Känsligt läge

Rubinen är en ömtålig ädelsten. Känslorna ligger utanpå och det är märkbart i många situationer i vardagen.
Igår efter förskolans föräldramöte hamnade det på tapeten i ett samtal mellan mig och en av hans fröknar. Det låg nämligen ett förslag om att flytta Rubinens påklädningsplats till en annan avdelnings platser, runt hörnet från gemenskapen. Praktiskt och bra, tyckte man, eftersom det är Pyddens blivande avdelning och samtidigt såg jag att de hittat möjligheten att blidka ett par tvillingföräldrar (till ganska nyinskolade 1-åringar) så att deras barn kunde få platser bredvid varandra.

Och jag blir besviken. För att jag måste ta upp perspektivet om utanförskap, om förvisning, om tolkning av en sådan flytt. Att man inte ser helheten och min son som tolkar, läser av och tar åt sig. Att det, först efter att jag fått svara på förslaget inför gruppen av samlade föräldrar, funderas på allvar om det är lämpligt. Att det först då bekräftas det jag vet. "Jo, han är känslig, din lille, store. Jo, det har du rätt i."

Det kanske inte är en så stor sak. Vadå platser, liksom, kan man tycka, men en snart treårings värld ser lite annorlunda ut än vuxenvärlden och detaljerna är oftast större. Och seriöst, jag skulle inte heller tycka det var kul att min plats på jobbet flyttades från mina kollegors och vänners till någon helt annanstans. Varför just jag?
Och jag inser ju var min son fått sin känslighet ifrån...

Hoppa hoppa hoppa

...chantar Pydden på morgonen, 6.15, medan hon reser sig upp mellan oss föräldrar i sängen dit hon bars vid 5 och sedan hoppar jämfota som en dåre till allas stora glädje... Inte minst storebrors som sover på kanten och vaknat några gånger under natten. Kul nästan jämnt.

Alice

I helgen läste jag ut och pratade med en av mina bokcirklar om den fenomenala "Alice in Wonderland". Tänk att jag faktiskt aldrig riktigt läst den förrän nu! Bättre sent än aldrig...

Många är mycket

Idag var jag inne i studentstaden på det årliga mötet mellan alla kollegor i vårt sydliga område. Det är en viss känsla att titta ut över en folkmassa med människor i olika storlek och av olika sort med kännetecknande klädesplagg på sig och se att vi är så många. Häftigt.

Och varje år tänker jag den där läskiga tanken som jag bara måste tänka varje gång; tänk om en bomb briserar just här och nu och sveper bort oss alla bara så där. Vad skulle hända med alla våra inplanerade aktiviteter framöver?
Så kan jag tänka medan jag dricker mitt kaffe och rättar till min krage.

Erfarenhetens förbannelse

...är att man glömmer hur det var innan den kom och tror att den tillvaro man nu lever i av bara farten är en mer upplyst variant. Det är såklart till stor del sant. Jo, så är det ju. Men. Inte alltid. Och framförallt så tappar man förståelsen för och empatin gentemot dem som inte delar ens tillvaro.

Exempel; Jag har precis lagt båda barnen. Det sker ungefär en gång i veckan nuförtiden, ibland fler, och detsamma gäller för maken. No big deal. Lite rörigt, kanske. Lite väl mycket spring från a till b och sedan vidare till c, men det går ju faktiskt bra.

Och så var det då så här en gång och det var ju sant just då. Riktigt på allvar sant och ändå så svårt att riktigt förstå nuförtiden.

Å andra sidan kunde jag inte heller riktigt greppa fullt ut att andra situationer kunde bli lite knepigare. Som dilemmat med lekplatser utan inhägnad och TVÅ barn som vägrar lyssna till moderns röst och springer åt olika håll. Lika snabbt.

Dagens Rubin

En snortrött R (som var helt övertygad om att det var morgon klockan 5.30 - "Det är ju ljust!") höll på att somna i vagnen vid dagishämtningen. Han fick då en torkad aprikos av maken. När han ville ha en till, sa maken att de var slut. Då säger R: "Får jag se påsen...?"

Samtal med Rubin

Häromdagen lekte Rubinen sjukhus (fast egentligen var det tankstation, som alltid) med sitt duplo och sina barbapappa-figurer.

Barbazoo hade ont i magen och Barbaflink i benet (?) och lades in på sjukhuset.
Även Barbapappa hade ont i magen.
Efter lite tvekan insåg R att någon kanske måste jobba på det där sjukhuset och det blev Barbamamma.
Jag frågade Rubinen hur det var med Barbapappa och då sa Rubinen: Han ska dö.
Jaha, sa jag. Det var ju tråkigt. Är han så sjuk?
Då såg R triumferande ut och sa: Barbamamma ska hjälpa honom att dö, men Barbaflink ska rädda honom.

Tja, vad ska jag säga. Oj, hoppsan.