Om att lösa konflikter

Man lär ju sig en del om sig själv när man får barn. Det är bara att erkänna. Många saker är inte positiva. Långt ifrån. I förmiddags mötte jag en kompis som konstaterade det jag också alltid tänker: Man upprepar det man är uppväxt med, oavsett om det är bra eller dåligt, helt enkelt för att det är det man känner till. Å andra sidan, så ser jag ju mig inte som helt skadad. Faktiskt inte.

När Pydden och jag läser böcker och jag läser ledsna eller upprörda karaktärers repliker, vänder sig Pydd alltid till mig, ser mig i ögonen och säger med en lätt oroad röst: "Mamma?". Oftast konstaterar hon att det bara är sagan som lyder så där, men det kvittar faktiskt hur många gånger vi läst boken; hon gör alltid samma koll. Vilket får mig att börja undra hur mycket jag använder den känslomässiga utpressningen som uppfostringsmetod. Ajajaj. Eller gör jag så? Det var ju så jag aldrig skulle göra...;)

Men idag var jag faktiskt sur på riktigt. Jag hade stått och lagat mat och den lilla otacksamma grisungen tog bara maten och slängde den i golvet när hon inte fått dränka den fullständigt i ketchup. Så dålig var den inte. Det var den verkligen inte. Hon var skitarg och riktigt förorättad. Jag blev sårad och sur. Lågmält sur och lite inåtvänd. Och vad gör lilla fröken Pydd då; jo:En hel show för att få mig på gott humör igen innehållande kullerbyttor, tretusen kramar och blöta pussar, 70 olika varianter av "hej mamma!" och diverse klättringsakrobatik på mig, soffan och bordet. Tja, det är svårt att vara sur på någon som anstränger sig så... Och det är helt enkelt svårt att vara sur på henne överhuvudtaget i några långa stunder. Hon vet exakt hur hon ska ta mig.

Girls night

Att umgås med en 3-åring är en helt annan sak än att umgås med en 1,5-åring. Det behöver nog inte sägas egentligen. Att umgås med en sjövild och helgalen 1,5-åring är ytterligare en annan sak. Nu är det bara hon och jag i ett par dagar. Jag undrar just hur trött jag kommer vara i helgen...

Personlighetsförändring?

Sedan vår fyrbente familjemedlem blivit ensamkatt i familjen, har vi märkt en del förändringar i hans personlighet. Dels har han helt lagt om sina tider och rutiner, vilket är mycket spännande sedan de sett ut som de gjort i flera år. Dels har han kommit ut ur ett lite distanserat och svårflirtat skal och plötsligt blivit värsta familjekatten. Och grejen är att han förmodligen alltid varit det. Jag minns hur vi, innan barnen kom, kväll efter kväll kastade piprensare som han hämtade och hur han bråkade med högljudd röst så fort uppmärksamheten inte var riktad åt hans håll. Där är vi igen. Varje kväll. Och en siamesröst är tämligen skarp... Men den största vinsten är att han plötsligt blivit så nära barnen, speciellt Pydden. Och hon älskar honom hårdhänt och förtjust med ett stort leende över hela ansiktet.

Lite impad

Det slår mig då och då att den där två-åringen som jag hade att förhålla mig till under året nu är en treåring istället med allt vad det innebär. Vissa saker har ju faktiskt förändrats till det bättre trots gnäll, velighet och tjat.
Som idag t ex.
Vi gick till tandhygienisten. Jag var väl inte direkt orolig, men med tanke på att Rubinen vid 1,5 års ålder skrämde livet ur tandläkarstudenten som istället bokade in honom 9 månader senare eftersom undersökning var omöjlig, så kanske just det där med Rubinen och lokaler där man tittar på tänder inte gör hjärtat varmt vid tanken.
Men, den lille käcke betedde sig som ett litet mönsterbarn i väntrummet, klättrade upp i stolen själv när vi kom in i rummet, lät hygienisten titta på alla tänder, blåsa på dem och pensla banangojs. Utan ett endaste litet delfinskrik eller bryt. (Möjligen en antydning när han var tvungen att sluta med tryckandet på sköljknappen efter 15 tryck.)
Och hela vägen tillbaka chantade han hur duktig han varit "Nu var jag såååå duktig, mamma! Verkligen så duktig!". Och, ja, det må jag säga.
Sedan blev han sitt mer vanliga jag igen.

Din... bajsplutta

Rubinen har blivit allt mer kreativ vad gäller namn han kallar sin lillasyster när hon på olika sätt inte faller honom på läppen. De flesta orden har prefixet bajs-. Jag behöver väl knappast nämna att lillasyster är en god härmapa och att ordet vi hör mest här hemma just nu - inte bara på grund av kalsongproblematiken - är just bajs...

Och när jag ser honom sova...

..., min fine fine Rubin, med feber i kroppen och tunga ögonlock, varmlockig och underbart kärleksfullt gosig innan sömnen träder in, värker mitt hjärta av en kärlek som gör hela kroppen svag och bräcklig.

Ännu ett dilemma

Plats: På lekplatsen
Deltagare: Rubin, kompisen T och mödrarna.
Händelse: I leken (eller, ja, var det en lek egentligen?) börjar plötsligt Rubinen gråta när T jagar honom lite för intensivt. När R stannar blir han slagen och puttad av T. Mödrarna reder upp.

Senare blir R slagen i huvudet av T tre gånger med spade samt ännu lite senare puttad och slagen igen. Båda gångerna börjar R gråta, men gör inget tillbaka. T's moder ryter och sätter T i vagnen som "straff". R förlåter snabbare än kvickast.
Slutligen blir R puttad från ett bord som han och T använt att hoppa från. Nu säger jag till R att han får putta T, vilket han självklart inte gör och vilket jag självklart inte tycker. Egentligen. Men just då. Men sådan är inte R. Han slåss inte. Inte numera.

Och nu står jag inför ett dilemma; vara glad som en yster kalv för att min fine (och gnällige) R inte gör andra barn (än sin lillasyster) illa ELLER tycka att "han måste ju för bövelen försvara sig!". Och till saken hör ju att jag ÄR glad att han inte slåss. Jag är så glad så glad, men jag vill inte att han ska bli ledsen varje gång vi leker med bästisen. Som fortfarande är bästis. Trots allt.
Så, vad ska jag göra?