Åh, courage, min vän! Det är dödsjobbigt ett tag, och man blir ju ärligt talat helt galen av att aldrig få sova, men förr eller senare (vi hoppas på förr) blir det bättre!
Jo, det går ju över, vi har facit på det. Det jobbiga är oförutsägbarheten i tillståndet. Ska det bli värre? Vad händer i natt?etc. Å andra sidan är det väl det vanliga kontrollbehovet som kickar in...
Kära! Jag vet inte vad jag ska skriva...oj så tungt. orättvist. och stackars stackars er... för det är så svårt, med sömnen, och att orka. men du gör det, det vet du va? Klart du orkar, klart det går och snart är det över. men jag lider med dig, på riktigt. stor kram, gott te, skönaste filten över dina fötter och lugnande mage till lillfisen. jag håller tummarna för att du får vila.
Jo, jag måste ju.. Orka, alltså. Och de två "vanliga" spädbarnsnätterna gjorde ju att modet höjdes något. Nu får vi hoppas på att blandningen är ett mönster (om man nu kan hitta något). Stor kram tillbaka!
Men åh. Bilden på lillungen är underbar. Vilka kinder, som gjorda för att nypa lite i :) Men du, vad ska man säga? Bodde jag nära kunde jag gå en sväng med en skrikande liten så du fick dricka kaffe och läsa tidningen eller helt enkelt bara sitta tyst. kramar om!
Fina du, så tungt så tungt... Jag får fortfarande hjärtklappning, så här 3,5 år efter Nils icke-sovande nätter, så fort någon av barnen vaknar och gråter på natten. Jag förstår att det känns fruktansvärt tungt. Och orättvist. Alltså, är det någon som fått sin beskärda del av kolik så är det ni. Jag kan bara skicka en kram och kan komma över och gå med barnvagn om du behöver sova. Eller komma med bullar och hallon. Jag hoppas innerligen att du har fel, men du känner ju igen tecknen vid det här laget... Största kramen!
Åh, Anna, tack. Bara bilderna är en tröst! Och samtidigt som jag sitter och tycker synd om oss i orättvisans tecken, vet jag ju att problemen kommer på olika sätt och att det faktiskt finns värre saker än kolik (fastän det just då och där är svårt att ta in). Stora kramar!
Ja, lindrigare hoppas jag fortfarande på, men det lutar nog åt samma nivå som de övriga... Men det går ju över, så måste jag tänka. Och i november minns vi nog inte ens;) Problemen är vi ju inte ensamma om heller; ni har sannerligen inte haft några rosenskimrande första månader, tänker jag. Kram tillbaka!
Stackars. Du har klarat det förut, du vet att det går över, du kommer klara det. Håll ut, tiden går fort. De växer så de knakar, snart är hon tre år huxflux. Men ändå jobbigt och stackars!
Jo, vi är ju luttrade veteraner by now. Borde kanske skriva en bok om kolik utifrån erfarenhetsperspektivet;)... Och jag vet ju att tiden går fort, men koliktid är som vanlig tid upphöjt till sex eller nåt..,
Åh, courage, min vän! Det är dödsjobbigt ett tag, och man blir ju ärligt talat helt galen av att aldrig få sova, men förr eller senare (vi hoppas på förr) blir det bättre!
SvaraRaderaJo, det går ju över, vi har facit på det. Det jobbiga är oförutsägbarheten i tillståndet. Ska det bli värre? Vad händer i natt?etc. Å andra sidan är det väl det vanliga kontrollbehovet som kickar in...
RaderaKära! Jag vet inte vad jag ska skriva...oj så tungt. orättvist. och stackars stackars er... för det är så svårt, med sömnen, och att orka.
SvaraRaderamen du gör det, det vet du va? Klart du orkar, klart det går och snart är det över. men jag lider med dig, på riktigt. stor kram, gott te, skönaste filten över dina fötter och lugnande mage till lillfisen. jag håller tummarna för att du får vila.
Jo, jag måste ju.. Orka, alltså. Och de två "vanliga" spädbarnsnätterna gjorde ju att modet höjdes något. Nu får vi hoppas på att blandningen är ett mönster (om man nu kan hitta något). Stor kram tillbaka!
RaderaMen åh. Bilden på lillungen är underbar. Vilka kinder, som gjorda för att nypa lite i :) Men du, vad ska man säga? Bodde jag nära kunde jag gå en sväng med en skrikande liten så du fick dricka kaffe och läsa tidningen eller helt enkelt bara sitta tyst. kramar om!
SvaraRaderaKära du, tack! Hon är fin och det är så oerhört tråkigt att se de små ha så ont. Det skär i mig. Kramar!
RaderaFina du, så tungt så tungt... Jag får fortfarande hjärtklappning, så här 3,5 år efter Nils icke-sovande nätter, så fort någon av barnen vaknar och gråter på natten. Jag förstår att det känns fruktansvärt tungt. Och orättvist. Alltså, är det någon som fått sin beskärda del av kolik så är det ni. Jag kan bara skicka en kram och kan komma över och gå med barnvagn om du behöver sova. Eller komma med bullar och hallon. Jag hoppas innerligen att du har fel, men du känner ju igen tecknen vid det här laget... Största kramen!
SvaraRaderaÅh, Anna, tack. Bara bilderna är en tröst! Och samtidigt som jag sitter och tycker synd om oss i orättvisans tecken, vet jag ju att problemen kommer på olika sätt och att det faktiskt finns värre saker än kolik (fastän det just då och där är svårt att ta in). Stora kramar!
RaderaNej vad jobbigt! Stackars, stackars er! Hoppas att det är en lindrigare variant (om det finns?) och att ni härdar ut. Kram
SvaraRaderaJa, lindrigare hoppas jag fortfarande på, men det lutar nog åt samma nivå som de övriga... Men det går ju över, så måste jag tänka. Och i november minns vi nog inte ens;) Problemen är vi ju inte ensamma om heller; ni har sannerligen inte haft några rosenskimrande första månader, tänker jag. Kram tillbaka!
RaderaFörvisso inte, men de har varit tysta...
Raderaåh :( stackars er! så himla himla orättvist. kram
SvaraRaderaTack, Anna, och kram!
RaderaStackars. Du har klarat det förut, du vet att det går över, du kommer klara det. Håll ut, tiden går fort. De växer så de knakar, snart är hon tre år huxflux. Men ändå jobbigt och stackars!
SvaraRaderaJo, vi är ju luttrade veteraner by now. Borde kanske skriva en bok om kolik utifrån erfarenhetsperspektivet;)... Och jag vet ju att tiden går fort, men koliktid är som vanlig tid upphöjt till sex eller nåt..,
Radera