gör att maken tvingas vabba trots att jag är ledig. Just snyggt. Jag vet att det är så här för de allra flesta familjer och speciellt under den här tiden på året, men jobbigt är det trots allt. Glädjer mig dock för tillfället åt att han lyckades få vattenkoppor 6 månader gammal. Då var det inget snack om vem som skulle vara hemma de där två veckorna...

On and on

Två timmars värk i morse som höll mig från att gå och träna... Å andra sidan behövdes det inte några tunga argument när halsen kändes som sandpapper och tröttheten slet i kroppen. Dessutom ringde en kompis jag inte pratat med på länge och underhöll under molvärken.
Barnet i magen är väldigt aktivt just nu vilket känns skönt med tanke på en otrevlig utflykt till förlossningen i måndags natt när rörelser inte kändes alls.
Det är verkligen sluttamp nu på alla sätt.

...och molvärk.

Vaknade i natt av en tydlig mensvärk som så småningom lade sig, men som nu återkommit igen. Det FÅR inte vara dags än, men är förmodligen inte heller det; förvärkar kan ju förekomma långt innan det verkligen sätter igång på allvar. Jag hoppas att det är så nu.

Tandvärk

Har skjutit på det ett tag, men insåg äntligen idag att risken är stor att det inte blir åtgärdat om väntan blir för lång. För hur lätt är det att springa till tandläkaren och laga hål när man är nyförlöst? Fick en tid imorgon och nu gäller det att mota smärtan med panodil. Suck.